En del av Malin

Fyfan vad jag saknar min gizzmo.
Ibland är saknaden större än vissa dagar, & idag är en sån dag.
Nu har jag jätte dåligt samvete för att jag inte "vågar" ta mig till hans grav, mest för att jag inte vågar.
Jag är så rädd för att bryta ihop, & sakna honom ÄNNU mer, om det nu är möjligt.

Varje jäkla gång jag är hos mamma & dem, pluppar han upp i mina tankar, ännu mer.
Varje gång bilen svänger upp på uppfarten till huset, önskar jag att han kunde komma springandes på gruplanen så som han brukade, & möta upp mig.
Att han kunde slicka upp mina tårar när jag var ledsen.
Att han kunde krypa upp i mitt knä, när jag satt i soffan & kollade på tv.
Att han kunde sitta i soffan när jag åt, & tigga sådär sött som han alltid gjorde, & när mamma sa till honom att gå ner, hur han vände på sig & stirrade in i väggen som om han inte syntes.
Att han varje gång mamma höjde rösten mot oss barn, gick emellan & "pratade" typ som om han protesterade.
Att han hoppade upp på dörren (där glasrutan var) klamrade sig fast där & kikade in tills någon kom & öppnade dörren.
Hur han följde efter mig ÖVERALLT, när jag gick på toaletten och låste om mig, hur han efter 5 sekunder kraffsade på dörren & ville komma in, även om han lika snabbt igen ville gå ut, eller att han samtidigt som mig gjorde sina behov.

Gizzmo, jag saknar dig.. varje dag.
Det gör inte mitt lidande bättre... Men...
Jag kommer för alltid hata den föraren som tog dig ifrån mig.
Samtalet från min mamma den dagen kommer alltid eka i mitt huvud.

Bilden ovan är en bild som alltid ligger vid våran data hemma hos mamma, & när min bonussysters son var hemma hos oss en gång, när vi satt & spelade dataspel, såg han bilden & sa;

"Vart är kissen? Är han hemma hos dig?"
Jag svarar;

"Nej.. Han är död..."
Han svarar då;
"Stackars gizzmo... Jag ska rädda honom!"