Det är en sån där dag igen, när man haft en bra dag tills något helt plötsligt kommer och smäller till en rakt över käften. Jaja, ni kan det här nu, sjukt opositiv blogg liksom jada jada. Det är lite så det känns flest gånger som jag väljer att printa ner några ord här. Ibland går det snabbt mellan varje inlägg, och ibland tar det månader innan jag skriver något. Motivation.

Så, vad vill jag egentligen printa ner för ord den här gången? Ja, tyvärr, är dem inte speciellt positivt laddade den här gången heller. 

Jag inser hur för varje dag som går (dem som känner mig vet kanske vad jag syftar på) att jag snott knut på mig själv. Att det jag just nu gör mot mitt hjärta inte kommer sluta med ett glatt hjärta. Jag inser att det jag utsätter mig själv för just nu, inte kommer att sluta så som jag vill. Att mitt hjärta som jag å andra sidan inte kan styra över, hur mycket jag egentligen hade velat ibland, kommer pumpa utan att nå sin slutdestination. Men finns det någonting på den här jorden som man inte kan styra över, så är det sina känslor. Hela min kropp och själ kan vandra på en helt annan stig, men mina känslor och därmed mitt hjärta sliter mig åt totalt motsatt håll. Hur fan hindrar man det liksom? Vad kroppen och själen får för sig att sysselsätta sig med, är ändå något jag kan in och peta i, men jag har ingen power överhuvudtaget när det kommer till vart mina känslor och vart mitt hjärta väljer att landa. Det är så jävla orättvist på något vis ändå. Jag vill inte.

Jag gick in i det här med hela hjärtat som jag alltid gör, och att jag kanske skulle slippa att känna hur blodet nästan pumpar ut ur hjärtat och istället skvalpar runt det, samtidigt som det febrilt slår för att överleva ännu ett nedslag.
Men nej, den enda som förlorar på det här är jag, och egentligen har jag facit framför mig hela tiden, men känslorna, återigen, som man inte kan styra, väljer att svänga åt andra hållet ändå. Det är inte rättvist.
Så många gånger som jag haft bloggen uppe nu och tänkt skriva, men inte funnit någon kraft eller lust mer än att skriva rubriken på inlägget för att sekunden efter stänga ner hela internetsidan. Men nu så.
 
Tänker skylla på att jag ska ha min mens om 5 dagar, om det här inlägget blir deep, vilket det förmodligen, "big surprise", kommer bli. 

Alltså, bara för att safta till det lite direkt så kan jag avslöja att jag är lite betuttad i en människa som jag aldrig kommer få, och ja, det vet jag for a fact. Hur jag vet det är inte aktuellt att gå in närmare på, det bara är så. Det där med att vara olyckligt betuttad är, som jag är säker på att många av er vet, inte sådär 10 av 10. 

Men över till något helt annat, typ. Jag har kommit ner i en sån där svacka (eller dag?) när mitt hjärta törstar så ofantligt mycket efter kärlek. Ni vet när man längtar efter att få känna hur hjärtat hoppar över ett slag? Hur hela magen fylls med något som känns som ett helt zoo, och hur man känner värme även på den kallaste vinterdagen bara av att vara nära någon? När man längtar efter att få känna sig älskad, accepterad. Att man syns, man hörs och man spelar roll. 
Det var länge sen jag kände det nu. Väldigt länge sen. Flera år sen. 
Samtidigt som jag aldrig har mått bättre sen i Maj när jag blev singel, så skriker både kropp och själ i hemlighet efter kärlek. Jag tryckte på paus i Maj, och håller fortfarande inne den knappen.
Både med vilja och ovilja egentligen. 

