Nu var det ett tag sen igen jag printade ner några ord här. Det har varit julledighet emellan, och det är först nu när jag landat efter allt det som jag tänker att det är på sin plats att skriva några rader om vad som har hänt sen sist. 

Jul firades hemma i Vimmerby med familj och släkt. Vi var väldigt få i år, men desto mysigare på något vis. Man får tid att umgås och prata med alla. Allt som hör julen till med god mat, kärlek, uppesittarkväll, julklappar och ännu mera kärlek serverades.

Jag har ju pratat ganska flitigt om Jessica med alla jag känner, eftersom det är brutalt svårt att hålla alla känslor jag känner inom mig för mig själv. Så min lillebror frågade mig sådär lite på skoj "När ska du fråga chans då?" Ja, det kan man undra

25e åkte jag tillbaka till Linköping för att den 26e jobba, och den 28onde åkte jag till Göteborg för att fira nyår med hon jag träffar. Tanken var att jag skulle åka därifrån den 3e Januari, men jag blev dundersjuk och hade absolut inte kunnat jobba med tanke på att min brukare är extra infektionskänslig, så för att inte utsätta honom för någon mer fara än nödvändigt stanande jag hemma, och var inte speciellt svårövertalad när Jessica frågade mig om jag ville vara kvar även över helgen. Landade i Linköping igen i Söndags, sen har jag haft några dagar att landa och friskna till ännu mer, för jag är inte helt återställd än. Envis förkylning. 

Så, vad gjorde vi i Göteborg? Vi har bland annat varit i simhall med hennes son och badat, varit på en 4 timmars promenad, tittat på filmer med tillhörande mys, haft picknick på en filt i vardagsrummet, varit på stan, gjort Yogachallenge, frostat ut frysen (som Jessica för övrigt tyckte var himla romantiskt, haha!) och som sagt firat nyår med hennes familj. Jessica fick en burk av mig i julklapp, med 365+ handskrivna lappar som hon ska öppna en varje dag, med bland annat temana "Jag älskar hur...." "Varför jag tycker om dig." "Egoboost" "Låt oss göra detta", så på nyår skrev jag en lapp på plats och la överst och bad henne öppna den strax innan gästerna kom, och på den stod det "Får jag chans på dig?" eftersom det blev lite en grej efter det min bror sa. Hon svarade "Ja, såklart!", så med andra ord, jag är inte längre singel, jag har en flickvän.

Vi började prata med varandra 18 Oktober, några dagar innan det hade hon gillat mig på Badoo, men jag tror om jag inte missminner mig att det tog några dagar för mig att gilla henne tillbaka. Till slut den 18 Oktober som sagt, gillade jag henne tillbaka och där och då började våran resa ta fart. Knappt en månad senare åkte jag och hälsade på henne och hennes son första gången, sen dess har jag varit där 2 gånger till. 

Vart ska jag börja? Hur sätter man ord på känslor som man knappt själv kan sätta fingret på? Det känns så annorlunda. Det känns så djävulskt genuint och vackert. Varenda beröring, kyss, puss, omfamning, blick och varenda litet ord känns så vackert. Som om det kommer ända inifrån själen, som om hela kroppen talar. Jag kan alltså på riktigt nästan ta på kärleken. Ta på alla känslor. Hur jag dör över hur fin hon är varje gång mina ögon vilar på henne. Hur jag ibland skakar i hela kroppen när hon vidrör mig. Hur det går som en stöt uppifrån och ner genom hela kroppen. Hur min mage pirrar bara hon pratar med mig, eller när hon tittar på mig. Hur jag får dra efter andan ibland när jag blir förlorad i henne. Hur mycket det betyder när hon helt plötsligt kan säga "Vad fin du är!" "Du blir bara finare och finare för varje dag som går." "Jag blir bara kärare och kärare i dig för varje dag som går. Det är helt sjukt!"
Jag kan inte nog förklara hur otroligt mycket det betyder för mig att få höra såna saker. Hur ofantligt glad jag blir i både hjärta och själ när hon tittar mig i ögonen och yttrar såna saker. Vilken känsla det är som bosätter sig i hela min kropp. Det känns så ofantligt jävla bra, och jag är så fruktansvärt kär i den där kvinnan så det är löjligt. 

Det känns inte konstlat på något vis öht, allting faller sig så naturligt. Vi jobbar otroligt bra som ett team också, och det har varit någonting vi redan från allra första början pratat om, hur viktigt det är med teamwork. Jag stannar upp flera gånger nu när jag skriver, för jag blir på riktigt yr i huvudet av att försöka sätta ord på alla känslor, haha. Det känns på något sätt så..... overkligt.
Är det verkligen möjligt att det känns såhär bra? Ja, det är möjligt, för jag lever mitt i det
Jag ska bara försöka greppa det och förstå det också. 
 
Jag ser fram emot allt som komma skall med henne, och jävlar vad jag är redo för detta.
Okej. Så, den 17:e November har varit.
Vilket också innebär för den smarta. att jag träffat henne jag skrev om i det tidigare inlägget. 

