Anledningen till att jag halkat efter rejält med bloggskirvandet är för att min dator är halvdöd, & för att jag får sitta & kopiera å,ä & ö varje gång jag vill använda dem bokstäverna. & tro mig, det tröttnar man på efter ett tag. Trots att jag ändrar från engelskt tangentbord  till svensk tusen gånger om dagen, går det alltid tillbaka till engelskt iaf, så attteeee.

Hur som haver, tänkte jag därför att det kan vara läge för en frågestund, som kan få vara uppe tills frågorna är uppe i 10 till antalet, & då (!) svarar jag på dem. Det kan ta ett tag med andra ord, vilket är ett ypperligt tillfälle för mig att "slippa" skriva.

Ingen fråga raderas. Ask what you want.

Videon ovan visar den omtalade olyckan på Sea World i Orlando.

För det första är späckhuggare bara ETT exempel på djur som absolut INTE ska hållas i fångenskap.
För det andra så är det utan tvekan djurplågeri. Om det finns någon där ute som tror att en späckhuggare, klarar av att lära sig allt dem kan, bara genom att någon står & vickar på röven eller dirigerar med fingrarna, så är ni helt enkelt bara dumma i huvudet.

Man behöver inte vara född som ett geni för att fatta att det förekommer mycket annat bakom allt "glitter & glamour". Baksidan av det hela berättar oftast en helt annan historia. Ta bara infångandet av dem som ett litet exempel. Gick det smärtfritt för dem kanske? I dont think so.

Precis som med delfiner bara för att dra ett exempel till. Jag fullständigt älskar delfiner, & det kan vara ett av dem absolut vackraste djur som finns. & jag gråter varje gång jag ser en, vare sig det är på klipp eller i verkligheten.  Men det betyder absolut inte att jag är för fångenskapet av dem.
Dem ska leva där det är menat att dem ska leva. Så enkelt är det.

Om jag tycker synd om kvinnan i klippet? Nej, verkligen inte. Hemskt nog. Men jag tycker att man fan i helvete får skylla sig själv. Om man "gosar" med ett vilt djur får man också ta konsekvenserna. Simple as.

& så länge folk betalar för att se djurplågeri som det här, kommer dem hållas.

& kanske blir jag så illa till mods när jag ser en delfin, för att jag ser dem simma runt i en halvtaskig äcklig, skitig, liten jävla bassäng istället för att dem simmar ute i det fria som dem BORDE. Vad vet jag.

Jag kom & tänka på en sak förut. Tanken har i&för sig slagit mig mer än 1 gång. Men ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att det faktiskt stämmer.

Jag har av någon outgrundlig anledning ALLTID (!) dragits till människor med problem. Oavsett relation till dem. Men kanske framför allt mina flickvänner som jag samlat på mig under åren.

Ta mitt ex Ida som exempel, hon är ett psykfall. Schitzofren, paranoid, & psykiskt ostabil. Men trots det drogs jag till henne, även om jag inte alls var medveten om från början att jag tog staplande steg in mot något som skulle visa sig vara så nära helvetet man bara kunde komma.
Andra flickvänner jag haft, har också dem oftast någon typ av "problem". Tolka mig rätt.
Det kan vara allt från "såna" som har svårt att hålla sig till bara mig, till såna som bara slår mig på näsan utan att jag egentligen är medveten om det.
Typ som om det vore.. ödet.

I andra relationer också. Vänner, & människor som man kanske inte direkt kan kalla vänner, men bekanta, som också har olika typer av problem. Nu menar jag nödvändigtvis inte problem som i dem grovaste som finns.
Det kan vara allt mellan himmel & jord.

& mitt i allt det här, har jag på ett eller annat sätt varit inblandad. & kanske, hur jag nu ska förklara utan att det låter på tok för patetiskt - velat rädda dem. Eller snarare vill försöka rädda dem.
Som om jag med flit dras till dem för att jag vill kunna lyfta all börda från deras axlar.
Trolla bort all smärta, & istället skjuta dem fulla med armors pilar.

Som om jag vore någon jävla trollkarl.

& den som frågar mig "men varför stanar du med as som henne & henne.." ställer en sjujävla bra fråga faktiskt.
För som jag ser det, har jag inget vettigt svar överhuvudtaget.

