Det är en sån där dag igen, när man haft en bra dag tills något helt plötsligt kommer och smäller till en rakt över käften. Jaja, ni kan det här nu, sjukt opositiv blogg liksom jada jada. Det är lite så det känns flest gånger som jag väljer att printa ner några ord här. Ibland går det snabbt mellan varje inlägg, och ibland tar det månader innan jag skriver något. Motivation.

Så, vad vill jag egentligen printa ner för ord den här gången? Ja, tyvärr, är dem inte speciellt positivt laddade den här gången heller. 

Jag inser hur för varje dag som går (dem som känner mig vet kanske vad jag syftar på) att jag snott knut på mig själv. Att det jag just nu gör mot mitt hjärta inte kommer sluta med ett glatt hjärta. Jag inser att det jag utsätter mig själv för just nu, inte kommer att sluta så som jag vill. Att mitt hjärta som jag å andra sidan inte kan styra över, hur mycket jag egentligen hade velat ibland, kommer pumpa utan att nå sin slutdestination. Men finns det någonting på den här jorden som man inte kan styra över, så är det sina känslor. Hela min kropp och själ kan vandra på en helt annan stig, men mina känslor och därmed mitt hjärta sliter mig åt totalt motsatt håll. Hur fan hindrar man det liksom? Vad kroppen och själen får för sig att sysselsätta sig med, är ändå något jag kan in och peta i, men jag har ingen power överhuvudtaget när det kommer till vart mina känslor och vart mitt hjärta väljer att landa. Det är så jävla orättvist på något vis ändå. Jag vill inte.

Jag gick in i det här med hela hjärtat som jag alltid gör, och att jag kanske skulle slippa att känna hur blodet nästan pumpar ut ur hjärtat och istället skvalpar runt det, samtidigt som det febrilt slår för att överleva ännu ett nedslag.
Men nej, den enda som förlorar på det här är jag, och egentligen har jag facit framför mig hela tiden, men känslorna, återigen, som man inte kan styra, väljer att svänga åt andra hållet ändå. Det är inte rättvist.

Kommentera

Publiceras ej