Jag har alldeles för mycket känslor inom mig för att INTE skriva av mig lite. Måste få ur mig lite. Så, bare with me

Det finns ett ordspråk som lyder "Det sker när du minst anar det.", jag tänker då osökt på bland annat kärlek.
Att den trillar in i ens liv när man minst anar det. Jag har varit singel sen i Maj förra året, vilket alltså blir nästan exakt 1,5 år sen nu. Det har som jag sagt till många, varit den absolut bästa tiden i mitt liv. Jag har verkligen behövt det. Jag har behövt det för att kunna reflektera över mig själv, reflektera över alla mina beteenden, reflektera över vad det är jag vill få ut i mitt liv, reflektera över vem det är jag behöver möta för att leva i en lycklig tvåsamhet. 

Jag är också medveten om att jag förut när jag träffat någon, har haft alldeles för bråttom att binda mig. Även efter ett uppbrott.
Jag har haft ett stort behov av att känna mig uppskattad, älskad, saknad, och att helt enkelt egentligen "tillhöra" någon.
Det är farligt det där, för det slutar egentligen med att man tar den människan som just då kan ge en det man behöver. Haft alldeles för bråttom, för sen har det gått några månader, när den här första perioden gått över, och "allvaret" börjar kicka in, när de riktiga färgerna av en människa börjar bubbla upp till ytan. Då är det kört, för då är man redan mitt uppe i allt, och jag har aldrig varit den som gett upp direkt om det visar sig att något "går åt fel håll". Det är också något jag hanterat fel. 

För att göra ett långt rabbel kort, så har jag helt enkelt behövt dessa 1,5 åren för att jaga fatt på mig själv. Man är aldrig någonsin 1 i ett förhållande som gör fel. Det krävs alltid två för att dansa tango.
Jag har jobbat så mycket med mig själv under det här 1,5 året, vilket jag aldrig gjort förut.
Det är många känslor som bubblat upp till ytan när jag vidrört dem under den här tiden, som jag har kunnat ta tag i och hantera. Slå upp knuten på. Kan inte beskriva hur skönt det är. 

Jag är mer redo än någonsin nu att binda mig. Jag är dock helt färdig med att bara vara tillsammans ett tag, och sen hejdå. Den här gången när jag kastar mig ut vill jag hitta henne som jag ska spendera mitt liv med.
Jag är helt färdig med att gå från förhållande till förhållande. 

Egentligen har ju det här med kärlek skrämt mig sen väldigt många år tillbaka. Jag är så ofantligt rädd för att låta mitt hjärta landa i någons famn som sen inte kommer ta hand om det. Igen. Jag hoppas bara att det blir så jävla bra den här gången. Alla ben och känslor i hela min kropp säger mig att det kommer bli det, och jag vill så gärna lyssna och tro det, men jag är fortfarande rädd. Mitt hjärta klarar inte en enda tramp till. 
Det går sönder då. 

"Det sker när du minst anar det" var det ja. Det var lite det som hände för ett tag sen. Hon gillade mig på badoo, och efter några dagar (tror jag) vågade jag gilla henne tillbaka, och på den vägen är det.
Nu pratar vi dagligen i telefon/videosamtal. 
Jag är så ofantligt fascinerad över det här att man kan möta en "främling" och sen bara mötas i allting. 
Tycka lika om allt, ha samma framtidsplaner, gillar/ogillar samma saker, ja, you name it.
Det liksom bara säger klick, och aldrig någonsin har något känts så självklart
Tänk om hon är här nu, mitt framför ögonen på mig? Och här har jag väntat på henne i så många år, och undrat vart hon hållit hus. 

Jag vet inte vad som händer, och vad som kommer hända, men aldrig har jag fått den känslan i magen som när hon genom kameran tittar på mig och ler, aldrig har jag i huvudet hört hur det nästan knäpper till. 
Jag har en mer öppen famn nu än jag någonsin haft förut. 
Den 17onde November möts vi. Jag är så redo.
Jag hoppas bara kärleken är redo för mig också.
2 månader sen snart, som jag uppdaterade bloggen (er). Kände att det kanske var dags att kladda ner några rader för att ni ska komma ikapp vad som händer i mitt liv, inga större hemligheter utlovas, så förvänta er inget sånt, haha. 
 
