Ibland har dem inget stopp.

Dem tränger ibland fram när jag minst anar det.

När jag står vid en maskin på jobbet, kan jag ibland vara tvungen att gå undan, för att få en stund för mig själv.

När jag ibland sitter framför tvn, kan jag känna hur ögonen fylls & hur det rinner ner för mina kinder.

Ibland när jag umgås med min familj, smyger jag ibland in på toaletten för att få låta dem rinna.

Att ibland bara falla ihop på golvet, är inget ovanligt för mig.

Mitt i en mening kan jag få en klump i halsen, & tvunget ta en paus för att inte tårarna ska tränga fram...


Jag vet inte när jag senast var "lycklig".

När jag skriver eller säger att jag mår bra, behöver det absolut nödvändigtvis verkligen inte vara så.


Det har hänt ganska mycket i mitt liv dem senaste 5 åren, som gör att jag inte riktigt kan hitta tillbaka till mig själv.

& hur mycket jag än sliter & drar verkar det ändå inte gå åt det hållet jag vill.

Men & andra sidan.. När har det någonsin gått åt det hållet JAG vill?


Ibland undrar jag om det ens är meningen att jag någonsin ska få vara lycklig....


Det känns som om jag är en fånge på ensamhetens mörka sida.

Kommentera

Publiceras ej