Sitter och tittar på massa videos på youtube med folk som gifter sig, och videos på människor som på olika sätt avslöjar för sina partners att de är gravida. 
Hur brudarna skrider fram till sina blivande livspartners, för att börja sin livslånga resa tillsammans med samma efternamn. 

Jag kan se mig själv så tydligt i den situationen.
Hur jag står där framme vid altaret och hon sakta går fram mot mig med hennes pappa vid sin sida.
Hur mina tårar sipprar ner för mina sminkade kinder.
Hur jag helt tappar fotfästet för att hon är så häpnadsväckande vacker.
Hur jag tar hennes händer när hon möter mig.
Hur jag inte kan sluta titta på henne.
Hur mina käkar flera dagar efteråt kommer ömma för mitt konstanta leende på läpparna. 
Hur stolt jag kommer vara över henne. Över oss. 
Hur överväldigad jag kommer vara över det faktum att få dela efternamn med henne och hennes son.

Jag vet inte hur du gör Jessica, men jag är så kär i dig
Du gör mig till den lyckligaste människan som går i ett par skor (och strumpor och barfota)
Jag är så ofantligt tacksam för att du hittade mig den där dagen.
Hur det skulle bli början på något helt magiskt. 
Aldrig förut har jag varit så spänd inför vad framtiden har att ge.
Jag är så redo
Jag är så redo för alla kommande uppför och nedförsbackar hand i hand.
Jag är så redo för att för alltid kasta hela mitt hjärta i dina händer. 
Jag är så redo för att ta emot ditt hjärta i mina händer.
Jag är så redo för att bli en del av din familj.
Jag är så redo för att bli någon din son kan se upp till.
Jag är så redo för att möta varenda dag tillsammans med er. 
Jag är så redo för nästa kapitel. För alla kapitel. 
Man vet när man inte behöver springa mer, för att man redan är hemma.

Tack, för allt du gör, säger, är, och gör, och tack för att det är mig du väljer att dela det med.
Tack. Jag älskar er. Vi tre mot världen.