Hädan efter kanske jag borde byta namn på den här bloggen till "Endelavkärlek.blogg.se" eller något istället, eftersom den röda tråden handlar om just kärlek här.
Men det blir så antar jag, när kroppen och hjärtat skriker liksom. Cant help it, och det lär ni få leva med om ni ska fortsätta tassa runt på min blogg.
Innan jag blir kärlekskrank kan ni ju få veta lite vad som hänt sen sist jag skrev, när det nu var.
Jag har umgåtts med vänner och jobbat, hängt i parken och ätit jordgubbspaj med vaniljsås, solat min bleka kropp, varit på bio, tagit en öl på uteservering, och i Lördags kollade jag på Eurovision i vänners sällskap, och idag har jag hängt med Linnea, vilket slutade med att vi tog min bil och åkte ut till ett bad och de 3 badade medan jag som är Sveriges största badkruka doppade fötterna, det var kallt bara det så det räckte och blev över.
Har jag nämnt att mitt liv blivit ett helt annat sen jag flyttade till Linköping?
Jag älskar det. Det är det absolut bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv. Att säga upp mig från mitt dåvarande jobb (som jag iofs älskade), sälja alla mina saker och flytta 1,5 timme ifrån alla jag känner istället för 6,5 timme. Här har jag vänner, här har jag liksom mer än bara mitt jobb och ensamheten och det är så underbart. Jag lever verkligen här. Synd att det inte skedde tidigare bara. Men jag är inte bitter. Bättre sent än aldrig.
Okej. Så, kärlek. Vem drömmer inte om sån kärlek där det liksom bara helt plötsligt smäller till en över käften? Saker som händer när man träffar någon som liksom bara... händer, sådär så att man själv blir förvånad över att det hände. Sådär så att man tittar tillbaka på det och känner "vad fan var det som hände?" "hur kunde det bli så?" Att man blir så uppslukad i någon att man glömmer allt runt omkring och bara ser den människan?
Det blir liksom så uppenbart där och då.
Det är så jag önskar att det ska vara, förmodligen tillsammans med alla andra.
Jag tror inte jag är ensam om den tanken.
Det ska bara falla sig så brutalt naturligt att man inte ens själv hänger med i vad som händer.
Men sen är jag medveten om att kärlek kan växa fram också, såklart.
Det behöver inte smälla och bli världens fyverkerifest på en gång, det kan liksom börja som små partysmällare och sen bli ett fyverkeri. Kärlek kan få ta tid, och det är helt okej.
Jag har inte bråttom. Bara längtan. Det är två helt skilda saker.
Jag har varit singel sen ett år tillbaka, och har liksom njutit av det på något vis. Att få vara fri, och bara behöva tänka på mig själv. Min erfarenhet av kärlek är ju allt annat än bra, och det har faktiskt tagit tid för mig att komma tillbaka efter senaste slaget. Absolut inte på grund av resterande känslor, utan snarare på grund av att jag behövt läka. Det tar ju alltid tid att komma tillbaka efter ett breakup, men den här gången har det på något vis varit skönare att vara ensam, än vad det varit förut.
Jag behövde verkligen slå mig fri och vara själv, eftersom jag skulle våga påstå att jag hade tappat mig själv helt och hållet i mitt senaste förhållande. Det är aldrig meningen att det ska gå så långt. Samtidigt som jag är ledsen över att den människan (eller dem människorna) som det faktiskt var när jag bodde där borta innan flytt, tog upp så mycket av min frihet och tid, så är jag ändå glad att kunna lägga erfarenheter från de förhållandena i ryggsäcken. Det man inte dör av, blir man härdad av, och det är klyshigt så in i helvete, men fyfan vad sant det är. Man kommer banne mig tillbaka starkare från varje fall, än vad man var innan, om det så bara är lite.
Jag har gett mig själv ett enda löfte sen mitt senaste förhållande, och det är att aldrig någonsin igen låta någon stampa på mig. Aldrig igen ska jag förlora mig själv.
För when it all comes down to it, så är jag den enda människan jag kan lita på. Tappar jag bort mig själv, har jag ingenting att luta mig emot. Det är ungefär som om jag skulle ställa mig på en klippa med händerna längst sidan på min kropp och bara kasta mig ut. Har jag inte mig själv är jag redan förlorad.
Det är farligt det där, med kärlek, men fan vad vackert det är ändå när man har den.
Jag tror också att jag efter mitt senaste förhållande har blivit mer försiktig, att jag liksom på något vis är rädd för att faktiskt låta någon klampa in med risk för att jag blir nertrampad igen. Helt ärligt, nu när jag får tänka efter, så är jag absolut livrädd för det.
Trösten i det hela är ju att jag vet att det kommer vara värt det, när tiden är inne, och så länge får jag trösta mig med det.
