En del av Malin

 

 

Har precis tittat klart på "Solen i ögonen - En film om Lars Winnerbäck" & alltså, jag känner att jag vill skriva av mig lite om det faktiskt. 

 

Jag har alltid haft ett starkt öga för den karln. Winnerbäck är ett fullständigt geni, så enkelt är det.

 

Men det var kanske inte förrän nu, som jag verkligen på något sätt kan... leva mig in i hur han har det, & kanske framför allt hur han känner. 

 

Inför varje spelning, är han ju vansinnigt, nästan på något sätt omänskligt nervös inför att entra scenen & som vanligt ta alla med storm. Det finns tillochmed spelningar som han på riktigt känt att "nej fan, det här går inte. Jag klarar inte av det." Och har alltså då, helt frisk (menar att ibland kan ju saker ställas in pga sjukdom osv) bett sin manager att gå upp på scenen, samtidigt som han faktiskt sitter precis bakom skynket, som skiljer scenen och backstage åt, och bett honom säga "Jag är ledsen, men Lasse har hastigt blivit sjuk. Så det blir inget". 

 

Det gav mig en väldigt tydlig inblick i hur jobbigt han verkligen tycker att det är med allt "ståhej" runt honom. 

Hur han liksom många gånger, inte ens klarat av att äta/sova pga kommande konsert. 

 

Men sen på något konstigt sätt, så kan man tydligt se (iaf i filmen, eftersom det ger en sån nära inblick), se hur han på ett helt magiskt sätt ändå liksom lyser upp. Som om all nervositet i samma sekund som han sliter tag i sin trygghet gitarren, bara rinner av honom. 

 

Som om stegen UPP på scenen är de jobbigaste på något sätt. Som om det är DÄR det jobbiga sitter. Inte konserten i sig, utan mer att faktiskt gå upp inför alla människor som är där för hans skull. 

 

Men att vara så stor som Lasse faktiskt är, överallt i hela Sverige, & få den responsen på konserterna som han faktiskt får, kan ju INTE vara hemskt. Alltså, den bästa känslan som finns i världen MÅSTE ju bara vara att få den kärleken från människor som man faktiskt sjunger inför. 
Människor som sjunger med i alla hans texter. Människor som gråter inför & på något sätt åt honom. Människor som berörs & kan relatera till hans texter. 

Människor som ger stående ovationer efter varje spelning, & människor som aldrig slutar klappa händerna när han gått av scenen. 

 

Det klippet som absolut utan tvekan berörde mig mest i filmen, är den absolut sista spelningen i Linköping. I staden där Lasse växte upp, & levde många av sina första år. När han sjunger "Om du lämnade mig nu" med underbara, fantastiska, unika Miss Li. När hon börjar gråta, & när han börjar gråta. 

Så jävla vackert på något vis. 

 

Hans namn talar ju egentligen sitt tydliga språk. Lars (Winner)bäck. Japp, han är en vinnare.

Vare sig han vill eller inte. 

 

Han säger också någon gång i filmen "Jag står mitt i rampljuset, och tycker att jag inte riktigt är värd det." 
Kära Lasse - det råder inga som helst tvivel om att du är värd det.