Det var inte med lätta steg jag närmade mig graven.
När jag gick där i hagen & plockade ihop en bukett var det enda jag kunde tänka på, hur det skulle kännas att stå framför honom, säga några väl valda ord & samtidigt försöka behärska mig.
Det gick åt helvete dock.
Tårarna kunde inte låta bli att strömma ner för min kind, när jag helt plötsligt kände hur allt bara kom som en våg & slog emot mig.

Nu har jag iaf varit där, där han finns numera.
& jag har bestämt mig för att besöka honom var eviga gång jag är där ute.
& göra gravplatsen betydligt mycket finare än vad den är nu.
Den ska vara precis lika fin som han som ligger där under är.

Ganska lustigt ändå att jag kan kännas hans närvaro så ofta som jag faktiskt gör.
Att ibland när jag tittar upp bland molnen, kommer på mig själv med att försöka hitta honom där bland alla moln.
Hur jag gång på gång varit så väldigt nära att ropa på honom.
Hur jag så många gånger varit helt säker på att ha sett honom springa runt mina ben.

Han är här hos mig, jag bara vet det.

Kommentera

Publiceras ej