Nu var det ett tag sen igen jag printade ner några ord här. Det har varit julledighet emellan, och det är först nu när jag landat efter allt det som jag tänker att det är på sin plats att skriva några rader om vad som har hänt sen sist. 

Jul firades hemma i Vimmerby med familj och släkt. Vi var väldigt få i år, men desto mysigare på något vis. Man får tid att umgås och prata med alla. Allt som hör julen till med god mat, kärlek, uppesittarkväll, julklappar och ännu mera kärlek serverades.

Jag har ju pratat ganska flitigt om Jessica med alla jag känner, eftersom det är brutalt svårt att hålla alla känslor jag känner inom mig för mig själv. Så min lillebror frågade mig sådär lite på skoj "När ska du fråga chans då?" Ja, det kan man undra

25e åkte jag tillbaka till Linköping för att den 26e jobba, och den 28onde åkte jag till Göteborg för att fira nyår med hon jag träffar. Tanken var att jag skulle åka därifrån den 3e Januari, men jag blev dundersjuk och hade absolut inte kunnat jobba med tanke på att min brukare är extra infektionskänslig, så för att inte utsätta honom för någon mer fara än nödvändigt stanande jag hemma, och var inte speciellt svårövertalad när Jessica frågade mig om jag ville vara kvar även över helgen. Landade i Linköping igen i Söndags, sen har jag haft några dagar att landa och friskna till ännu mer, för jag är inte helt återställd än. Envis förkylning. 

Så, vad gjorde vi i Göteborg? Vi har bland annat varit i simhall med hennes son och badat, varit på en 4 timmars promenad, tittat på filmer med tillhörande mys, haft picknick på en filt i vardagsrummet, varit på stan, gjort Yogachallenge, frostat ut frysen (som Jessica för övrigt tyckte var himla romantiskt, haha!) och som sagt firat nyår med hennes familj. Jessica fick en burk av mig i julklapp, med 365+ handskrivna lappar som hon ska öppna en varje dag, med bland annat temana "Jag älskar hur...." "Varför jag tycker om dig." "Egoboost" "Låt oss göra detta", så på nyår skrev jag en lapp på plats och la överst och bad henne öppna den strax innan gästerna kom, och på den stod det "Får jag chans på dig?" eftersom det blev lite en grej efter det min bror sa. Hon svarade "Ja, såklart!", så med andra ord, jag är inte längre singel, jag har en flickvän.

Vi började prata med varandra 18 Oktober, några dagar innan det hade hon gillat mig på Badoo, men jag tror om jag inte missminner mig att det tog några dagar för mig att gilla henne tillbaka. Till slut den 18 Oktober som sagt, gillade jag henne tillbaka och där och då började våran resa ta fart. Knappt en månad senare åkte jag och hälsade på henne och hennes son första gången, sen dess har jag varit där 2 gånger till. 

Vart ska jag börja? Hur sätter man ord på känslor som man knappt själv kan sätta fingret på? Det känns så annorlunda. Det känns så djävulskt genuint och vackert. Varenda beröring, kyss, puss, omfamning, blick och varenda litet ord känns så vackert. Som om det kommer ända inifrån själen, som om hela kroppen talar. Jag kan alltså på riktigt nästan ta på kärleken. Ta på alla känslor. Hur jag dör över hur fin hon är varje gång mina ögon vilar på henne. Hur jag ibland skakar i hela kroppen när hon vidrör mig. Hur det går som en stöt uppifrån och ner genom hela kroppen. Hur min mage pirrar bara hon pratar med mig, eller när hon tittar på mig. Hur jag får dra efter andan ibland när jag blir förlorad i henne. Hur mycket det betyder när hon helt plötsligt kan säga "Vad fin du är!" "Du blir bara finare och finare för varje dag som går." "Jag blir bara kärare och kärare i dig för varje dag som går. Det är helt sjukt!"
Jag kan inte nog förklara hur otroligt mycket det betyder för mig att få höra såna saker. Hur ofantligt glad jag blir i både hjärta och själ när hon tittar mig i ögonen och yttrar såna saker. Vilken känsla det är som bosätter sig i hela min kropp. Det känns så ofantligt jävla bra, och jag är så fruktansvärt kär i den där kvinnan så det är löjligt. 

Det känns inte konstlat på något vis öht, allting faller sig så naturligt. Vi jobbar otroligt bra som ett team också, och det har varit någonting vi redan från allra första början pratat om, hur viktigt det är med teamwork. Jag stannar upp flera gånger nu när jag skriver, för jag blir på riktigt yr i huvudet av att försöka sätta ord på alla känslor, haha. Det känns på något sätt så..... overkligt.
Är det verkligen möjligt att det känns såhär bra? Ja, det är möjligt, för jag lever mitt i det
Jag ska bara försöka greppa det och förstå det också. 
 
Jag ser fram emot allt som komma skall med henne, och jävlar vad jag är redo för detta.

Kommentera

Publiceras ej