Det var en mycket nervös Malin som satt på den 4 timmar långa bussfärden. Det är konstigt det där, hur man kan vara så ofantligt nervös innan, nästan så att man kräks, men som är som bortblåst så fort man vilar ögonen på någon. Häftig känsla. Hon trodde ju dock först att jag var sjukt ointresserad med tanke på hur nervös jag var haha! Det var väl kanske mindre lyckat. Hur som haver, så gick vi på Jul på Liseberg, åkte några karuseller, och kikade i massa affärer och tittade på körer, och när det spelades teater. Ofantligt mysigt får jag säga. Tilläggas kan också att vi gjorde allt detta sammankopplade i handbojor bara för att göra den första dejten lite mer spännande, så jävla tokiga vi är egentligen, men jag älskart. Det visade sig att vi var sjukt bra på teamwork, och aldrig förut har något känts så självklart.
Jag såg liksom bara henne, och det var som att alla andra bara var passerande skuggor. Konstigt det där, så det kan bli. 

Det var ett fint möte, och jag lämnade henne med vetskapen om att vi båda vill ses igen, och såhär i efterhand kan vi enas om att vi tycker om varandra. Jag uppskattar också väldigt mycket med henne att vi redan från början haft en väldigt öppen och ärlig kommunikation, och jag tror helt ärligt att det kommer vara en eventuell nyckel till ett eventuellt förhållande längre fram. Just den biten är något helt nytt för mig, att redan från början ha en sån ärlig, öppen och rak kommunikation, och det känns så jävla skönt. 
Alla korten på bordet. Inga krussiduller.

Jag har en bra känsla i kroppen angående det här, och om 11 dagar får jag hålla henne i min famn igen.
Jag längtar.
 
Jag har alldeles för mycket känslor inom mig för att INTE skriva av mig lite. Måste få ur mig lite. Så, bare with me

Det finns ett ordspråk som lyder "Det sker när du minst anar det.", jag tänker då osökt på bland annat kärlek.
Att den trillar in i ens liv när man minst anar det. Jag har varit singel sen i Maj förra året, vilket alltså blir nästan exakt 1,5 år sen nu. Det har som jag sagt till många, varit den absolut bästa tiden i mitt liv. Jag har verkligen behövt det. Jag har behövt det för att kunna reflektera över mig själv, reflektera över alla mina beteenden, reflektera över vad det är jag vill få ut i mitt liv, reflektera över vem det är jag behöver möta för att leva i en lycklig tvåsamhet. 

Jag är också medveten om att jag förut när jag träffat någon, har haft alldeles för bråttom att binda mig. Även efter ett uppbrott.
Jag har haft ett stort behov av att känna mig uppskattad, älskad, saknad, och att helt enkelt egentligen "tillhöra" någon.
Det är farligt det där, för det slutar egentligen med att man tar den människan som just då kan ge en det man behöver. Haft alldeles för bråttom, för sen har det gått några månader, när den här första perioden gått över, och "allvaret" börjar kicka in, när de riktiga färgerna av en människa börjar bubbla upp till ytan. Då är det kört, för då är man redan mitt uppe i allt, och jag har aldrig varit den som gett upp direkt om det visar sig att något "går åt fel håll". Det är också något jag hanterat fel. 

För att göra ett långt rabbel kort, så har jag helt enkelt behövt dessa 1,5 åren för att jaga fatt på mig själv. Man är aldrig någonsin 1 i ett förhållande som gör fel. Det krävs alltid två för att dansa tango.
Jag har jobbat så mycket med mig själv under det här 1,5 året, vilket jag aldrig gjort förut.
Det är många känslor som bubblat upp till ytan när jag vidrört dem under den här tiden, som jag har kunnat ta tag i och hantera. Slå upp knuten på. Kan inte beskriva hur skönt det är. 

Jag är mer redo än någonsin nu att binda mig. Jag är dock helt färdig med att bara vara tillsammans ett tag, och sen hejdå. Den här gången när jag kastar mig ut vill jag hitta henne som jag ska spendera mitt liv med.
Jag är helt färdig med att gå från förhållande till förhållande. 

Egentligen har ju det här med kärlek skrämt mig sen väldigt många år tillbaka. Jag är så ofantligt rädd för att låta mitt hjärta landa i någons famn som sen inte kommer ta hand om det. Igen. Jag hoppas bara att det blir så jävla bra den här gången. Alla ben och känslor i hela min kropp säger mig att det kommer bli det, och jag vill så gärna lyssna och tro det, men jag är fortfarande rädd. Mitt hjärta klarar inte en enda tramp till. 
Det går sönder då. 

"Det sker när du minst anar det" var det ja. Det var lite det som hände för ett tag sen. Hon gillade mig på badoo, och efter några dagar (tror jag) vågade jag gilla henne tillbaka, och på den vägen är det.
Nu pratar vi dagligen i telefon/videosamtal. 
Jag är så ofantligt fascinerad över det här att man kan möta en "främling" och sen bara mötas i allting. 
Tycka lika om allt, ha samma framtidsplaner, gillar/ogillar samma saker, ja, you name it.
Det liksom bara säger klick, och aldrig någonsin har något känts så självklart
Tänk om hon är här nu, mitt framför ögonen på mig? Och här har jag väntat på henne i så många år, och undrat vart hon hållit hus. 

Jag vet inte vad som händer, och vad som kommer hända, men aldrig har jag fått den känslan i magen som när hon genom kameran tittar på mig och ler, aldrig har jag i huvudet hört hur det nästan knäpper till. 
Jag har en mer öppen famn nu än jag någonsin haft förut. 
Den 17onde November möts vi. Jag är så redo.
Jag hoppas bara kärleken är redo för mig också.