Sometimes it hits you.

I didn't mean it
When I said I didn't love you, so
I should have held on tight
I never shoulda let you go
I didn't know nothing
I was stupid, I was foolish
I was lying to myself
I could not fathom that I would ever
Be without your love
Never imagined I'd be
Sitting here beside myself
Cause I didn't know you
Cause I didn't know me
But I thought I knew everything
I never felt

The feeling that I'm feeling
Now that I don't hear your voice
Or have your touch and kiss your lips
Cause I don't have a choice
Oh, what I wouldn't give
To have you lying by my side
Right here, cause baby
(We belong together)

When you left I lost a part of me
It's still so hard to believe
Come back baby, please
Cause we belong together

Who else am I gon' lean on
When times get rough
Who's gonna talk to me on the phone
Till the sun comes up
Who's gonna take your place
There ain't nobody better
Oh, baby baby, we belong together

I can't sleep at night
When you are on my mind
Bobby Womack's on the radio
Saying to me
"If you think you're lonely now"
Wait a minute
This is too deep (too deep)
I gotta change the station
So I turn the dial
Trying to catch a break
And then I hear Babyface
I only think of you
And it's breaking my heart
I'm trying to keep it together
But I'm falling apart

I'm feeling all out of my element
I'm throwing things, crying
Trying to figure out
Where the hell I went wrong
The pain reflected in this song
It ain't even half of what
I'm feeling inside
I need you
Need you back in my life, baby

Who else am I gon' lean on
When times get rough
Who's gonna talk to me on the phone
Till the sun comes up
Who's gonna take your place
There ain't nobody better
Oh, baby baby, we belong together, baby

Who am I gonna lean on
When times get rough
Who's gonna talk to me
Till the sun comes up
Who's gonna take your place
There ain't nobody better
Oh baby, baby
We belong together.

.

Eftersom jag har sån otrolig bloggtorka atm, så tänkte jag vara så fantastiskt roligt och istället be er att ställa frågor som jag sen i en videoblogg kan svara på. Kul va?

KÖR!

You should love yourself.

Jaha, då klickar jag igång lite Melissa Horn och låter fingrarna slira över tangenterna, för nu var det länge sen. Igen.

Fast å andra sidan så verkar jag inte ha haft behov av att skriva av mig, för att jag helt enkelt mått bra.
Bloggen har länge varit ett ställe för mig att vända mig till främst när jag istället behövt ventilera ut i rymden för att jag mått dåligt. Jag har inte haft det behovet och det är väl bra antar jag.

Det är en sån fantastisk känsla som innfinner sig i hela kroppen och själen när man känner att man för första gången på, i mitt fall, 31 år äntligen landat, läs hyffsat, i sig själv. Det tog mig visseligen 31 år att hamna i det här sinnestillståndet, men jag är inte bitter för det. Det har på ett vis varit värt varenda törn, för det har gjort mig till den jag är idag. Klyschigt värre, men så är det.

Just nu ser jag extremt mycket fram emot att få landa på hemmaplan i November, nära alla som jag håller kär och älskar. Jag missar ofantligt mycket när jag befinner mig 53 mil ifrån alla jag känner. Jag kan redan nu föreställa mig hur det kommer kännas när jag sätter min fot bara en dryg 1 timme ifrån alla mina hjärtan istället för 6, och börjar ett helt nytt kapitel i mitt liv med nytt jobb och nya människor. Det kommer bli fantastiskt!

I övrigt har jag väl egentligen bara i Juli jobbat som ett djur, och varit lycklig över att jag idag när jag fick lönen fått betydligt mycket mer än vad jag fått de senaste 8 månaderna, pga kronofogden.
Jag känner mig helt plötsligt som den rikaste människan på jorden.

Helgen kommer bara bestå av att chilla Gunilla i min ensamhet, men på Söndag ska jag ut på äventyr, mer berättar jag inte, för jag vill för en gångs skull hålla det för mig själv, och det tror jag är smart Spännande är det iaf!

Nu ska jag spela Sims och göra mitt drömfredagsmys, gurka med dipp.
Tacosen är redan avklarad.

They say bad things happen for a reason.

Sådär ja. Då var det slut på det roliga. Idag jobbade jag min första dag efter semestern. Jag har verkligen saknat jobbet och arbetskamraterna, men inget annat i övrigt.

