En del av Malin

 

Det är många kvällar, när jag sitter i min ensamhet som tankarna flyger iväg lite extra mycket.

Ikväll råkar vara en sån kväll. Igen. 

 

Vet inte varför det är just på nätterna som tankarna börjar snurra som mest. 

& det är nästan alltid om samma sak. 

Kärlek. Känslor. Tankar. 

 

Okej, om jag ska vara lite självkär som man faktiskt får lov att vara ibland, så tycker jag själv att jag är en fantastisk människa. Att den människan som kommer in i mitt liv som flickvän kan skratta sig lycklig för resten av sitt liv att ha någon som mig i sitt liv. För det är fan inte många människor där ute som bär på ett sånt hjärta som jag gör. Det är inte många människor där ute som idag kan stå rakryggade efter allt jag fått vara med om i mitt hitills 26 åriga liv. Det är inte många människor där ute som dag efter dag kämpar att försöka hålla god min, utan att ramla genom golvet. Det är inte många människor där ute som skulle vara i närheten av att vara så hård som jag egentligen är.

 

Jag har varit med om så jävla mycket skit i mitt liv. Jag har varit med om så jävla många svek i mitt liv. Jag har varit med om så jävla tuffa beslut i mitt liv. Jag har fått ta emot så jävla mycket skit i mitt liv, men aldrig kunnat vara elak nog att ge samma medicin tillbaka, hur mycket ont en människa än gjort mig. 

 

Trivs man med mitt sällskap, & tycker att jag är en bra människa, tycker jag faktiskt att jag förtjänar att få lite grann tillbaka. Jag vägrar att bli slängd omkring med. Jag vägrar att vara någons påse med skit. Jag vägrar att ta mer skit. Jag vägrar att vara kycklingen man hackar på. Jag vägrar vara den som alltid ska behöva ställa upp, men knappt aldrig få något tillbaka. Jag vägrar att vara så jävla bra. 

 

Säger man saker till mig, ska man mena det. Gör man saker för mig, ska det ligga en tanke bakom. Vill man något med mig, ska man mena det. Tycker man något om mig, ska man våga stå för det. 

 

Syftar inte på något speciellt överhuvudtaget, så att alla är medvetna om det.

 

Men ibland springer allting i fatt mig. & jag kan verkligen inte hur mycket jag än vrider & vänder på det förstå vad fan jag någonsin gjort för att förtjäna all bajs som kommit i min väg. Vad jag någonsin gjort för att varje dag i nästan 13 års tid fått höra att jag är så jävla ful, värdelös, äcklig, hemsk, homojävel, patetisk. Vad jag någonsin gjort för ont för att förtjäna att bli spottad på, skrattad åt, hatad för. 

 

Jag har lärt mig att borsta av mig det. Men det tog väldigt lång tid. & hur mycket man än "inte tar åt sig", så sätter det sig vare sig jag vill eller inte. 

Jag har behövt resa på mig, gång efter gång för att ens överhuvudtaget kunna stå på benen.

 

Det är många gånger jag känt när jag vaknat att jag aldrig någonsin velat lämna sängen, för där är jag oåtkomlig för det som är utanför min dörr. Där kan ingen nå mig. 

 

Det finns så mycket i mitt liv jag saknar, & tycker att jag förtjänar, & det är också väldigt många gånger som jag faktiskt på riktigt ställer frågan till mig själv "Är det meningen att det ska vara såhär? Är det meningen att jag inte ska få något annat än motgångar? Är jag verkligen inte värd mer än såhär?" 

Det är också många gånger som folk sagt till mig "Du har haft så många motgångar nu, så nu kan det bara gå åt rätt håll." Kan det? Really? 

 

& jag vet, att någonting jag verkligen måste jobba på, är mitt hjärta. Av den anledningen att jag så gärna tar till mig folk, oftast alldeles för fort, & fattar tycke för dem. Men det är egentligen ganska enkelt varför - för att jag älskar människor. 

& för att jag vill finnas här för människor. "Rädda" människor. Jag tror nämligen att jag kan det. Fast det vet jag ju att jag inte kan. Men jag vill gärna tro det. 

 

Det har gått 18 dagar av det här året, & jag hoppas & ber i vilken form det än är, att det här året faktiskt på riktigt blir mitt. Jag är fan värd det.