They say - time heals everything. But i'm still waitin'.

Det kommer nog inte som en överraskning för någon att det förflutna ibland slår mig på käften.
- & ikväll är en sån kväll.

Det är många gånger jag funderar på vad jag möjligt gjort för att förtjäna allt jag varit med om.
Det är också många gånger jag hört "du har inte gjort någonting.", men hur kan det möjligt stämma?
Jag måste ju ha gjort något för att gång på gång svälja svek, otroheter, mobbing, svek, otroheter, & mobbing.
Vad skulle anledningen annars vara?
Att folk som jag "råkat" bli tillsammans med bara allmänt är sinnesrubbade i huvudet?
Kan jag verkligen på allvar haft sån otur att bara hookat upp med folk som inte har alla chips i påsen?
Tydligen.

Hur eller hur, när det väl slår mig på käften, gör det så oerhört ont.
& det tycks bara slå hårdare & hårdare för varje gång det slår mig.
Det här är inte ett inlägg där jag vill att ni som läser ska tyda det som ett "tyck synd" om mig inlägg.
Men ska jag vara fullständigt ärlig - så tycker faktiskt jag synd om mig själv.
För jag vet vilken fruktansvärt fin människa jag är. Jag känner liksom mig själv bäst av alla på jorden.
& jag har aldrig gjort en fluga något ont.

& ännu en gång när jag är inne dem här tankebanorna, kan jag inte sluta vara rädd för hur mitt nuvarande förhållande kommer fortlöpa. Jag älskar henne mer än livet självt. & vill inget hellre än att hon ska vara kvar hos mig. För alltid. Men någonstans inom mig ligger det förflutna & gnager sönder mig, sakta men säkert. & det gör i sin tur att jag är så fruktansvärt rädd för att förlora henne. Min stora kärlek. Min magkänsla säger att hon är långt ifrån som alla mina förflutna förhållande.. men iaf. Hur många desperata försök jag än gör i att försöka skaka av mig känslan - går det inte. Hur jävla mycket jag än vill. & tro mig - jag vill inget hellre än att bli av med den här jävla känslan. Den dödar ju delar av mig för fan.

Det sägs att tiden läker alla sår - men jag väntar fortfarande.


På tal om något annat. Plingade det på min dörr klockan 20.00 idag. & jag behövde inte tänka speciellt länge förrän jag förstod vem det var. Mycket riktigt var det, min pappa.
Han hade som jag misstänkt blivit utslängd ur sin EGEN lägenhet av satmaran. & guess what?
Han har sovit i sin bil på grund av det i natt. I minus grader. "Det var inte så varmt i bilen.."
NO SHIT!

Det fick mig inte direkt på bättre humör.

Nu ska jag kolla på skräckfilm & fortsätta tycka synd om mig själv.

3 kommentarer

Johanna

04 Nov 2010 08:57

Älskling, min underbara prinsessa. Jag avskyr när du mår såhär, du är den person som minst förtjänar det! Jag älskar du över allt annat på denna jord, bara så du inte glömt bort det nu igen! :) Du och jag gulleplutt<3

sanna

05 Nov 2010 00:26

Älskar den där låten!

Emma

05 Nov 2010 10:25

Hur gör du för att få den där lilla musik "remsan" och inte ett helt youtube klipp? :)

Jag har funderat på detta länge! Hehe.

Kommentera

Publiceras ej