Jag har hunnit med otroligt mycket under min semster iaf. Firat midsommar med en hel drös av släkten, hade 5-kamp, tipspromenad, åt massa gott osv osv, sånt där som man gör på midsommar ni vet.
Jag har hjälpt min farmor med att göra massa mat så att hon slipper äta massa färdigmat hela tiden. Sen tog jag även med henne en dag på äventyr där hon först träffade en healer, sen tog jag med henne till 2 av hennes barnbarn för att det ändå låg i närheten, mycket trevlig och uppskattat! Lilla farmor <3

Sen har jag umgåtts med min ena kusin, hälsat på en annan kusin med hennes bebis, umgåtts med Helene och kollat skräckfilm (såklart) 2 kvällar. Varit på Corner givetvis (ett måste när man är i närheten), träffat pappa, hängt med bästa Linnea 3 omgångar varpå en kväll åkte vi in till Nyköping när det var pride och partade loss, mycket kul det också! Hon klippte även av en bit på håret och sminkade mig, vilket var mycket spännande, haha. Otroligt skönt att iaf vara lite kortklippt. Jag åkte en sväng till världens bästa Ida och hennes flickvän också och var kvar en natt, vi gick på spökjakt och spelade tvspel, helt underbart att träffa den krabaten igen! Sen var jag hos bästa Mammut över en hel dag också såklart, ofantligt kul att träffa henne och hennes lilla plutt också!
Jag avslutade hela semestern med att hångla med en älg på älgsafari med mamma. Ofantligt majestätiska djur alltså, så det var med lite skräckblandad förtjusning, ändå vågade jag ha en äppelskruttbit i munnen varpå älgen nafsade åt sig den, livin on the edge lixx.
Det vi kan konstatera med den här semestern är att 2,5 vecka går ofantligt fort. Inte i vanliga fall, men på en semester. Då jävlar har allt bråttom.

Jag har verkligen behövt komma bort från allt, så det har varit otroligt uppfriskande att andas ordentligt och helt annan luft.

Jag har kommit till insikt med att det är ofantligt skönt att vara fri, och inte i något förhållande. Jag har haft oturen att bara träffa tjejer som på alla sätt absolut inte är bra för mig, därför är det så skönt att bara få vara ensam just nu. Jag är så ofantligt trött på allt vad kärlek heter så jag kan kräkas i min egen mun.
Jag är allt annat än desperat.
Saker som händer runtomkring mig hela tiden gör det också ofantligt mycket lättare att släppa taget och gå vidare. Tacka gudarna för det. Det är liksom när det är över som man verkligen ser mognadsnivån och en människas true colors. Synd att man inte ser de på riktigt förrän då, men sånt är livet.
Det man inte dör av, blir man starkare av?
 
1 November blir det för övrigt flytt närmare hem. Det ser jag väldigt mycket fram emot.

Ta hand om er, det ska jag göra.

You can never break me.

Nu var det ett tag sen. Igen.

Om ni har lagt märke till det så har jag tagit bort några inlägg här i bloggen av förståeliga skäl. La ni inte märke till det så gör ni förmodligen det nu.

Det här hänt ganska mycket sen jag valde att hoppa av mitt förhållande. Jag gjorde det av anledningen att jag behöver bli en bättre människa i mig själv. Jag behöver hitta mig själv, laga och bli bättre. Det måste jag göra på egen hand. När jag inte har någon annan förutom mig själv att ta hänsyn till. Annars hade det aldrig gått.

Jag skulle säga att jag under den här månaden har lyckats på några plan att bli en bättre människa. Jag har lärt mig hur jag odlar mer skinn på näsan och jag har i samma veva lärt mig att man inte kan kasta runt med mig som en trasdocka. Jag tycker själv det är en bra grund att börja på. Än har jag lång väg kvar, men åtminstone är jag medveten om det och det räknas väl som något?

Så vad har hänt annars då de senaste veckorna? Ingenting faktiskt. Bokstavligt talat. Inte mer än att jag försökt andas och samla ihop mig efter mitt uppbrott. Jobbat har jag gjort såklart, men det är också det enda.

Jag tror att det finns dem som tror att det var ett lätt val för mig att lämna, men det var det inte. Det var allt annat förutom lätt. Jag trodde att det här var en människa som iaf på något vis skulle vara en del av mitt liv så länge jag lever. Det hann aldrig gå dit eftersom jag var den som blev blockerad överallt och då blir det ganska svårt.

