När jag går tillbaka ett tag i min blogg, så är det iaf inte på senaste tiden mycket "mörker", utan mer funderingar och kärleksord. Det känns bra att det är på den nivån. 

Känns ändå fint att det har gått rakt uppåt nu ett tag, för det har det verkligen. Jag älskar allting i mitt liv just nu. Varenda sekund är något jag uppskattar, och alla människor i det ska vi inte ens tala om. Jag vet helt ärligt inte vad jag hade gjort utan varenda en av er. 
Jag vet inte vad jag hade gjort utan mina vänner, jag vet inte vad jag hade gjort utan mitt älskade feministgäng, jag vet inte vad jag hade gjort utan min familj. Jag hade inte varit någonting, så verkligen från botten av mitt hjärta, tack, till varenda en av er som på ett eller annat sätt alltid lyckas bära upp mig, innan jag helt hunnit falla. 

MEN. Eller oturligt kanske mer är rätt ord? Tvek.
Hur som helst, så krävs det fortfarande inte mycket för att helt slå ner mig och knuffa mig precis över kanten på gropen, för att jag försent ska hinna sträcka mina händer efter kanten. Förgäves. En knuff, och jag är lika oförberedd varje gång. Det blir som ett slag rakt över käften. 

Jag vet ju att jag lätt faller ner i gropen på grund av mitt bagage liksom. Jag vet också att jag blivit väldigt mycket bättre på att ta emot mig själv, än vad jag kanske var för bara något år sen.
Men jag har fortfarande "problem" med att snabbt hitta balansen igen. 
Herregud, jag är ingenting då mot vad jag är nu. Jag vet att jag är stakare. Framför allt så känner jag mig starkare än någonsin.  

Jag vet precis av vilken anledning jag hamnade i gropen nu, och jag kan lova er att det är långt ifrån alltid jag varit medveten om det. Se, ännu ett framsteg mot hur det varit förut. Tro mig när jag säger att jag klappar mig på axeln över hur långt jag faktiskt kommit med mitt mående i mig själv.
Att må bra UTÅT och att må bra INUTI, är två helt skilda saker. 

Jag kommer alltid till jobbet med neutralt mående, oavsett hur jag mår. Men idag brast det.
Ett hinder på vägen, och jag föll pladask, handlöst ner i gropen. Jag hade länge gråten i halsen, och när jag lämnade rummet för en kort stund kände jag hur ögonen fylldes med tårar.
En snabb visit inne på toaletten för att dra några långa andetag. 
Vet inte om det beror på att jag nu jobbat 24 timmar på två dagar, och att jag är slutkörd rent psykiskt, eller om det är en blandning mellan trötthet och att jag blev knuffad över kanten. Skitsamma. Faktum kvarstår. 

Nu sitter jag och lyssnar på ballader, känner hur ögonen fylls på nytt, och känner mig mer tom än på länge. 
Det som är jobbigt med att falla över kanten ner i gropen, är att när jag faller för EN sak, så dyker HUNDRA andra orsaker upp i huvudet, som inte direkt hjälper till att få mina händer att leta efter kanten, för att jag ska kunna dra upp mig. 

Hopp, jag stannar väl här nere en stund till. 
 
Så, i Fredags var dagen Melissa Horn spelade på Liseberg. 
Min lediga helg, och hon skulle dit, vilket jag till en början inte visste innan jag hade bestämt träffen med min kompis. Ödet
Min Melissa-kopp blev påfylld igen så det nästan rinner över, i vanlig ordning när man får äran och chansen att se henne live. Hon har alltid (förutom när hon gjorde sin soloturne nu senast) med sig ett band på scenen, och på alla konserter jag varit på har bandet lämnat för att hon ska sjunga två ish låtar själv, utan gitarr, utan band, bara hon. Avklätt framför alla människor i publiken. Det är nästan då hon glänser som mest, det blir så naket och intimt liksom. Det blir så jävla vackert.

Efter konserten så begav sig mitt sällskap bakom hela Liseberg för att försöka fånga Melissa innan hon klev in i turnébussen, vi stod där kanske cirkus 1 timme tills hon till slut kom ut. Hon ställde sig på avsatsen tittade på oss och hälsade osäkert. Jag kastade ur mig "Hej, vi ville bara säga hej!" varpå hon kliver ner och vi börjar prata. Kramar om henne och berättar för henne hur fantastisk hon är. Eftersom jag så länge undrat om det var min kommentar på hennes hemsida i gästboken som gjorde att hon fick motivation igen, och att låten "Säg att du behöver mig" blev till så var det det absolut första jag var tvungen att ta reda på, så jag tog upp min telefon och gick in på mitt blogginlägg och visade henne kommentaren, höll telefonen framför henne och sa bara "Känner du igen den här kommentaren?" Hon kanske hann läsa 3 ord tills hon sa "Ja, det gör jag." och då berättade jag för henne att det var min kommentar, varpå hon direkt sa "Men gud vad kul att få ett ansikte på dig!" Då gick det liksom upp för mig, att det jag kanske egentligen misstänkt så länge, fick ett kvitto. 
Förstår ni hur mäktigt det är att ha varit anledningen till motivation till den man musikaliskt sätt ser upp till mest i hela världen? 

Hon var helt lyrisk och tyckte det var helt fantastiskt att få träffa mig. Hon tackade mig till och med, och skojade om att jag nu får börja ta in stimpengar varje gång någon spelar den låten. Hon sa också att hon nu vet vem jag är och hur jag ser ut och varje gång hon ser mig i publiken ska hon sjunga den låten. Alltså, jag skulle kunna säga upp mig från livet nu, det är liksom mer än komplett. Det är verkligen på riktigt så jävla fränt. 

Sen pratade vi lite till innan vi lät henne gå till sin buss och kliva på, snodde såklart en kram till och när hon kramar mig säger hon "Sötnos", jag trodde ju att mitt redan crushade hjärta för henne skulle explodera där och då. Haha, fyfan vad töntig man är egentligen. Men det får man vara, så det så. 

Vill också säga tack till Sara för en fantastiskt rolig helg, och till Line som hängde med på Melissa och Gretas, och till Samantha som jag för första gången träffade under Melissas spelning och som egentligen gjorde allt det här med Melissa möjligt. Tack. 

Vi ses igen Melissa, och då kommer du att känna igen mig på riktigt.
Jag kommer att behöva dig då också. Tack. ♥