Det enda "vettiga" svaret jag kan komma på är att jag själv är full stucken av armors pilar från topp till tå.
& att jag har ett hjärta som inte pumpar blod, utan guld.

Men hur mycket jag än velat kunna trolla bort smärtan, kan jag inte påstå att jag direkt gjort ett bra jobb.

Men jag hörde någon gång att det är tanken som räknas, vad vet jag.

Läste igenom onsdagens aftonblad lite snabbt nyss. & stannade vid uppslaget om en utvisad familj. Igen ska tilläggas. Tycker dem utvisar familjer från både höger & vänster nu för tiden.

Men hur som helst - jag kan inte låta bli att känna hur det kokar inom mig av ilska.

En familj som bott i Sverige i 10 år. Visseligen kommit in i vårat land som flyktingar men det hör verkligen inte hit.
& nu på Lucia dagen kom Sverige helt plötsligt på att dem ska utvisas med dunder & brak. Ingen förvarning, ingen tid att "planera" & heller ingen tid att packa sitt pick & pack. Dem fick bara lite halvt om halvt packa fjuttiga resväskor, med det viktigaste dem kunde komma på.

Nu till det som gör mig så jävla arg - det finns invandrare som går emot allt vad Sveriges regler & lagar heter, dem förgriper sig på barn, gör andra brott & kommer undan som om dem surfade fram på ett bananskal. Vad i helvete är det som gör att dem idioterna inte åker ur landet med röven före?

Nejdå, vi slänger ut en familj som byggt hela sitt liv här i Sverige, som inte kröker så mycket som ett hårstrå på en lag & som sköter sitt & inte belastar någon annan med skit istället.

Jag håller på att dö av nyfikenhet vad migrationsverket har för argument till ett sånt beslut.

Det börjar alltid med att hon trippar ut på scenen & smäller till med en låt på en gång, & så var det även denna gång. Hon slukar varenda själ i hela rummet med sin unika klang. Hon står med sin gitarr, håller den hårt intill sig & sjunger två låtar innan hon tar en paus, för att dricka lite välförtjänt vatten. Hon tittar ut över oss, vi som har samlats på samma ställe för att avnjuta 1,45 timme av hennes musik, & säger lite blygt "Hej Linköping!" & alla brister givetvis ut i en stor applåd, som om vi alla i kör egentligen menade "Hej Melissa, vi har saknat dig sen sist."

När applåderna avtar, berättar hon lite om dem kommande 2 låtarna som hon ska sjunga, & så trycker hon vattenflaskan mot läpparna en snabbis, för att sen snappa åt sig sin gitarr, som hon trycker tätt intill sig.
& jag njuter. Alla njuter. Jag njuter lite till.

Sen när dem låtarna passerat, & applåderna avtagit böjer hon sig fram mot mikrofonen & säger "När min senaste platta blev klar, ville jag höra vad dem två viktigaste tyckte om den först, så jag besökte mamma & pappa & sa att dem nu fick tala om vad dem tyckte om skivan. & jag spelade alla låtar för dem.. & efteråt sa mamma "Den är helt fantastisk!" Tur, det var ju precis det jag ville höra! Men pappa, sitter tyst en stund innan han tittar upp på mig & säger "Mår du verkligen så jävla dåligt som det låter?" & alla i publiken brister ut i ett fnitter.

Sjukt skön kommentar. För det är ju ungefär så man tror. Jag menar, framför oss står en 23 årig ung kvinna, svartklädd från topp till tå, lite halvnervöst knipande med fingrarna när hon sjunger utan sin gitarr, & sjunger väldigt egentligen deprimerande texter. Jag tror utan tvekan att det finns mycket sorg i den unga kroppen. Men samtidigt väldigt mycket lycka också. Som hon själv sa.

Jag har alltid varit otroligt svag för artister som sjunger texter som jag verkligen kan relatera till. & det kan jag i varenda en av hennes texter.

Sen när hon hade sjungit klart yttligare 2 låtar, greppade hon mikrofonen & sa "Jag brukar alltid vara nervös inför spelningar & det brukar alltid släppa efter typ 3dje låten. Men.. jag har fortfarande fjärilar i magen. Och ja.. jag vet inte vad det är. Men det är något magiskt med er". & det skulle man väl iprincip kunna sammanfatta kvällen med. Det var magiskt. Fullsatt arena & alla var där endast för hennes skull.