Jag är också väldigt medveten om att jag har gått från förhållande till förhållande alldeles för fort. Jag har aldrig hunnit bearbeta det som varit innan jag hoppat in i något nytt.
Åtminstone kan jag i den här stundens misär säga att jag synade alla kort, jag spelade med öppna kort, och slutligen vann, jag vann insikten om att jag vill jobba på mig själv - inte någon annan. Vad andra gör med sin tid och sitt liv är inte mitt ansvar såvida jag inte själv frivilligt tar på mig det, och ska jag göra det, så ska det vara värt det. Annars är min tid alldeles för dyrbar för att slösas på och erbjudas till individer som behandlar den som sand i en öken när den i själva verket kan vara vattnet som förvandlar en öken till en ocean.

Jag tar allt avstånd från allt vad människor heter på det sexuella och icke sexuella planet tills jag är frisk nog att ta hand om mig själv. Det borde fler göra.
Jag lovar, man mår bra av det.

Något annat positivt som hänt är att jag fått tillbaka H i mitt liv efter alla karusellåkturer hon ofrivilligt fått sitta på. Nu är hon här för att stanna och det är nog det bästa som hänt sen allt bara brakade ihop. Vänner ska man hålla hårt i och det ska jag aldrig mer misslyckas med.

Nu går jag iaf på semester. Åker hem till det bästa jag har i Vimmerby och hittar på massa äventyr där. Andas annan luft. Andas in ny. Byta ut den jag har. Så befriande. Komma bort från alla minnen här som fortfarande svider.

Ta hand om er, det ska jag göra

Podcast in the making.

Jag och min kära kombo har börjat göra podcasts. Så idag gjorde vi ett alldeles ypperligt försök till ett första avsnitt. Jag tycker att ni minsann ska ta er en lyssning, eller två.

I den första poden pratar vi om oss själva (en kort presentation), TheGaynessInSweden, Nörderier, och avslutningsvis om Gayness nästa gayfest i Göteborg. 

Håll till godo, & tyck gärna till!

Puss & på återseende. 

Här kommer ni till poden -> Klicka här! 

Ombytta roller.



Jag är homosexuell
.
Jag hade lyxen att växa upp i ett kärleksfullt hem.
I ett hem som skulle visa sig älska mig för den jag är.
Oavsett vad.

Det är långt ifrån alla människor som har den lyxen.
Det är långt ifrån alla som växer upp i ett kärleksfullt hem.
Det är långt ifrån alla som blir accepterade av sina föräldrar för sin sexuella läggning.
Det är långt ifrån alla som kommer ut för sina föräldrar som får höra "Det spelar ingen roll om det är en tjej eller kille du blir kär i, bara du är lycklig." 
Det fick jag.
Jag hade den lyxen.

Jag kan förstå att vissa föräldrar har svårt för det "onormala". Dom flesta föräldrar växte dessutom upp med det inprintat i skallen. Att det är annorlunda & icke acceptabelt att vara homosexuell. Det där följer ofta med resten av livet sen. Tragiskt nog.

Sen får man sina barn. Man älskar dem högt över allting annat på jorden. 
Barnen lär sg gå.
Lär sig prata. 
Lär sig älska.
Skrattar.
Gråter. 
Den största skatten som vandrar på jorden.

Sen kommer det en dag när ditt barn inser "Jag är inte som "alla andra", jag är annorlunda." 
Responsen blir ofta (inte bara från föräldrar, utan även vänner) "Det är en fas, den försvinner snart ska du se."
Men om den inte gör det då? 
Oftast gör den inte det om man en gång känt att man attraheras mer åt ett kön än vad man attraheras av det andra. 
Kan man stå & säga "Jag är homosexuell." är det också 99,99% chans att det är så.
Ingen fas.
No games.
Bara kärlek till en annan människa, som råkar vara av samma kön.

Är inte kärlek något vackert?
Är det inte gripande att se sitt barn växa upp & bli lycklig vem det än är hon/han håller i handen?
Är inte det viktigaste att din dotter/son är lycklig?

