Här sitter jag igen - med tårar rullandes ner för båda kinderna.

Hur FAN kan man sakna någon såhär mycket? Hur är det möjligt att ett djur kan sätta såhär fruktansvärt stora spår? Hur är det möjligt? Hur är det möjligt?

Att ett djur verkligen kan komma att betyda så fruktansvärt mycket.
Jag hade honom i 13 år. 13 år!

Det är inte första gången jag skriver om honom & det kommer absolut inte vara sista gången heller.

Jag saknar & tänker på honom varje dag, jag saknar hans kraffsande på toalettdörren när jag hade låst in mig där, jag saknar hans skutt upp i mitt knä när jag satt & tittade på tv, jag saknar hur han slickade upp mina tårar från mina kinder, jag saknar hur han gick emellan & "pratade" när mamma skrek på mig, jag saknar hur han sov ute hos mig på mitt rum hela natten tätt intill mig, jag saknar hur han stod vid köksbordet & tiggde mat, jag saknar hur han alltid kom springandes på grusgången & mötte upp när man kom gåendes, jag saknar hur han kom springandes fram till dörren när man kom, jag saknar hur han "pratade" med sina tydliga ljud med mig, jag saknar hur han varje gång fick skäll av mamma för att han stod & tiggde, vände på sig mot väggen, precis som om han inte syntes då. Jag saknar, jag saknar.

Han är så otroligt saknad, & han lever i mina tankar varje dag fram till den dagen jag ligger under marken.
Han kommer alltid leva för mig, vare sig han är här brevid mig eller inte.

Jag älskar dig Gizzmo. För alltid. ♥

3 kommentarer

Alexandra

04 Feb 2010 10:33

Min karl var bara på arbetet, jobbar skift. men kom tillslut hem och väckte mig i soffan!



Jag vet precis hur du känner dig med att sakna sin bästa vän. Jag har min första katt i livet fortfarande, han är 16 år, men bor hos min pappa. Är livrädd att varje gång pappa ringer så är det någonting om Felix.



Sen har vi min andra katt Dennis, han bor fortfarande hos mitt ex, han pratade, mötte mig, sov alltid vid mitt huvud på kudden, kom alltid när man var ledsen, drack kaffe med mig (och då menar jag drack kaffe, haha) När jag lämnade mitt ex, så lämnade jag honom kvar för att vara med hans katt som var 16 år, eller är 16 år, för att inte vara ensam när han är så gammal.. Vet inte ens om Dennis kommer ihåg mig längre.



Som tur är har jag mina solstrålar Pantera & Vincent idag, det är katter jag hoppas mina barn kommer komma ihåg när de blir äldre.



Det är okej att sörja en bästa vän, de lyssnar alltid och är världens bästa stöd. När de ser in i ens ögon när man är ledsen och bara visar att, jag finns här för dig - vet man att man har en vän för livet. Och så ska du minnas din vän :) Han var säkert en superfin kompis!

Alexandra

04 Feb 2010 14:20

Nej då är det mycket bättre att inte behöva se.

Minnas de goda stunderna istället:)

Så är det med det mesta skulle jag vilja påstå!



Pantera & Vincent är 7 månader idag båda två, så de är halvstora och halvsmå! Men världens gosigaste iallafall! De har ju varit små kattungar de också! :)

Det gör så mycket, som jag och min sambo jobbar båda två konstiga tider och skift. Så är man ensam hemma, är man aldrig ensam!

jag längtar så till solen och våren kommer, när de kan ligga ute på altan och sola sig i värmen, min prins & prinsessa!

Alexandra

04 Feb 2010 16:30

Ja, jag vill ha grillkvällar och öl nu när vi skaffat oss ett radhus med gräsmatta!

Är du i Gävle ofta? eller var det bara förr?

Kommentera

Publiceras ej