Nu har jag i typ en halvtimme roat mig med att titta på sorliga videos på youtube.
För några år sen snubblade jag in på den här videon < (Klicka and try not to cry lixx), och jag gråter lika mycket idag som jag gjorde då när jag fann den. Rent allmänt som människa så känner jag med andra människor och blir ledsen när någon annan är ledsen.
Klippet ovan handlar om en flicka som förlorade sin pappa i 9/11 för snart 17 år sen.
Hon berättar saker hon lärt sig efter hans död.

Sånt kan också verkligen få mig att tänka på hur ofantligt lätt det är att förlora någon man håller kär. 
Det kan verkligen på riktigt ta slut imorgon, och det är så jävla sorligt att tänka på hur otroligt mycket man tar för givet. Det är ingen självklarhet att min mamma är här imorgon, det är ingen självklarthet att min pappa lever i 40 år till, det är ingen självklarhet att jag får se min lillasysters bröllop, det är ingen självklarhet att jag får se mitt syskonbarn växa upp med en pappa i sitt liv

Så, mamma Gunilla, Om det inte hade varit för dig, hade jag varit på botten så många gånger. Om det inte vore för dig hade den sista kraften att ta mig ur alla gropar aldrig funnits. Du är min mamma och min bästa vän. Jag vet på riktigt inte vart jag hade varit idag om det inte vore för dina kloka ord när jag gråtit ut framför dig, eller för dina kramar när jag som mest behövt dem. Du ger mig så mycket styrka, och jag är verkligen på riktigt evigt tacksam för allting du gett mig under dessa snart 32 år. Jag önskar verkligen att man med handling och med ord kunde bevisa hur mycket du faktiskt gjort och gör för mig. Tack, för att du alltid är min trygga famn, min stadiga klippa och tack för allting du någonsin gjort för mig och kommer att göra för mig. Jag älskar dig.

Pappa Stefan, Vi vet både du och jag att våran relation pga anledningar inte alltid varit så bra, men såhär med facit i handen så tackar jag varenda händelse, för utan dem hade vi inte varit så nära varandra som vi är idag. Jag är så lik dig i mycket, pappa upp i dagen. Jag är tacksam för allting du gjort för mig också, och det enda jag vill ge dig om jag kunde är att du ska få lika mycket kärlek tillbaka från någon som du är beredd att ge henne. Jag är tacksam för alla gånger du vänt dig till MIG när du behövt prata ut om dina bekymmer. Att du faktiskt ser upp till mig så mycket som din dotter, att du känner att du kan anförtro dig till mig. Det är otroligt stort för mig, och jag kommer aldrig sluta att vara din pelare, så som du aldrig kommer sluta vara min. Jag älskar dig.

Lillebror Joacim, Det är Macke som talar, din jävla bajskorv. Det där Macke har du sen barnsben alltid sett till har följt efter mig, och jag älskar dig för det. Även om det bara var en grej (egentligen en ganska konstig grej) jag ville när jag var liten, har du ändå lyssnat och tagit till dig, och det uppskattar jag mer än du tror. Vi har haft våra duster, men det var när vi var mindre. Jag är tacksam för dem också, för vi hade inte varit så tajta som vi är nu om det inte vore för dem. Alla hinder du också har klampat över och kommit ur med erfarenheter rikare, hur du har träffat världens bästa tjej och hur 2017 blev erat år med hus och nu har du gjort din syster till faster. Hur jag har fått vara ditt stöd i det jobbiga ibland, och det gör mig så stolt som storasyster. Jag är alltid din klippa när du behöver, och det vet du om, och jag vet att du är min om jag behöver. Jag älskar dig.

Lillasyster Sofie, Minstingen i familjen men ack så klok ändå. Du har precis som alla andra också haft det tufft, men har alltid lyckats hålla huvudet över ytan. Jag är så stolt över dig också, för allt du tar dig för, och du visar gång på gång att du visst kan om du bara ger dig fan på det. Det är min lillasyster det. Hur du har kämpat med ditt körkort och hur det nu äntligen vilar i dina händer. Så stolt. Du har världens bästa pojkvän som jag vet tar hand om min lilla Sofie, och jag älskar även honom för det. Du är min lillasyster men också min bästa vän, och jag är så tacksam för hur roligt vi har när vi umgås. Att höra dig skratta och vara glad är den bästa medicinen för min själ. Bara genom att finnas läker du så mycket inte bara i mig, utan jag tror att jag talar för flera när jag säger så. Du är så mycket bättre än vad du tror ibland, och varje dag så länge jag lever ska jag påminna dig om det. Systrami. Jag älskar dig.