Förnekelse & att förbjuda sitt eget kött & blod att träffa någon av samma kön = att din dotter/son aldrig kommer tillåtas att vara lycklig. 
Ditt barn får istället gråta sig tlll sömns varje natt. Ditt barn kanske gör sig själv illa på grund av hur föräldrarna uttrycker sitt hat mot sitt eget barn. Ditt barn kanske tar livet av sig för att hon/han inte pallar all smärta från orden/slagen?

Det är ditt barn. Ditt barn som kan försvinna imorgon. Ditt barn som du kanske aldrig mer får se när du öppnar ögpnen igen efter en god natts sömn. Ditt barn som du kan förlora för alltid för något så enkelt som kärlek. 
Är det så det ska vara?

Vi kanske inte finns här imorgon. Är inte homosexualitet en ganska liten sak i jämförelse med tex svält? Hemlöshet? Krig? Djurplågeri? 

Det handlar endast om kärlek till en annan människa. Bortse från könet en stund. Det handlar om två människor. En kärlek. Lycka.

"Vi vill inte att folk ska prata. Så håll en låg profil. Ditt privatliv vill vi inte ha någonting att göra med."
Nej okej. Vad kan hända om "hela världen" får veta att eran dotter/son är homosexuell?
Går världen under? Nej.
Blir det ett tredje världskrig? Nej.
Skapas en tsunami? Nej.
Blir ni ihjälslagna? Nej.
Blir ni hatade? Nej.

Folk har mer förståelse för det här 2014 än vad ni tror. ERA (föräldrarnas) vänner kommer inte lämna eran sida för att erat barn råkade födas som homosexuell. Det kan jag ge er en miljon i handen på. OCH om så är fallet, well... då har vi nog alla konstaterat att det inte är mycket till vän att hänga i granen. 

Jag blir så arg. Det är meningen att en förälder ska stötta sitt barn i alla väder. Inte vända ryggen till för något så simpelt som kärlek till en annan människa. Det är ju inte direkt så att man väljer att bli homosexuell. Hade man fått välja kan jag lova med handen på mitt hjärta att det är LÅNGT ifrån alla som hade valt att bli homosexuell.
Det är inte lätt.
Det är fan inte lätt. 

Det räcker med hårda ord från utomstående, människor som inte har en aning om någonting.
Men att få smällar, både verbalt och fysiskt från någon som påstår ÄLSKA en är bara fel. Så fel.

Många barn har växt upp med "Våld löser ingenting" inprintat i skallen.
Well, dubbelmoralen är slående.
Shape the fuck up.

Är inte det viktigaste att din dotter/son får vara lycklig istället för att leva med rädsla för påhopp av sina egna föräldrar? Är det inte viktigare att ditt barn får slippa klumpar i magen på grund av mobbning av sina egna föräldrar?

En sexuell läggning är ingenting man väljer. Man vaknar inte upp en dag & tänker "Nej fan. Jag ska nog bli lesbisk/bög idag!" Det är ungefär som jag som är homosexuell skulle vakna upp i morgon & säga "Nej, idag ska jag bli hetero!" 
Makes no sense.

Jag ber er därför att titta på den här filmen ovan.
En kortfilm som heter "Imagine a world where being gay is the norm and being straight is not." 
Man får sig en tankeläsare. Hoppas jag.

Mer kärlek åt folket. 

Tack för 14 fantastiska år.

 
 
Något många av er som läser min blogg nog inte vet om mig - är att jag sen Westlife bildades för 14 år sen fullständigt avgudat dem.
 
Jag minns fortfarande idag när första singeln kom, & hur jag sen den dagen nästan dagligen lyssnat på dem. 
Starstruck ASAP milt uttryckt
 
Jag fick bara för någon dag sen reda på att dem nu gemensamt kommit fram till efter 14 år att kliva av scenen för alltid. Men jag är inte bitter även om det är jävligt sorgligt, dem gick ut med flaggan hissad så högt upp toppen man bara kan komma & "lämnar oss" när dem skiner som absolut starkast. & kommer fortsätta göra.
 
Jag har hunnit med 2 konserter med dem dessutom, vilket är ett litet plåster för själen. Otroligt lycklig över det, & förmodligen 2 konserter som jag aldrig någonsin kommer glömma. 
 