Sen i slutet blev det givetvis 3 extra nummer, när vi efter att hon sagt hejdå för första gången applåderade in henne på scenen igen.

Hon avslutade hela konserten med samma låt som hon alltid avslutar med "Falla Fritt", & när sista klinkandet av gitarren lagt sig, tänkte alla i hela arenan uppenbarligen samma sak & ställde sig upp för henne. & det var så mäktigt. Att se hennes ansiktsuttryck av alla som hyllade henne, & att se hur värd hon tyckte konserten blev när hon såg hur mycket vi faktiskt älskar henne.
Då kände jag faktiskt hur det blev vått i ögonvrån. Hur mäktigt som helst.

SJUKT underskattad tjej! Just sayin'.

& jag saknar henne redan. Men jag lovar Melissa.. vi ses snart igen. <3
Det här kommer jag leva länge på.

TACK Melissa! För att du gör svensk musik så mycket vackrare än den någonsin tidigare varit. <3

Jag känner mig tom.
Jag känner mig bortglömd.
Jag känner mig obetydlig.
Jag känner mig misslyckad.
Jag känner mig äcklig.
Jag känner mig oattraktiv.
Jag känner mig svart.
Jag känner mig vit.
Jag känner mig ofta grön.
Jag känner mig blottad.
Jag känner mig osynlig.
Osv. Osv. Osv.

Jag känner mig förlorad.

Det enda jag vill i livet är att känna kärlek. Kärlek som kan knuffa mig av fötterna. Kärlek som slukar varenda del av mig. Kärlek som bara växer & växer. Närhet som sveper runt hela kroppen på mig.

Det känns som om det bara är jag många gånger som skriker ut vad jag känner. Det känns som om det bara är jag som spottar ut kärlek. Det känns som om det bara är jag som söker närhet. Som vill ha närhet.

Min mamma frågade mig för några dagar sen "Malin, hur mår du? Egentligen?" & jag kan tala om för er att jag bröt ihop. Fullständigt.
Att till&med HON ser att det jag vill ha, sakta men säkert lämnar min kropp, gör fruktansvärt ont.

Jag vill ha kramar som kommer från hjärtat, inte för att dem måste.
Jag vill ha kyssar som slår mig av stolen, inte för att jag promt "måste" ha kyssar.
Jag vill ha närhet, utan att jag ska behöva be om att få den.
Jag vill. Jag vill. Jag vill.

Man vill mycket, men kan inte få allt. Det har jag fått lov att lära mig alldeles för många gånger.

Räcker det inte snart?

You think I'd leave your side baby
You know me better than that
You think I'd leave you down when you're down on your knees
I wouldn't do that

I'll tell you you're right when you want
And if only you could see into me

Oh when you're cold, I'll be there
Hold you tight to me

When you're on the outside baby and you can't get in
I will show you, you're so much better than you know
When you're lost and you're alone and you cant get back again
I will find you darling and I will bring you home

And if you want to cry
I am here to dry your eyes
And in no time, you'll be fine

You think I'd leave your side baby
You know me better than that
You think id leave you down when you're down on your knees
I wouldn't do that

I'll tell you you're right when you want
And if only you could see into me

Oh when you're cold, I'll be there
Hold you tight to me
Oh when you're low
I'll be there by your side baby

Oh when you're cold, I'll be there
Hold you tight to me
Oh when you're low
I'll be there by your side baby

Guld ja. Det kan man väl helt utan överdrift säga. Trots det tycker jag att det är ganska milt uttryckt.

Jag vet att jag har sagt det många gånger förut, men fyfanihelvete vad bra denna kvinna är!
& om det är möjligt, blev jag ännu mer kär i henne ikväll.

Jag skäms inte ett dugg över att jag är Moa Lignell kåt för tillfället. Kan man vara något annat?
Inte jag iaf.

My lord! Ge mig Moa Lignell på min sängkant, med en gitarr i handen i julklapp, & jag är förlorad för all framtid.

Varje gång jag ska skriva ett "depp" inlägg tar det emot lite.
För jag är den där typen av person som gärna inte visar hur jag känner, eller vad jag tänker.
Men samtidigt, är bloggen det enda stället jag verkligen kan ventilera, & skriva precis vad jag känner & tycker.
Fast sen finns det ju givna "regler" för vad jag delar med mig av här också.
Samtidigt som jag bara vill skrika ut allt jag tänker på, & allt som tynger mig, vill jag det på samma gång inte.

