När jag går tillbaka ett tag i min blogg, så är det iaf inte på senaste tiden mycket "mörker", utan mer funderingar och kärleksord. Det känns bra att det är på den nivån.
Känns ändå fint att det har gått rakt uppåt nu ett tag, för det har det verkligen. Jag älskar allting i mitt liv just nu. Varenda sekund är något jag uppskattar, och alla människor i det ska vi inte ens tala om. Jag vet helt ärligt inte vad jag hade gjort utan varenda en av er.
Jag vet inte vad jag hade gjort utan mina vänner, jag vet inte vad jag hade gjort utan mitt älskade feministgäng, jag vet inte vad jag hade gjort utan min familj. Jag hade inte varit någonting, så verkligen från botten av mitt hjärta, tack, till varenda en av er som på ett eller annat sätt alltid lyckas bära upp mig, innan jag helt hunnit falla.
MEN. Eller oturligt kanske mer är rätt ord? Tvek.
Hur som helst, så krävs det fortfarande inte mycket för att helt slå ner mig och knuffa mig precis över kanten på gropen, för att jag försent ska hinna sträcka mina händer efter kanten. Förgäves. En knuff, och jag är lika oförberedd varje gång. Det blir som ett slag rakt över käften.
Jag vet ju att jag lätt faller ner i gropen på grund av mitt bagage liksom. Jag vet också att jag blivit väldigt mycket bättre på att ta emot mig själv, än vad jag kanske var för bara något år sen.
Men jag har fortfarande "problem" med att snabbt hitta balansen igen.
Herregud, jag är ingenting då mot vad jag är nu. Jag vet att jag är stakare. Framför allt så känner jag mig starkare än någonsin.
Jag vet precis av vilken anledning jag hamnade i gropen nu, och jag kan lova er att det är långt ifrån alltid jag varit medveten om det. Se, ännu ett framsteg mot hur det varit förut. Tro mig när jag säger att jag klappar mig på axeln över hur långt jag faktiskt kommit med mitt mående i mig själv.
Att må bra UTÅT och att må bra INUTI, är två helt skilda saker.
Jag kommer alltid till jobbet med neutralt mående, oavsett hur jag mår. Men idag brast det.
Ett hinder på vägen, och jag föll pladask, handlöst ner i gropen. Jag hade länge gråten i halsen, och när jag lämnade rummet för en kort stund kände jag hur ögonen fylldes med tårar.
En snabb visit inne på toaletten för att dra några långa andetag.
Vet inte om det beror på att jag nu jobbat 24 timmar på två dagar, och att jag är slutkörd rent psykiskt, eller om det är en blandning mellan trötthet och att jag blev knuffad över kanten. Skitsamma. Faktum kvarstår.
Nu sitter jag och lyssnar på ballader, känner hur ögonen fylls på nytt, och känner mig mer tom än på länge.
Det som är jobbigt med att falla över kanten ner i gropen, är att när jag faller för EN sak, så dyker HUNDRA andra orsaker upp i huvudet, som inte direkt hjälper till att få mina händer att leta efter kanten, för att jag ska kunna dra upp mig.
Hopp, jag stannar väl här nere en stund till.
Känns ändå fint att det har gått rakt uppåt nu ett tag, för det har det verkligen. Jag älskar allting i mitt liv just nu. Varenda sekund är något jag uppskattar, och alla människor i det ska vi inte ens tala om. Jag vet helt ärligt inte vad jag hade gjort utan varenda en av er.
Jag vet inte vad jag hade gjort utan mina vänner, jag vet inte vad jag hade gjort utan mitt älskade feministgäng, jag vet inte vad jag hade gjort utan min familj. Jag hade inte varit någonting, så verkligen från botten av mitt hjärta, tack, till varenda en av er som på ett eller annat sätt alltid lyckas bära upp mig, innan jag helt hunnit falla.
MEN. Eller oturligt kanske mer är rätt ord? Tvek.
Hur som helst, så krävs det fortfarande inte mycket för att helt slå ner mig och knuffa mig precis över kanten på gropen, för att jag försent ska hinna sträcka mina händer efter kanten. Förgäves. En knuff, och jag är lika oförberedd varje gång. Det blir som ett slag rakt över käften.
Jag vet ju att jag lätt faller ner i gropen på grund av mitt bagage liksom. Jag vet också att jag blivit väldigt mycket bättre på att ta emot mig själv, än vad jag kanske var för bara något år sen.
Men jag har fortfarande "problem" med att snabbt hitta balansen igen.
Herregud, jag är ingenting då mot vad jag är nu. Jag vet att jag är stakare. Framför allt så känner jag mig starkare än någonsin.
Jag vet precis av vilken anledning jag hamnade i gropen nu, och jag kan lova er att det är långt ifrån alltid jag varit medveten om det. Se, ännu ett framsteg mot hur det varit förut. Tro mig när jag säger att jag klappar mig på axeln över hur långt jag faktiskt kommit med mitt mående i mig själv.
Att må bra UTÅT och att må bra INUTI, är två helt skilda saker.
Jag kommer alltid till jobbet med neutralt mående, oavsett hur jag mår. Men idag brast det.
Ett hinder på vägen, och jag föll pladask, handlöst ner i gropen. Jag hade länge gråten i halsen, och när jag lämnade rummet för en kort stund kände jag hur ögonen fylldes med tårar.
En snabb visit inne på toaletten för att dra några långa andetag.
Vet inte om det beror på att jag nu jobbat 24 timmar på två dagar, och att jag är slutkörd rent psykiskt, eller om det är en blandning mellan trötthet och att jag blev knuffad över kanten. Skitsamma. Faktum kvarstår.
Nu sitter jag och lyssnar på ballader, känner hur ögonen fylls på nytt, och känner mig mer tom än på länge.
Det som är jobbigt med att falla över kanten ner i gropen, är att när jag faller för EN sak, så dyker HUNDRA andra orsaker upp i huvudet, som inte direkt hjälper till att få mina händer att leta efter kanten, för att jag ska kunna dra upp mig.
Hopp, jag stannar väl här nere en stund till.
