Jaha, över 1 år sen.
Jag ville mest egentligen bara komma in och säga hej, hej! 🖐
Och kanske också nämna att den här tiden när jag inte klottrat ner vad som sker på insidan ändå varit den bästa tiden i mitt liv, och då syftar jag absolut främst på mitt egna inre.
Det som finns innanför det annars alltid glada, leende, positiva yttre.
Det känns så otroligt befriande att ha lyckats sortera ut bitarna som gett mig ett konstant mörker och verkligen på riktigt inse att den enda jag kan ta för givet är mig själv, och då kan jag väl baske mig få må bra åtminstone? MIn kloka fantastiska mamma sa för ett tag sen "Man lever i en kvart och är död i en evighet." och det satte verkligen igång något i hjärnkontoret.
Sug på den meningen ett tag.
Visst inser man ett och annat?
Var snäll mot andra för det kostar inte en krona, men också kanske mest av allt, var snäll mot dig själv, för du har bara ett dig själv. Allt jag upplever och gör nu och väljer att lägga min energi på kommer inte komma tillbaka om 50 år. Det är nu. Inte imorgon. Inte "när jag orkar" och inte om 10 år, utan nu.
Träffa den där människan du är nyfiken på, trots att det skrämmer livet ur dig. Gå på den där konserten du så gärna vill gå på, fast du egentligen avskyr folksamlingar. Åk på den där resan, fast den egentligen är lite för dyr. Gå på den där kursen som du så gärna vill gå, fast du egentligen inte har en aning om vad du gör där. Plugga dem där åren till det du vill jobba med, fast du egentligen aldrig mer vill se en skolbänk. Ja, du fattar. Gör det. Inte för någon annans skull, utan för din egen.
Den 12 och 13 September ska jag bege mig till Stockholm själv (som fullständigt skrämmer livet ur mig) och gå på 2 konserter. Får man inte med sig någon, får man ta tjuren i hornen själv, och jag gör det, för att jag vill.
För några dagar sen så var det 2 års dag för min och min lillasysters podd. Helt sjukt vad åren bara springer iväg. För några dagar sen inredde vi också vårat KONTOR. Jag säger det igen, KONTOR.
Det trodde vi aldrig skulle bli en verklighet när vi satte oss vid mikrofonerna för lite mer än 2 år sen.
Och kärlekslivet då? Det är ju trots allt ett återkommande samtalsämne i den här bloggen, som den brutala kärlekskrank jag är.
Ptja, jag trivs otroligt bra som jag har det just nu, men stänger inte dörren om det är så att den dyker upp. Min nyfikenhet har väckts och mina armar är redo att omfamna.
Alltså, kramar är väl ändå det absolut finaste vi har är det inte?
Kramas mera!
OCH Melissa Horn har ju gått next level med sina texter. Ja jag behöver nämna henne.
Hon släppte ett nytt album igår, och jag har gråtit mer än mina kinder kan bära.
Det är helt sjukt att hon kan sjunga om mitt liv i varenda låt. Hur jag kan relatera till olika relationer och situationer i varenda jävla textrad, jag menar sug på det här också;
"Det svåraste är att förlåta det jag aldrig gjorde.
Vi kunde inte se det, för vi var mitt i det."
Eller;
"Kanske har jag tystnat, kanske finns jag kvar.
Jag blir lätt att komma över, och det kanske är bra.
Orkar jag förklara? Orkar vi nånting?
Jag tror du vill ha en flickvän, och jag vill vara familj."
Jamen alltså snälla rara dra mig i hakhåret.
Puss och kram
Jag ville mest egentligen bara komma in och säga hej, hej! 🖐
Och kanske också nämna att den här tiden när jag inte klottrat ner vad som sker på insidan ändå varit den bästa tiden i mitt liv, och då syftar jag absolut främst på mitt egna inre.
Det som finns innanför det annars alltid glada, leende, positiva yttre.
Det känns så otroligt befriande att ha lyckats sortera ut bitarna som gett mig ett konstant mörker och verkligen på riktigt inse att den enda jag kan ta för givet är mig själv, och då kan jag väl baske mig få må bra åtminstone? MIn kloka fantastiska mamma sa för ett tag sen "Man lever i en kvart och är död i en evighet." och det satte verkligen igång något i hjärnkontoret.
Sug på den meningen ett tag.
Visst inser man ett och annat?
Var snäll mot andra för det kostar inte en krona, men också kanske mest av allt, var snäll mot dig själv, för du har bara ett dig själv. Allt jag upplever och gör nu och väljer att lägga min energi på kommer inte komma tillbaka om 50 år. Det är nu. Inte imorgon. Inte "när jag orkar" och inte om 10 år, utan nu.
Träffa den där människan du är nyfiken på, trots att det skrämmer livet ur dig. Gå på den där konserten du så gärna vill gå på, fast du egentligen avskyr folksamlingar. Åk på den där resan, fast den egentligen är lite för dyr. Gå på den där kursen som du så gärna vill gå, fast du egentligen inte har en aning om vad du gör där. Plugga dem där åren till det du vill jobba med, fast du egentligen aldrig mer vill se en skolbänk. Ja, du fattar. Gör det. Inte för någon annans skull, utan för din egen.
Den 12 och 13 September ska jag bege mig till Stockholm själv (som fullständigt skrämmer livet ur mig) och gå på 2 konserter. Får man inte med sig någon, får man ta tjuren i hornen själv, och jag gör det, för att jag vill.
För några dagar sen så var det 2 års dag för min och min lillasysters podd. Helt sjukt vad åren bara springer iväg. För några dagar sen inredde vi också vårat KONTOR. Jag säger det igen, KONTOR.
Det trodde vi aldrig skulle bli en verklighet när vi satte oss vid mikrofonerna för lite mer än 2 år sen.
Och kärlekslivet då? Det är ju trots allt ett återkommande samtalsämne i den här bloggen, som den brutala kärlekskrank jag är.
Ptja, jag trivs otroligt bra som jag har det just nu, men stänger inte dörren om det är så att den dyker upp. Min nyfikenhet har väckts och mina armar är redo att omfamna.
Alltså, kramar är väl ändå det absolut finaste vi har är det inte?
Kramas mera!
OCH Melissa Horn har ju gått next level med sina texter. Ja jag behöver nämna henne.
Hon släppte ett nytt album igår, och jag har gråtit mer än mina kinder kan bära.
Det är helt sjukt att hon kan sjunga om mitt liv i varenda låt. Hur jag kan relatera till olika relationer och situationer i varenda jävla textrad, jag menar sug på det här också;
"Det svåraste är att förlåta det jag aldrig gjorde.
Vi kunde inte se det, för vi var mitt i det."
Eller;
"Kanske har jag tystnat, kanske finns jag kvar.
Jag blir lätt att komma över, och det kanske är bra.
Orkar jag förklara? Orkar vi nånting?
Jag tror du vill ha en flickvän, och jag vill vara familj."
Jamen alltså snälla rara dra mig i hakhåret.
Puss och kram