Och alla andra som finns i mitt liv, ja, jag menar varenda en av er. Tack. Verkligen tack. Jag är så tacksam för varenda liten cm av er alla, och jag kunde inte ha bättre människor i mitt liv. Jag älskar er.

Nu ska jag gå och stoppa papper under ögonen. Tack för att ni finns.
Jag är alltid din och släpper allt om du behöver.

Det får symbolisera det jag konstant mer eller mindre har inom mig.
Dem orden får räcka.
Täcka allt jag känner.

Det är lustigt det där. När det varit ett tag sen jag skrev så säger jag tyst för mig själv "Nu skriver vi något positivt och bra så hamnar jag ändå i något slags känslomode och allt det försvinner och istället kastas en skugga av ledsamhet över mig. Lustigt det där, men så är det. 

Kanske är det för att min blogg på senare år blivit lite som min dagbok. Att man egentligen endast skriver sånt som man bär på längst in i hjärtat. Jag är ledsen, det som bor längst inne i mitt hjärta kommer ut i ledsamhet.
Jag inser ju det.
Det jag tänker på när jag skriver så är egentligen ingenting jag går och mår dåligt över, det är mer att det känns som om det här forumet är till för att plocka fram det som gör mig mest ledsen. Knepigt.

Aja. Annars rullar livet på väldigt bra skulle jag säga. Att flytta till Linköping är det bästa jag någonsin gjort ur den aspekten att jag kommit närmare alla jag känner och framför allt vill vara nära. Jag har fått nya vänner som varenda en är fantastiska. De dagar jag är ledig har jag nu för tiden alltid någonting att göra, till skillnad mot förut, och bara det är helt underbart. I Östhammar satt jag bara med min dator som enda sällskap när jag inte jobbade, och alla jag kände var 47 mil bort. Jag hade inte så mycket mer till val än att bara sitta på min rumpa framför min dumburk och laptop. 
 
Sen jag landade här och egentligen lite innan det också, så har jag verkligen hunnit växa och egentligen blivit en mycket bättre jag. Jag känner mig så fri, och det är så otroligt skönt att för första gången få vara med och känna den känslan. Den har varit så efterlängtad.
 
Imorgon är det jobb, och på kvällen ska jag på Insidious - the last key med Kristin. På Söndag ska jag åka hem till Fredrik efter jobbet och koka ihop något att äta och kolla Stefan och Krister.
Jag nöjer mig fint med den helgen.
Helt plötsligt sådär så kan det bara slå till. Hela humöret man haft hela dagen bara slås i marken och byts ut mot tårar rinnande nerför kinderna. Det är lustigt det där. Det är också lustigt hur elak man är mot sig själv ibland, som gör sig påmind om saker som man absolut inte borde göra sig påmind om. Sånt som liksom bara gör ont att tänka på, men som en objuden gäst ändå smyger sig på ibland. Det är svårt att stoppa när de tankarna väl kommer.
Hur mycket man än vill.

Jag vet inte hur jag känner inför att jag önskar att mitt liv hade sett så annorlunda ut för några år sen. Hur jag gjorde val då, som jag inte kan ställa mig bakom nu med facit i handen.
Det var inte alltid rätta val jag gjorde och det är någonting jag kommer få slåss med för resten av mitt liv.
Jag vet att allting händer av en anledning och yada yada, men det är inte alltid lätt att tänka så. Jag skulle ändra på så mycket om jag kunde. Jag skulle göra så mycket annorlunda val. Jag skulle hantera och bemöta saker på ett helt annat sätt nu än vad jag gjorde då.

Så jävla patetiskt egentligen va? Att tänka att man vill ändra på saker man gjorde för flera år sen?
Fast egentligen är det inte så jävla patetiskt, det är väl snarare mänskligt? Jag tror många människor ångrar val de gjort för flera år sen, och jag tror också många skulle göra mycket för att kunna gå tillbaka och göra det ogjort.

Man ska ju inte låta sånt äta upp en, och det låter jag det inte göra heller, verkligen inte. Men ibland händer något som gör att man blir påmind och då sjunker man. Det är också mänskligt.
Det är också mänskligt att fela, men ibland är det med ett dyrt pris och det får man sen leva med för resten av sitt liv.

Jag vet inte alls vad jag vill ha sagt egentligen. Jag behövde bara skriva av mig. Få andas ut i ord som jag sen kan läsa om och om igen för att göra mig påmind om att det är mänskligt att sakna det som en gång varit, och att man faktiskt får vara ledsen över att vissa relationer är över. Kunna gå tillbaka och reflektera över vad jag skrivit, ta in det och försöka hitta nya vägar runt det.
Man behöver aldrig någonsin glömma, men för ens eget bästa åtminstone lära sig att leva med det.