Jag tror att jag ibland känner mig lite stressad också, över det här med att hitta min prinsessa, som jag ska leva med tills jag dör av ålder i en varm säng. Jag ville ha barn innan jag fyllde 30 egentligen. Det var mitt mål sen väldigt många år tillbaka, det gick ju sådär som vi alla vet, haha. Nu är den tiden förbi och nu har jag satt 35 som absolut SISTA gräns, eftersom min längtan efter barn är så stor, och alltid har varit. Nu har jag dock börjat fundera på om jag ska bli ensamstående förälder istället för att vänta på något som jag inte ens vet kommer ske liksom. Vi får väl se hur det blir med det där. 

Något annat som jag funderar på att göra utöver mitt jobb är att börja studera till lokförare. 1 års utbildning och ett yrke som det är stor efterfrågan på. Tåls också att fundera på, men just nu lutar det väldigt mycket åt det hållet.

Jag är nöjd där.
 
 
När jag går tillbaka ett tag i min blogg, så är det iaf inte på senaste tiden mycket "mörker", utan mer funderingar och kärleksord. Det känns bra att det är på den nivån. 

Känns ändå fint att det har gått rakt uppåt nu ett tag, för det har det verkligen. Jag älskar allting i mitt liv just nu. Varenda sekund är något jag uppskattar, och alla människor i det ska vi inte ens tala om. Jag vet helt ärligt inte vad jag hade gjort utan varenda en av er. 
Jag vet inte vad jag hade gjort utan mina vänner, jag vet inte vad jag hade gjort utan mitt älskade feministgäng, jag vet inte vad jag hade gjort utan min familj. Jag hade inte varit någonting, så verkligen från botten av mitt hjärta, tack, till varenda en av er som på ett eller annat sätt alltid lyckas bära upp mig, innan jag helt hunnit falla. 

MEN. Eller oturligt kanske mer är rätt ord? Tvek.
Hur som helst, så krävs det fortfarande inte mycket för att helt slå ner mig och knuffa mig precis över kanten på gropen, för att jag försent ska hinna sträcka mina händer efter kanten. Förgäves. En knuff, och jag är lika oförberedd varje gång. Det blir som ett slag rakt över käften. 

Jag vet ju att jag lätt faller ner i gropen på grund av mitt bagage liksom. Jag vet också att jag blivit väldigt mycket bättre på att ta emot mig själv, än vad jag kanske var för bara något år sen.
Men jag har fortfarande "problem" med att snabbt hitta balansen igen. 
Herregud, jag är ingenting då mot vad jag är nu. Jag vet att jag är stakare. Framför allt så känner jag mig starkare än någonsin.  

Jag vet precis av vilken anledning jag hamnade i gropen nu, och jag kan lova er att det är långt ifrån alltid jag varit medveten om det. Se, ännu ett framsteg mot hur det varit förut. Tro mig när jag säger att jag klappar mig på axeln över hur långt jag faktiskt kommit med mitt mående i mig själv.
Att må bra UTÅT och att må bra INUTI, är två helt skilda saker. 

Jag kommer alltid till jobbet med neutralt mående, oavsett hur jag mår. Men idag brast det.
Ett hinder på vägen, och jag föll pladask, handlöst ner i gropen. Jag hade länge gråten i halsen, och när jag lämnade rummet för en kort stund kände jag hur ögonen fylldes med tårar.
En snabb visit inne på toaletten för att dra några långa andetag. 
Vet inte om det beror på att jag nu jobbat 24 timmar på två dagar, och att jag är slutkörd rent psykiskt, eller om det är en blandning mellan trötthet och att jag blev knuffad över kanten. Skitsamma. Faktum kvarstår. 

Nu sitter jag och lyssnar på ballader, känner hur ögonen fylls på nytt, och känner mig mer tom än på länge. 
Det som är jobbigt med att falla över kanten ner i gropen, är att när jag faller för EN sak, så dyker HUNDRA andra orsaker upp i huvudet, som inte direkt hjälper till att få mina händer att leta efter kanten, för att jag ska kunna dra upp mig. 

Hopp, jag stannar väl här nere en stund till.