Någon måtta får det vara på den fronten, även om jag ser bloggen som en ypperlig plats att som sagt skriva av mig på.

Hur som haver, önskar jag att det kommer ordna upp sig. Att allt ska bli som det var för lite mer än 1 år tillbaka.
Jag behöver det. & om jag nu mot all förmodan inte kan få tillbaka det, hoppas jag att det blir ett slut på mitt lidande snart. Det gör alldeles för ont att sitta dag in & dag ut & inte veta hur morgondagen kommer forma sig.
Det gör också alldeles för ont & veta att vad jag än gör & hur mycket jag än försöker, blir det till allt annat än en fördel för dig. & jag vill inte ha det så.

Jag vet vart jag har mig själv, & jag vet hur jag fungerar & vad jag tänker, tycker & vill.
& om du inte är säker på att det kommer bli lika bra som jag vill & hoppas, så ber jag dig att göra slut på mitt lidande. Jag vill inte famla omkring i något mörker & vara rädd för att aldrig hitta ut.

Skitsamma. Allt jag skriver blir inte som jag vill. Jag sätter punkt där.


Alone in this house again tonight,
I got the TV on, the sound turned down and a bottle of wine.
Theres pictures of you and I on the walls around me, the way that it was and should have been surrounds me.
I'll never get over you, walkin' away.

Well I've never been the kind to ever let my feelings show.
And I thought that bein' strong meant never losin' your self-control.
But I'm just drunk enough, to let go of my pain.
To hell with my pride,
Let it fall like rain, from my eyes.
Tonight I wanna cry.

Would it help if i turned a sad song on?
"All by Myself" would sure hit me hard, now that you're gone.
Or maybe unfold some old yellow lost love letters?
It's gonna hurt bad before it gets better
But I'll never get over you, by hidin' this way.

Cause I've never been the kind to ever let my feelings show.
And I thought that bein' strong meant never losin' your self-control.
But I'm just drunk enough, to let go of my pain.
To hell with my pride,
Let it fall like rain, from my eyes.
Tonight I wanna cry.

Jag tror det är 4 år sen snart, om inte mer. & jag tänker fortfarande på honom - varje dag. På ett eller annat sätt.

Det kan vara allt från en film, ljud som jag tycker mig höra, till andra katters jamande. Han finns alltid i bakhuvudet någonstans & jag behöver inte anstränga mig mycket för att totalt mer eller mindre bryta ihop bara tanken på honom.

Det kan till&med vara så jävligt att om jag gråter på grund av något annat, kan han komma upp i mina tankar & då övergår det istället till att jag gråter för honom. Sjukt va? Det kan iofs beror på att han alltid kom upp i min famn & slickade bort min tårar varje gång han såg att jag var ledsen. Så stod han en stund framför mig & halvmjauade typ som om han sa "Var inte ledsen".
Eller varje gång mamma av någon anledning var arg på mig, kom han alltid & ställde sig mellan & gjorde precis som när jag grät, halvmjauade, som om han sa "Sluta bråka!" & han slutade inte förrän det hade lagt sig.

Jag saknar att kunna gå på grusgången som leder in till mammas & deras hus, & mötas av att han springandes kommer & möter upp mig, för att jag sen plockar upp honom i min famn & han gosar in hela pälsen i ansiktet på mig.
& sättet han alltid spann på, som en bekräftelse på att han var lycklig.

Jag saknar att kunna sitta i soffan i vardagsrummet, & se honom komma springande mot mig för att sen hoppa upp till mig & bosätta sig i mitt knä. Flera timmar. Om det inte var så att jag av någon anledning ibland behövde resa på mig, tror jag att han skulle kunna bo i mitt knä.

Eller dem gångerna jag sprang upp på toaletten. Stängde dörren, & bara satt & väntade på att han skulle följa efter & kraffsa på dörren, för att han ville komma in. Jag öppnade givetvis varje gång han kraffsade, & även om han ville ut på samma sekund som han kom in, kan jag inte låta bli att le åt det i efterhand.
Ibland stannade han dock kvar, & passade på att uträtta sina behov i samma veva som mig.

