När man sitter själv, ensam i en lägenhet med låst dörr, är det först då som det slår mig hur ensam jag är.
Men vad händer om jag reser mig & låser upp dörren, öppnar den & låter den stå så?
Antagligen inget mer än att grannarna tar sig en glutt in & undrar vad tusan jag håller på med.
Min dörr är öppen för alla!
När dem helst behöver det, vilken tid på dygnet dem bara vill.
Men den är inte speciellt öppen för mig själv.
Det känns som om låset har gått i baklås, hur mycket jag än pillar & fixar, är den där den är.
& tro mig.. jag vill inget hellre än att bara sträcka ut mina vingar... & flyga.
Blotta mig för hela världen, & visa att jag ta mig fan kan jag också.
Men det är inte så lätt.
Det är inte bara & öppna en dörr & sen är resten av problemen inte en del av mig längre.
- i wish!
& när man har försökt att få upp den så många gånger, men inte lyckas... tappar man gnistan, & det har jag gjort för länge sen.
Jag kan faktiskt i ärlighetens namn inte sätta fingret på vad det är jag så jävla mycket saknar.
Närhet? Större kontaktnät? Ärlighet? Kärlek? Flickvän? Ha tillbaka min pappa? Min katt?
Det enda jag vet är att det tär på mig, så jag inte snart vet vart jag ska ta vägen.
& nu ska jag sova.
Men, fy skam den som ger sig heter det va?
(inte säkert att alla ens fattar vad fan jag babblar om, och jag ska väl inte ljuga..
- jag har själv inte den blekaste aning!)
Godnatt.