Har precis kollat klart på "Westlife - den sista spelningen." på Svtplay & har precis lyckats torka bort den sista tåren som trillat ner för min kind. Så. Jävla. Vacker. Konsert. 
Den utspelade sig i Irland, & en av medlemmarna visade stolt sin kärlek mot folket genom att tillochmed ha en öronsnäcka i färgerna som symboliserar Irland. 
 
Den scenen i programmet som slog mig hårdast i hjärtat var utan tvekan när Shane sa följande;
- "I want you all to take out your mobilephones and put them up in the air, and i will tell you a short story. (Givetvis gjorde alla 85.000 som han sa), I was 8 years old and i was watching a Micheal Jackson concert on Tv, and.... this was all i saw.... and i said to my mom... (& han bryter ihop i gråt), that's gonna be me someday." 
Då kan jag tala om för er att det fullständigt brast för mig också.
 
Att kliva ut på en arena för sista gången i hela sitt liv inför 85.000 människor, & att med så mycket nakenhet för sina känslor & tankar kring alla år tillsammans, & att kunna visa sin kärlek & sorg på det sättet som dem 4 grabbarna gjorde den kvällen visar bara vilka jävla stjärnor dem är
 
Så från djupet av mitt hjärta tackar jag dessa 4 snubbar för att dem funnits vid min sida väldigt många svåra år av mitt liv, & för att dem skänkt mig så otroligt mycket under alla 14 år på både gott & ont. 
Deras musik har genom åren kommit att betyda otroligt mycket för mig på många olika sätt, & räddat mig många gånger från att falla ner i den välkända gropen. 
 
Säga vad man vill - Men i mitt hjärta kommer dem alltid ha en speciell plats, & framför allt så kommer deras musik aldrig tystna för mig
 
Tack för 14 helt fantastiska år kära Westlife. Det har varit en ära att få följa er genom årens lopp. 
 
"You raise me up, so I can stand on mountains, you raise me up, to walk on stormy seas. I am strong, when I am on your shoulders, you raise me up... to more than I can be." <3

Videoblogg numeros...... 11?

 
LYSSNA MED HÖRLURAR, ANNARS HÖR MAN INGENTING.

När ingen vet, när ingen ser.

 
 
Jag tänkte vara så pass rolig att klistra ihop ett videoinlägg ikväll. Men, eftersom jag tycker det är tusen gånger roligare att göra en video när jag får frågor (finns risk att samtalsämnena tar slut annars, japp japp.)

SÅ med andra ord. Fråga på! Ingen fråga är för dum, & jag svarar på _allt_. 

HIT ME! (Minst 10 frågor (från olika personer) ska fås ihop för att det ens ska vara lönt att göra en video, så jobba på. Ju fler desto roligare.)
 
Nu kör vi.

Jag saknar det som inte finns.

"det finns en annan sida, det finns någonting jag aldrig ser
men jag vill inte veta vad, för därifrån syns längtan mer.
men om jag tar mig ifrån en sviken dröm och hit igen
så kanske jag kan känna meningen med tystnaden."
 
Jag tycker det är väldigt roligt att se rörelsen inne på min blogg. Besökarna har blivit betydligt mer dagligen än vad dem någonsin varit. Dessutom vet jag att många av dem kommer genom Facebook. Skulle vara himla roligt om ni ville lämna ett avtryck i kommentarsfältet för att tala om hur ni hittade hit. Tack, hej. 
 
Funderar på om jag imorgon ska slänga upp en videoblogg igen, det var ett tag sen nu & jag känner mig manad att "klistra ihop" en. Vi vet ju alla hur jävla bra resultat det brukar bli. En video på mig, & en fjuttig liten textruta längst ner, ungefär som om folk inte skulle fatta vad jag sa utan den. Så kan det vara.
 
Annars har jag egentligen inte så mycket mer att tillägga, jag ville bara säga hej & säga att jag mår betydligt bättre nu än för några dagar sen. Av någon anledning så har jag varit på fasligt bra humör idag. Det är bra jobbat kan jag tycka. 

Puss.

Let her go.

 
Nu är det dags att lägga allt gammalt bakom sig. Le & vara glad för att det äntligen är över. 
Vill bara flika in att hon har en polisanmälan på halsen, efter att utan min tillåtelse ha gått in på min Facebook, snokat runt, klistrat ihop en privat konversation mellan mig & en tjej & lagt upp på ett öppet forum på Facebook. 
Texten över bilden löd något i stil med "Jag skiter i vilket. Det här är min hämnd." 
 
