Såg på "Det blir bättre" häromdagen. Med Jonas Gardell. Han sa något som etsat sig fast i huvudet på mig;
- Vi är alla skyldiga. Men VAD vi är skyldiga till är det bara vi som bestämmer.
& det kändes på något sätt så skönt att höra.
Jag vet inte hur många gånger jag gått genom vad jag trott varit en öppen dörr, men lika snabbt som den öppnats slått mig i ansiktet.
Jag har flera år känt mig skyldig till det som hänt mig. Gått omkring & på fullaste allvar trott att det är mig det varit fel på.
Alla människor som år efter år slagit sönder mig med ord. Alla människor som år efter år velat slå ihjäl mig för min sexuella läggning. Alla människor som år efter år serverat sin kärlek på silverfat, men som dragit undan fatet lika snabbt som jag börjat äta på det. Alla människor som år efter år velat kasta sönder mig med glasflaskor & saliv. Alla männsikor som år efter år skrikit efter mig på stan & visat med långfingret att jag borde dra åt helvete.
Till slut tror man på det folk säger. Man tror att man är ful, man tror att man är dum i huvudet, äcklig, inte värd att leva & att man är en skam för världen.
& hur febrilt man än försöker fäkta bort sina egna dumma tankar om sig själv, slår det tillbaka minst lika hårt ändå.
Man känner sig så ensam. Så liten. Så olevande.
Men man är aldrig ensam, så länge man inte väljer att faktiskt vara det.
Man får slå sig fri - för att bli fri.
Jag har många gånger undrat hur mycket det egentligen krävs för att benen under mig inte ska palla trycket & vika sig under mig. & jag har blivit lika förvånad varje gång dem faktiskt klarat av att bära mig.
- Res på dig & gå! Det är bara jag som bestämmer mitt öde. Det är bara jag som bestämmer hur jag vill leva. Det är bara jag som bestämmer vad som är rätt & fel i mitt liv. Det är bara jag & ingen annan som äger mig.
Jag har precis som tusentals andra slagits för att vara där jag är idag. Målat upp en vägg där jag vet att ingen annan kan komma åt mig. Försökt kasta bort alla klumpar i magen. Försökt att intala mig själv att jag duger precis som jag är.
& det är nog första gången i hela mitt liv som jag faktiskt kan titta på mig själv i spegeln & känna "Fan vad bra jag är! Fan vad jag är grym! Fan.. vad bra jag är på mitt sätt."
Jag känner mig skyldig för att jag tillät människor att klanka ner på mig. Men bara för det tyckte jag aldrig någonsin att det var okej att dem gjorde det.
Det är lustigt att man ibland faktiskt känner sig så otroligt ensam, när man såhär i efterhand inser att man faktiskt haft människor bakom sig hela tiden. Bara att det just då var svårt att se det från den synvinkeln.
Det enda som kan ta dig vidare i livet är du. Det är du som bär på styrkan & det är endast du som bestämmer vart i livet du vill komma. Livet är skit för ALLA någon gång, men det enda som kan vara en tröst är att det blir bättre!
& det är bara du & ingen annan som bestämmer när tiden faktiskt är inne för att det ska bli bättre.
& till er som vill ta er någonstans men känner hopplöshet. Sluta på en gång! Då är det du & ingen annan som sätter upp dem murarna. Du kan ta dig precis vart du vill, bara du vill. Bara du vill.
Med negativa tankar blir du fast i din hopplöshet. Rise and shine!
Det som är dåligt i ditt liv, tycker jag att du ska släppa på en gång. Vad vinner du på att behålla något som endast får dig att må dåligt? Vad vinner du på att vara andra till lags, när det är ditt hjärta som borde tala om för dig vad som är bra för dig & inte tvärtom?
Du vinner inget förutom förlust.
Börja klättra mot det bättre som komma skall - idag.
& så länge som benen bär har du kraften. & du är aldrig någonsin ensam. Aldrig någonsin ensam.
& idag är jag så otroligt tacksam över det jag har i livet. Jag har kanske inte allt det jag önskar (om man nu någonsin kommer ha det ens..) men jag är på god väg. & trivs med mitt liv mer än någonsin just nu.
Nu kan människor få skrika & kasta saker på mig bäst fan dem vill. För det rör mig inte ryggen längre.
Det känns som om jag idag går på ett par ben av sten. Ingenting kan någonsin få dem att vika sig under mig igen, om dem så med sprängmedel under tungan skulle försöka få dem att vika sig.
Helt enkelt får människor tycka & tänka vad dem tänkas kan, för ingenting kan längre knäcka mig.
& det beror helt & hållet på att jag inte längre tillåter det.
