En del av Malin

 

Har du någon gång helt utan anledning börjat gråta?
Har du någon gång haft känslan av fullständig ensamhet?
Ni vet när det är sådär äckligt svart åt vilket håll man än ser?
Har du någon gång känt dig sådär otillräcklig & obetydelsefull att du bara vill kräkas?
Tänker du ofta tillbaka på det förflutna? Det som en gång var så fruktansvärt bra att du idag skulle kunna göra vad som helst för att få uppleva just det igen?
- Det har & gör jag, ofta.

Jag har framför allt alltid, så länge jag kan minnas känt att jag aldrig riktigt räcker till.
Jag vet inte hur många gånger jag försökt att veva ut dem där extra centimetrarna för att just - räcka till.
Jag vet inte hur många gånger jag kastat ut kärlek på dem flesta människorna som dyker/har dykt upp i mitt liv & ändå inte känt mig tillräcklig.
Det blir alltid en knut någonstans på vägen, & det gör mig fullständigt ihoptrasslad.

När man börjar leta i höstacken kommer jag bara fram till en anledning, varför jag blivit så "sne" i många frågor.
- Min skoltid.
Många av er som läser, vet vilket h e l v e t e jag haft under min skolgång.
Mobbad var jag - big time. & har varit så länge jag kan minnas. Dödshot, glåpord & trakasserier fick jag tungt svälja.
"Du är ful!" "Du är så jävla äcklig!" "Lebbjävel!" "Varför går du inte bara & dör?"
Att människor spottade efter mig på stan, eller att människor pekade finger efter mig, eller att folk öppet på stan kunde ställa sig & skrika hemska ord efter mig, var min vardagsmat.

Jag har blivit nerknuffad i mörka hål i flera års tid, & är faktiskt väldigt förbluffad över hur jag fortfarande kan stå på båda benen.
Jag är stolt över mig själv.
Att jag faktiskt har kunnat "skaka av mig" all skit som folk valt att lägga på mina axlar & att jag idag bara mer eller mindre kan fnysa åt det.

Men ibland slår det  ofrivilligt tillbaka & jag faller ner i den välkända gropen.
& jag ställer mig själv frågan "Vad fan gjorde JAG så att det blev såhär fel?"
Det är många gånger jag faktiskt tror att det är MIG det är fel på, fast jag innerst inne verkligen vet att så INTE är fallet.
Mina syskon har haft en underbar skolgång sen start. Hur många kompisar som helst, bra betyg, & tycker/tyckte det är/var kul att gå till skolan.
Det tyckte aldrig jag.
Istället gick jag med en stor fet klump i magen till skolan varje dag, rädd för att någon skulle putta in mig på en skoltoalett & göra slut på mig.
Att han som faktiskt på allvar mordhotade mig för att jag är homosexuell, skulle stå bakom skolans varenda hörn & vänta med kniven i högsta hugg, för att skrattande få göra slut på allt vad Malin Karlsson är.

Och när det kommer till det välkända ämnet "Kärlek", finns det inte mycket att säga.
Jag har haft mina tuffa berg att bestiga där också. Jo, jag vet "att det har alla", men det finns gränser för hur det verkligen FÅR & SKA vara i ett förhållande, för att man inte ska må psykiskt dåligt. & det har jag gjort hitills i alla förhållanden jag lyckats samla på mig.
Jag har aldrig haft lätt för att få tjejer, & det finns dagar jag även där funderar på om jag kanske verkligen precis som jag fått höra under hela min skoltid, faktiskt ÄR ful.
& att det är därför jag är ensam.
Patetiskt tänkande, huh?
Inget jag vill tänka på med flit, men ibland när det slår knut även i kärlekens tecken, är det precis exakt dem tankarna jag får.

Jag är långt ifrån perfekt, jag är långt ifrån snyggast i världen, jag är långt ifrån felfri, men jag tycker att det jag har i hjärtat borde ta mig lite längre än så.
Faktum kvarstår dock hur man än vrider & vänder på det - Världen är på tok för utseendefixerad, & därmed är jag uppenbarligen chanslös vad gäller att hitta någon.
& det svider något fruktansvärt.. när jag faktiskt tycker att jag förtjänar ALLT annat än smutskastning.
Men bara för att jag är "trött" på att engagera mig i kärlek, betyder det inte att jag har gett upp hoppet.
Min prinsessa finns där ute väntandes på mig, & som jag sagt förut.. - jag SKA hitta henne.
När tiden är inne för både henne & mig kommer vi hitta varandra.
Jag vägrar tro något annat.

Hur eller hur är jag oerhört glad för dem få vänner jag faktiskt har i mitt liv. Vad hade jag gjort utan er?
Jag älskar er över allting annat på jorden & jag ska finnas vid eran sida tills dagen jag slutar andas.
Jag skulle kunna göra allt för er mina guldklimpar! ♥
Ni vet vilka ni är.
Tack!

---

Things are changing
It seems strange and
I need to figure this out
You've got your life
I got mine
But you're all I cared about
Yesterday we were laughing
Today I'm left here asking
Where has all the time gone now
I'm left alone somehow
Growing up and getting older
I don't want to believe it's over

Don't say goodbye
Cause I don't wanna hear those words tonight
Cause maybe it's not the end for you and I
And although we knew
This time would come for me and you
Don't say anything tonight
If you're gonna say goodbye

Do you remember
In December
How we swore we'd never change
Even though you're leaving
That our feelings
Would always stay the same
I wish we could be laughing
Instead I'm standing here asking
Do we have to end this now
Can we make it last somehow
We both know what we've gotta say, not today
Cause I don't wanna leave this way.

Skillet - Say goodbye. ↑ ♥