Ja, vad har då hänt sen sist? 
Jag har fått en ny brukare, och ni förstår säkert varför antar jag.
Det var jobbigt och tungt. Första gången någonsin (tror jag?) som jag också såg och handskades med en död människa. Men det gick stillsamt till, och var väldigt fint även om det den dagen trillade många tårar längst mina kinder. Att se hans barn vara så ledsna var nog det jobbigaste av allt, alltså, jag önskar inte ens min värsta fiende att behöva bevittna sin förälders död. Fyfan.

Min nya brukare är fantastisk. Det fungerar toppen, även om stället jag jobbar på kanske inte är på väg åt något annat håll än neråt, så fungerar jag tvärbra med både personal och med honom. Kändes bra i magen redan första dagen jag satte min fot där inne, och sånt sätter jag väldigt mycket värde på, känns det liksom bra från början så är det utstakat nästan från början att också hålla i sig, och än så länge gör det det, peppar peppar, ta i trä. 

Annars då? Med allt annat? Kärleken står still, och har gjort det helt och hållet sen min senaste flickvän. Återigen är det verkligen den bästa tiden i hela mitt liv, men fy tusan vad min famn är öppen för kärleken när den väl väljer att drämma till mig över hela kroppen. Det kommer vara den skönaste bitchslapen jag någonsin upplevt. 
Spännande det där. Hon har varit bra på att gömma sig i 32 år, okej, sen jag var 16 då för att vara fair. Känns ändå som typ 32 år, haha. Ohboy vad jag ser fram emot att möta henne

Imorgon åker jag hem till Vimmerby för att på Lördag medverka på min farfars 90-års kalas. Släkt som jag träffar väldigt sällan kommer att befinna sig där, och därför var det absolut värt att ordna så att jag är ledig den dagen, för annars vet jag att det hade dröjt länge innan jag såg dem. Familjen är allt, punkt. 

Lev väl, det ska jag göra tills vi hörs igen!
 
Det är en sån där dag igen, när man haft en bra dag tills något helt plötsligt kommer och smäller till en rakt över käften. Jaja, ni kan det här nu, sjukt opositiv blogg liksom jada jada. Det är lite så det känns flest gånger som jag väljer att printa ner några ord här. Ibland går det snabbt mellan varje inlägg, och ibland tar det månader innan jag skriver något. Motivation.

Så, vad vill jag egentligen printa ner för ord den här gången? Ja, tyvärr, är dem inte speciellt positivt laddade den här gången heller. 

Jag inser hur för varje dag som går (dem som känner mig vet kanske vad jag syftar på) att jag snott knut på mig själv. Att det jag just nu gör mot mitt hjärta inte kommer sluta med ett glatt hjärta. Jag inser att det jag utsätter mig själv för just nu, inte kommer att sluta så som jag vill. Att mitt hjärta som jag å andra sidan inte kan styra över, hur mycket jag egentligen hade velat ibland, kommer pumpa utan att nå sin slutdestination. Men finns det någonting på den här jorden som man inte kan styra över, så är det sina känslor. Hela min kropp och själ kan vandra på en helt annan stig, men mina känslor och därmed mitt hjärta sliter mig åt totalt motsatt håll. Hur fan hindrar man det liksom? Vad kroppen och själen får för sig att sysselsätta sig med, är ändå något jag kan in och peta i, men jag har ingen power överhuvudtaget när det kommer till vart mina känslor och vart mitt hjärta väljer att landa. Det är så jävla orättvist på något vis ändå. Jag vill inte.

Jag gick in i det här med hela hjärtat som jag alltid gör, och att jag kanske skulle slippa att känna hur blodet nästan pumpar ut ur hjärtat och istället skvalpar runt det, samtidigt som det febrilt slår för att överleva ännu ett nedslag.
Men nej, den enda som förlorar på det här är jag, och egentligen har jag facit framför mig hela tiden, men känslorna, återigen, som man inte kan styra, väljer att svänga åt andra hållet ändå. Det är inte rättvist.