Jag var ute hos min farmor idag. Åt lite mat & fikade eftersom min farfar fyllde 82 igår.
Myspys värre. Jag fick höra av pappa att han skulle ut & grilla med barnen, sin "sambo", & hennes föräldrar.
Jag hatar allihopa, men bestämde mig för att "oinbjuden" följa med. Endast av den enkla anledning att jag vill träffa mina syskon. & eftersom det händer MAX 1 gång per år, med tur.. så tar jag varje chans jag bara kan få.
Så fort jag & min pappa landade några fotsteg från idiotjäveln så börjar hon skrika för allt vad hon är värd på pappa.
Inte ens ett hej hann slinka ur hennes glappa käft, innan hon skrek på honom.

Det handlade om att pappa skulle åka med en kompis till Tyskland för att hämta hem en bil. Det var tydligen väldigt oansvarigt av honom. Det får mig att fundera på vad som egentligen är mest oansvarigt? Att hon som mamma lämnar bort sina barn till sin mormor & morfar varje dag så de knappt stampar ner sin fot innanför sitt riktiga hems väggar, eller att pappa åker bort över en dag. Your choice.

Det slutade hur eller hur med att pappa inte fick ta del av grillningen. Ingen korv till honom inte, nejdå.. skulle han ha korv skulle han minsann få åka in till stan & köpa sin egen. On top of that slänger horan ur sig "Ja.. för pappa ska ju ändå flytta snart, det har ju vi bestämt, eller hur Oliver?" Säger hon till sin egen son! & jag stod bara tyst & stirrade ögonen ur mig på henne, för jag orkar verkligen inte att resonera med den kvinnan. Av den enkla anledningen - att det går inte. Plus att hon skrek att han genast skulle lämna ifrån sig lägenhetsnyckeln för han ännu en gång inte var välkommen hem.

Bara det att det är PAPPA som står i lägenhetskontraktet. Inte ens angående det har han något att säga.
Det gör bara så fruktansvärt ont i mig att hon vänt pappa mot oss 3 barn, utan till råge på det också vänder deras gemensamma barn mot honom också.
& vad gör karln när han får all den här skiten riktad mot sig? Absolut nada, finito, zero.
Han tar emot & sväljer.

Senast i förrgår frågade jag honom när vi stod vid resecentrum, där subban jobbar. "Så, jobbar hon idag eller?" "Nej, hon är ledig." "Jaha okej, kvinnan som du älskar över allting annat på den här jorden!" "Nej."
& det får mig bara att funderar på vad FAN det är som håller & HAR hållit honom kvar under alla dessa år de nu varit ett par. Är det inte meningen att man ska ÄLSKA varandra in till döden om man ska envisas med att vara kvar? Hans svar "Jag är kvar för barnens skull." Han har fullständigt tryckt bort sitt eget mående & tänker bara på barnen, som nu genom hennes hjälp mer eller mindre avskyr honom.

Jag har pratat med min pappa om det här 50 miljoner gånger, jag har gråtit framför honom på grund av det här 50 miljoner gånger. Hans kompisar har erbjudit sig sovplats tills han hittar något eget. MIN MAMMA har öppnat sina dörrar för honom trots alla svek mot oss 3 barn. Han har svikit oss alla, gång på gång på gång.
Vilket i sin tur tyvärr leder till att jag inte längre bryr mig om hur han mår, hur hemskt det än låter.
"Nu får det vara nog. Jag tänker inte ägna henne en minut till av mitt liv." har vi också hört 50 miljoner gånger. & verkligen VARJE gång dumt nog trott att det faktiskt ska hända något, som gör att vi får tillbaka våran pappa. Icke sa nicke, svikna löften återigen.

Men karln får fan skylla sig själv.. det är inte meningen att vi i desperata försök ska få honom att tänka annorlunda, när han är fast besluten av någon fuckedup anledning att stanna med henne.
Han är 20 år äldre än henne & om det här är allt han har att komma med kan det lika gärna vara.
Ibland undrar jag hur gammal han egentligen är.. Pappa - det slår tillbaka när du minst anar.

Men trots allt, så saknar jag den människa min pappa en gång var. & det gör lika ont i mig varje gång när jag inser att jag aldrig kommer få tillbaka honom.

1 kommentarer

Manuela

31 Oct 2010 11:10

Usch det är bara för tragiskt allt det där.. :(:(

Kommentera

Publiceras ej