And you can't fight the tears that ain't coming,
Or the moment of truth in your lies,
when everything seems like the movies,
yeah, you bleed just to know you're alive.
Någon hade lagt upp den här dokumentären igår på facebook, så jag tog mig tiden (27 minuter) att titta på den.
Väldigt hemsk, men ack så intressant dokumentär.
Den handlar om den då 6,5 år unga flickan Beth Thomas, som ett par valde tillsammans med hennes bror Jonathan att adoptera, eftersom de inte själva kunde få några egna barn.
De visste vid den tidpunkten absolut _ingenting_ om barnens förflutna, & de tog ungefär 2 månader innan de visste bakgrunden i hennes liv. Hennes biologiska pappa hade sexuellt gett sig på henne vid flertal tillfällen, med början när hon var drygt 1 år gammal.
De visste vid den tidpunkten absolut _ingenting_ om barnens förflutna, & de tog ungefär 2 månader innan de visste bakgrunden i hennes liv. Hennes biologiska pappa hade sexuellt gett sig på henne vid flertal tillfällen, med början när hon var drygt 1 år gammal.
Det hon varit med om resulterade i att hon inte känner någon som helst medkänsla för varken sina medmänniskor eller djur. Familjens hund fick utstå mycket smärta, när Beth flertal gånger stack hunden med sylvassa pennor. Hon beskriver hundens smärta "he was screaming, like he was crying." & det dröjde inte länge förrän hon började ge sig på sin yngre bror Jonathan. Smällde hans huvud mot betong golv, & när psykologen på filmen frågar vad syftet med att hon gjorde så var, svarar hon "I wanted him to die." Hon gav sig också på honom i sexuella syften. Nöp, & vred hans privata delar, tills det blev blåmärken, varpå givetvis den lilla pojken grät & bad henne sluta.
När hon en dag var ute i trädgården, klättrade hon upp i ett träd, varpå det låg ett fågelbo med fågelungar i. Hon tog de en efter en & klämde de till döds.
När adoptiv mamman ser att det fattas knivar i lådorna frågar psykologen henne vad hon skulle med de till & svarar iskallt "i was planning using them, and kill mom, daddy, and my brother. Stab them so they died."
När adoptiv mamman ser att det fattas knivar i lådorna frågar psykologen henne vad hon skulle med de till & svarar iskallt "i was planning using them, and kill mom, daddy, and my brother. Stab them so they died."
Historien & det hon vid så ung ålder utsatta andra människor för, & sig själv kan göras lång.
Men hur som helst, så blev hon iaf skickad till en skola som specialiserade sig på psykiskt olabila, & barn som levt i ett våldsamt hem. På samma ställe som barn i åldern 9 år, som hade gått så långt som att mörda människor. (!) Men där gjorde hon iaf tydliga framsteg. & utvecklade helt enkelt medkänsla.
Det var första gången i hennes liv som hon faktiskt fällde tårar, & kände ånger över det hon utsatt sin familj för.
& för första gången i sitt liv, fick hon också uppleva kärlek.
Men hur som helst, så blev hon iaf skickad till en skola som specialiserade sig på psykiskt olabila, & barn som levt i ett våldsamt hem. På samma ställe som barn i åldern 9 år, som hade gått så långt som att mörda människor. (!) Men där gjorde hon iaf tydliga framsteg. & utvecklade helt enkelt medkänsla.
Det var första gången i hennes liv som hon faktiskt fällde tårar, & kände ånger över det hon utsatt sin familj för.
& för första gången i sitt liv, fick hon också uppleva kärlek.
Hon växte upp till en mentalt frisk kvinna, tack vare den här "skolan". Hon blev till slut sjuksköterska, & skrev också (såklart) en bok om det hon varit med om, som heter "More than a thread of Hope".
Hon blev sjuksköterska på sin egen skola för barn med misshandel som bakgrund.
Intressant som sagt, men fruktansvärt hemskt. Barn borde få vara barn, & borde aldrig någonsin behöva lida på något sätt överhuvudtaget.
Tacka vet jag gud att det faktiskt finns människor med gott hjärta, & som är villiga att göra allt för att försöka rädda en så ung människas liv. Så som adoptiv föräldrarna till den här lilla flickan gjorde.
Kommentera