Efter mitt senaste förhållande, så lovade jag mig själv att aldrig någonsin igen ha bråttom in i kärlekens turbulenta värld. Nu har det snart gått ett år sen jag överhuvudtaget tittade på någon på ett "kärlekssätt" eller hur man nu ska beskriva det. Det låter ju ganska tragiskt egentligen, men det har fan aldrig hänt, paus för miniskrattattack. Så bråttom har jag haft. Så ivrig och törstig på kärlek och att få ha någon som kan ge mig allt det där jag någonsin önskat mig liksom. Det är fan sjukt svårt det där med kärlek. Vansinnigt svårt att på något sätt hindra sig själv att klampa in i något för fort, sjukt svårt att veta om man kliver in i något som kommer sluta bra, eller om man kliver in i något ännu en gång som kommer resultera i att man får en smäll rakt över ansiktet. "Men samtidigt lever man bara en gång" som min kloka mamma sa förut i ett telefonsamtal. Det är också sant givetvis, men samtidigt är jag så jävla rädd att blotta mitt hjärta ännu en gång, att öppna upp det till någon som sen har fria tyglar att fullständigt krossa det om hon så vill.

Men samtidigt, vad ska man göra när man träffar på någon som får en att försiktigt lossa på alla lås till spärrarna man omsorgsfullt har försökt låsa? Vad ska man göra när fjärilarna som länge legat i viloläge i magen plötsligt börjar komma till liv och börjar prova sina trötta vingar? Vad ska man göra när det känns som att marken plötsligt blir 10cm högre?
Ska man bara go with the flow och se vart det tar en? Ska man dra låsen intill sig och förbli instängd med störst chans att inte bli trampad på igen?

Hur mycket jag än vill svara ja, så tänker jag inte låta rädslan för hjärtesorg vinna. Jag slänger mig ut och ser vad som händer helt enkelt. Det kan vara värt det, och så vitt jag vet finns det bara ett sätt att ta reda på det. Skulle det visa sig att det skiter sig igen, är jag ännu en erfarenhet rikare och tar det därifrån. Livet är för kort, jag kan vara död imorgon och då kommer jag vrida mig i graven och ångra att jag inte försökte och vågade. Igen.

Jag känner någonting just nu och tänker tillåta mig själv att göra det, vad min hjärna än varnar mig för. Jag ska låta hjärtat tala, och hoppas på det bästa. Hoppas att det här är något som jag kan titta tillbaka på och tacka de högre makterna för att jag vågade lossa mina lås för. Snälla, bär mig.



Igår var det min födelsedag. 32 år ung (eller är det 25?). 

Två av mina bästa vänner Fredrik och Angelica hade gett mig instruktioner om att jag skulle befinna mig på Mcdonalds typ 16.30. Klockan 16 plingar det på dörren och där utanför står de för att plocka upp mig, så vi börjar gå mot stan, när vi gått en bit slinker Angelica lite bakom mig och sätter för en ögonbindel över ögonen och de börjar leda mig en ganska bra bit genom stan. Sen går vi in på något ställe och jag blir nedsutten vid ett bord och de tar av mig ögonbindeln, och där möts jag av två vänner till som redan sitter ner vid bordet och väntar på att jag ska anlända. paus för gråt

Vi avnjuter olika tapasmat, dricker, pratar och har trevligt, för att sen dra vidare ut på ett utställe.
Jag har verkligen blivit blessed med de bästa vännerna man kan få. Jag älskar er så mycket allihopa. 
Jag har aldrig blivit uppvaktad sådär på min födelsedag förut, och jag uppskattar det så otroligt mycket.
Det var den bästa födelsedagen jag haft, tack vare er, så tack. Verkligen tack.

Att flytta till Linköping är utan tvekan det bästa jag gjort i hela mitt liv, no doubt. Det kom så mycket bra med flytten, mer än jag någonsin kunnat föreställa mig, och det är först när jag flyttat hit som mitt liv verkligen på alla plan börjat trilla till rätta, och det känns så jävla skönt. 





Det finns någonting som under många år funnits på min näthinna. Någonting som jag haft jättesvårt för att släppa. Som många gånger titt som tätt plötsligt dykt upp, eller påmint om det. Oavsett vilket humör jag varit på, så när det slår till mig över käften har det blivit ett steg rakt ner i ledsamhet. Jag har tampats med det i väldigt många år, och det är egentligen nu för inte alls länge sen som jag sakta men säkert börjar släppa det helt. Någonting som gjort att jag levt med otroliga skuldkänslor gentemot mig själv, och jag tror också att det är därför jag haft oerhört svårt för att släppa det. 
För att jag känt att det varit mitt fel och därför mått så otroligt dåligt över det.
Burit på så mycket skuld.

Det börjar dock glida längre och längre ifrån mig, och det är så skönt. Att bara få släppa det, för helt ärligt så har det blockerat mig på så otroligt många plan. Det har satt stopp för så mycket, tänker då främst på att det satt stopp för hur jag rent psykiskt fungerar som människa. Jag har liksom tagit det till mig och reflekterat över det, pratat med vänner om det, pratat med mitt största stöd i världen (mamma), och de säger iprincip samma saker, och det är så skönt att få det bekräftat. Jag är liksom inte galen för att jag känner som jag gör. Det är inte mitt fel, och jag borde verkligen inte känna skuld. Just det där med skulden är svårt att ta till sig, för det bor en liten skuldbov i mig trots det, men jag försöker och börjar sakta men säkert att inse att det ligger lite sanning i det de säger. 
Nu tar jag det till min hand, föreställer mig en bild på hela grejen, knölar ihop papret och slänger det bakom ena axeln. Det är nu det liksom får lämna mig till den grad att jag inte tänker på det så ofta som jag gjort de senaste åren. Check. 

Annars är livet fantastiskt. Ikväll ska jag hem till en killkompis med 2 andra kompisar, laga mat och bara fredagsmysa. Imorgon kommer min ena kusin med 2 av hennes barn, laga lunch tillsammans här hemma, sen åker vi till busfabriken och leker tillsammans som de barn vi är och sen övernattar vi på hotell, det ska bli så jävla mysigt och roligt! Söndagen ska jag spendera i mysbyxor och bara glida omkring hemma så vitt jag vet just nu, men man vet aldrig.