En del av Malin

En av många samtalsämnen igår ledde in på spåret pappor.
& jag säger som min mamma sa "Vad var det som hände?"

Jag har alltid haft en bra relation till min pappa. & han har funnits där precis som en pappa ska & borde.
Mamma & pappa bröt upp, när jag var x antal år (minns inte exakt när), relationen till pappa var fortfarande helt okej, vi 3 barn var hos honom varannan vecka.

Sen kom förändringen som skulle göra att jag typ aldrig mer få träffa min pappa.
Han träffade en nästan 30 år yngre tjej.
I början var allt prima, hon tog emot oss med öppna armar, även om det var min lillasyster hon på något sätt "favoriserade". Sen tog det inte lång tid innan han smällde på henne & hon blev därmed gravid med Oliver. Som nu snart är 7 år.
Allt var fortfarande prima ballerina, tills bebisen valde att pluppa ut & hon PANG på rödbettan förändrades totalt.

Jag minns så tydligt när pappa berättade för oss att hon var gravid. Vi skulle åka till Kolmårdens djurpark, & mitt i packandet vid bilen fläker han bara ur sig "Diana är gravid!"
För det första var det kanske inte det mest lägliga sättet att fläka ur sig det på, i mitt tycke.
Men det gjorde han iaf.
& min reaktion? - Ingen reaktion överhuvudtaget. Jag blev definitivt inte glad. Visst låter det lite hemskt ändå?
Men guess what, jag har alltid haft väldigt lätt att läsa av människor, & så fort pappa valde att låta den här "människan" bli en del av vårat liv, & när jag för första gången fick se vem hon var.. hade jag direkt en otrevlig känsla i magen inför henne. Jag kände på en gång att hon skulle göra livet pissigt för min pappa & för oss.
Mycket riktigt - så skulle det också bli.
Det här var början på resan som skulle resultera i förlusten av våran pappa.

Hur eller hur valde han att inte långt efter det smälla på henne IGEN, vilket resulterade i Rasmus. Nu 4 år gammal.
& helvetet blev om möjligt dubbelt så stort.
Efter första barnet började nerförsbacken, & sakta sakta tappade alla greppet om pappas hand.
Han fångade inte längre våra sökande händer, utan lät oss leta, medan han slog sig ner för att "ta hand om sin nya familj". Vi var numera som bortblåsta för honom.

Hon har slängt ut honom från lägenheten, så det är MIG han har krypit & kommit till för att ens ha tak över huvudtaget.
Han har hur många gånger som helst valt att "flytta" ifrån henne & att det fan får vara nog.
Han har hur många gånger som helst, gått tillbaka till henne "för barnens skull".
Hon trycker ner honom med ord som inte är av denna värld, talar om för honom hur värdelös han är, hur "barsk" han är, & hur värdelös han är som pappa.
364 dagar om året, flyr hon med barnen ut till sina föräldrar, UTAN pappa. Vilket resulterar i att hon sakta men säkert även tar dem barnen ifrån honom.
Ni kan ju tänka er hur "bra" dem har det.
& ändå kan jag aldrig sluta ställa mig själv frågan "vad fan får honom att envisas med att stanna?"
Jag har frågat honom x antal gånger om han älskar henne, då han varje gång bara fnyst till & sagt "ne".
Borde inte det right there säga sitt?

Jag vet inte hur många gånger jag suttit framför min pappa & gråtit, & gråtit & gråtit.
Bett honom göra något med sitt liv, för att han inte förtjänar att leva i ett helvete, trots allt.
Hela familjen (mamma, jag, bror, min plastpappa, syster & pappas vänner), har öppnat dörrarna för honom, gång på gång på gång på gång. I hopp om att han NÅGONGÅNG ska komma till insikt vad fan det är han sysslar med.
Ingenting hjälper.
Han är sorgligt nog fast besluten - att han ska vara "med" henne.
Sen att hon går & hånglar & har sex med andra, bryr han sig inte om. (ja, jag vet att det är så)
Står hon medvetet 2 meter ifrån min bror på ett uteställe & hånglar upp en kille, förstår man att hon gör det av ren djävulskap. & det är bara så jävla äckligt att det inte finns ord för det.

Nu är det snart 1 år sen jag verkligen på riktigt umgicks med min bröder. Ett halv år sen kanske som jag iaf fick se dem en snabbis. & min pappa har jag inte umgåtts med "på riktigt" sen han träffade henne.
= jag har förlorat min pappa.
Kontakten blir bara glesare & glesare & han lägger ingen som helst energi i att överhuvudtaget kontakta oss.

Jag kan omöjligt sitta här & skriva ner allt som hon har gjort för att förstöra min pappa. Det skulle ta flera timmar & antagligen resultera i en hel bok.
Men det ovan är lite av kakan, vilket är tillräckligt för att man ska tyda ett eller två djävulshorn i pannan på henne.

Pappa - kommer du på min begravning när jag dör? På mina syskons? På min mammas? På din mammas? På din pappas? På dina syskons?
Pappa - kommer du befinna dig på min systers student?
Pappa - kommer du finnas där för mig när vi är ledsna & BEHÖVER våran pappa?
Ja, kan han skylla på "huvudvärk" för att slippa besöka min systers konfirmation (!), kan han nog skylla på huvudvärk vid dödsfall också.
Skrämmande.

Men faktum kvarstår - Han är ändå min pappa, & jag älskar honom.
Pappa - vi saknar dig! ♥