En del av Malin

"Du kanske borde gå till någon & prata Malin?"
"Vadå prata?"
"Jamen med någon proffisionell?"

Samma stund föll tårar från min kind, & fråga mig inte varför.
Det tog på något sätt emot att höra.
Kanske är det just det jag behöver?
Men egentligen, vad hjälper det? Egentligen.
När det ändå i slutet är mig själv jag måste jobba med, vad kan en "proffisionell" människa hjälpa mig med? När det är JAG som måste jobba & inte tvärtom.
Känns som att man går dit för att DEM ska kunna jobba & få en lön på sitt konto i slutet av varje månad. Jag går dit, men får inget mer än någon att prata med på mitt konto.

& det är ju bara jag som vet hur trasig jag är inuti, inte någon okänd människa som på något magiskt sätt tror att han/hon kan lappa ihop mig.

Bolla tankar & gråt kan jag göra med folk ändå. Ett proffs för det, behövs väl inte?
Jag vet att jag är sjukt lat & sjukt omotiverad att överhuvudtaget ta tag i mitt liv.
"Du måste skaffa dig ett jobb, för att få en fast lön i slutet på månaden", "Du skulle ha gått kvar i skolan, för då hade du iaf haft en fast inkomst".

Men det är ju ungefär som att säga "Hoppa framför tåget!".
Det vill man ju inte, om man absolut inte brinner för att göra det.

Jag trodde att jag prickade rätt när jag skuttade upp i skolstolen igen, men det gjorde jag inte.
& jag tänker inte vad någon än säger pina mig kvar bara för att ha pengar i slutet av månaden.
Så enkelt är det.

& jag vet, jag måste skaffa mig en inkomst! Jag är fullt medveten om det, men det tar emot.
Något fruktansvärt. Av någon anledning.

Kanske är det rädslan för vilka måsten och krav det ställer på mig som människa?
& vilket liv är det egentligen?

Man vaknar på morgonen av att väckarklockan ringer, man går upp, klär på sig kläder, går på toaletten, äter frukost, åker till jobbet, står & sliter till klockan 4 på dagen, åker hem, lagar mat, äter, sätter sig & tittar på tv, går & lägger sig.
& så likadant år efter år efter år efter år.
Det är ingenting som lockar mig för fem öre.

Helst av allt skulle jag bara vilja ta mina viktigaste saker, & bara.. dra!
& stanna, länge.
Dra bort från allt vad civilisation heter & klara mig bäst tusan jag bara kan.
& att samtidigt få uppleva världen & istället för att höra om den på nyheterna få uppleva den med egna ögon.Någon dag tänker jag göra det, bara gudarna vet när. Någon dag.

Men tills dess, får jag slita tag i det lilla nackskinnet jag har kvar & helt enkelt se till att överleva.
- Hur mycket det än tar emot.