Jag saknar dig. & jag vet att du finns hos mig. Jag har hört dig många gånger sen du försvann.
Varje fjäril som envist bara måste flaxa framför ansiktet på mig för att sen slå sig till ro antingen på mig, eller nära mig - det är du.

Varje lampa som blinkar till när jag tänker på dig - det är du.

Varje katt jag drömmer om eller ser & gosar med - det är du.

Varje jamande jag hör från katter jag faktiskt har framför mig, eller jamande som jag bara hör utan någon katt på flera mils avstånd - det är du.

Varje stjärna jag ser som blinkar på himlen, & varje moln som formar sig i himlen - det är du.

& det ger mig lite ro i själen & veta att du finns hos mig, så länge jag lever.
& jag mår inte dåligt för att saknaden efter dig är så otroligt stor.
Jag vill sakna dig. Jag vill kunna le åt alla tokigheter du hade för dig, & jag vill kunna bli lika förvånad varje gång en fjäril promt bestämmer sig för att slå sig ner tätt intill mig.

Jag kommer alltid sakna dig Gizzmo. Alltid.

Sitter av någon anledning & tittar runt på youtube där blivande män, eller brudar väljer att sjunga för sin kärlek på bröllopet.
Herregud, så jävla vackert!
Känner inte personerna i fråga, men gråter iaf som ett litet barn - blödig som jag är.

& någon gång vill jag också gifta mig med mitt livs kärlek.
Jag har i mitt hitills 25 åriga liv aldrig burit en klänning.. tänk hur galet maffigt egentligen, att den enda gången jag någonsin kommer ha på mig en klänning är dagen då jag gifter mig!

Jag bjuder på ett av klippen. Njut!

En sak som jag blir så grymt frustrerad över (löjligt nog, & det står jag för) är hur fan folk är funtade när det gäller allas vårat idol.

Sitter just nu & har snart kollat klart på gårdagens avsnitt på webbtv. & tycker att alla över lag hade det tufft.
Dem enda klockrena var: Moa, Båda Amandorna, & Robin.

Men en grej som jag verkligen inte kan förstå för allt smör i småland,
- vad F A N gör Linni i idol överhuvudtaget?

Det började med förra veckan när hon total slaktade en av dem vackraste låtarna ever, Chris Medinas underbara låt "What are words" & igår skulle hon ge sig på låten "Vill du ligga med mig då?" med Eric Amarillo. & vad gör hon? Tappar bort texten 4949474654 gånger under dem få minuter hon får äran att stå på scenen. Det enda hon "sjunger" är refrängen.
Hon borde fan åkt ut med huvudet före redan där.

& så ser man på Idols sida på facebook "Denise åkte ut igår. Rätt eller fel?" Den första man ser som kommenterat skriver "Jag bryr mig inte, jag hejar bara på Linni <3" & det är EXAKT det jag menar!
Idol är & har väl iofs aldrig varit en talangtävling - det är utan dunder & brak en favorit tävling.

Har man fastnat för någon skiter man fullständigt i hur människan tar sig an låtar, man skiter fullständigt i om människan i fråga sjunger så falskt att alla fåglar på telefonstolpen ramlar ner & dör, man skiter fullständigt i om människan i fråga tappar bort texten 9585747646 gånger & man skiter ta mig fan i allt.
Har dem en favorit så har dem helt enkelt. Sen skiter man i allt annat.

Juryn kan ge ros till någon som Linni, när hon tappar texten x antal gånger under samma låt & glor ner i golvet & ser ut som en skrämd hundvalp, men ge ris till någon som Robin, bara för att han tar publiken med storm. (!)
För det ska man tydligen inte.

Ibland undrar jag vad fan juryn sysslar med. Hissarna verkar inte gå enda upp ibland.

Tacka vet jag True Talent. Där det funkar precis som i idol, med den "lilla" skillnaden att dem två som får minst röster inte kan röstas ut av svenska folket, utan där är det juryn som tar beslutet om vem som måste lämna. & tro mig - hade det funkat så, hade Roshana & Denise också för den delen varit kvar i tävlingen.

Som sista grej, tänkte jag att ni ska få njuta av Linnis senaste work.
Håller ni med mig om att hon fullständigt suger, eller är jag verkligen ute & cyklar? ↑