En del av Malin

Satt uppe vid datorn & tryckte lite när jag ser en bil parkera på våran grusgång.
Ser direkt att det är pappas bil, men ser inte om han är ensam eller inte.
Vem har han med sig, tror ni?
Nej, om ni trodde ragatan diana eriksson, har ni fel. Tro mig.. hade hon varit med honom hade hon fått stå UTANFÖR dörren under tiden pappa var här. Dem får gärna stå utanför & skrämmas.. men monster är inte välkomna in i mitt hus.

Lilla Rasmus var med! Helt otroligt.. var väldigt, väldigt länge sen jag såg honom!
Det var lite tragiskt dock, eftersom det var väldigt länge sen han såg mig också hade han sagt till pappa "Malin, är det hon som är gråhårig?"
Alltså, det låter ju kul när man hör det kanske. Men vad det grundar sig i är allt annat än roligt i mina öron.
Uppenbarligen minns han inte ens hur sin egen syster ser ut. & det gör så ont i bröstet.

Är det verkligen så det ska vara?
Jag har aldrig någonsin valt att skuffas ifrån mina egna syskon. Eller min pappa för den delen.
Ska vi verkligen ses så sällan, att det till&med går så långt att dem glömmer hur vi ser ut?
Det är ju helt upp & ner vänt om du frågar mig.
Fruktansvärt tragiskt.

Men jag ska väl inte klaga, jag fick träffa honom iaf.. även om det bara var en dryg halvtimme.
Man får vara glad för det lilla. Eller?