Frågan är bara vad hämnden skulle gå ut på. För det här var en konversation som utspelade sig efter att hon dumpade mig, & dessutom var det personen i fråga konversationen handlade om som istället för mig tog skada.
Men så kan det vara. 
 
"Dataintrång" heter det hon sysslat med iaf. Böter eller i värsta fall 2 år i fängelse väntar henne förhoppningsvis. 
She is messing with the wrong bitch.
 
Så.
Det var det.
Nya andetag. Nya krafter. Ny energi. Nu räcker det med tilltrycknad. Nu ska någon aldrig mer få trampa mig på tårna igen. I've had enough. Nu är jag värd lite kärlek på riktigt. Nu är det min tur att glänsa. Nu är det min tur att med nya mål & ny syn på allt, att bara få vara. Ifred. Utan trassel & utan känslor.
Bara vara. 
Ensam
 
"Staring at the bottom of your glass
Hoping one day you'll make a dream last
But dreams come slow and they go so fast
You see her when you close your eyes
Maybe one day you'll understand why
Everything you touch surely dies."
 
 

HAHAHAHAHA!

 
Alltså. Jag dör så jävla roligt. Barn alltså. <3

Karma is a bitch, and so are you.

 
"Same bed, but it feels just a little bit bigger now
Our song on the radio, but it don't sound the same
When our friends talk about you all that it does is just tear me down
Cause my heart breaks a little when I hear your name
And it all just sound like uh, uh, uh

Too young, too dumb to realize"
 
But just because it burns, doesn't mean your gonna die
You gotta get up and try.
 
Vilket för övrigt ska bli min nästa tatuering är tanken. 
Kunde knappast hitta en mer passande text än så känner jag.
 
Hur som haver, så vill jag bara titta in här & berätta att jag lever mer eller mindre.
 
& kan även tillägga att det på något vis känns betydligt mycket lättare att komma över det som hänt, med tanke på vilket rövhål det visat sig att hon är. Mer än jag trodde från början. Kanske det som gör mest ont. 
Förstår inte på riktigt hur det kan finnas så elaka människor.

Det sorgligaste av allt är kanske ändå att jag inte har fått något så enkelt som en ursäkt för hur fan hon har betett sig. Känner att jag åtminstone är värd det, även om det kanske egentligen hade gjort noll skillnad.
Tycker bara att det hör till vanligt folkvett. Vanligt folkvett att kunna visa ånger när man varit så hemsk, kunna släppa sin stolthet & be om förlåt. Inte så mycket begärt om du frågar mig. Eller så är det precis det det är.
 
 

What's there to hold on to?

Ännu en gång har jag fått bevisat för mig att jag inte är värd något annat än skit. 
Jag är någon man kan slänga en stund med, för att sen kasta mig på sophögen. 
Jag är någon man kan mata med omtanke & kärlek för att sen fullständigt aggresivt klösa det ur mig & ta ner mig på en nivå jag inte trodde var möjlig att befinna sig på. & lämna mig lika tom igen. 
 
Jag är också någon som inte förtjänar förklaringar, respekt, kärlek, omtanke, försiktighet, & lite mer respekt. 
Man ska kasta runt med mig, så enkelt är det bara. Det står med klartext i pannan på mig.
 
Det måste vara så. Jag inbillar mig hela tiden att jag är en fantastisk människa, som förtjänar att bli behandlad med iaf hälften så mycket tillbaka. Jag har återigen fått det bevisat att jag är så otroligt mycket ute och cyklar. 
Den här vägen är inte för mig. & jag hittar inte ut. 
 
Nu har jag inte haft flickvän mer än 1 månad ens. Men det spelar ingen som helst jävla roll i sammanhanget. 
Jag förtjänar OAVSETT vad det handlar om, att bemötas med respekt, lite mer respekt & mest av allt lite mer respekt igen. 
 
Jag har som kanske många vet befunnit mig på Bråvalla i Norrköping i 5 dagar. Tanken var att jag skulle hänga med min flickvän, hennes vänner & mina vänner. Så blev det inte. Första kvällen började hur bra som helst, & jag kände lyckan över att få vara på festival igen ända ner i fotknölarna. Få vara där & uppleva något så fantastiskt med henne. Jag har full förståelse för att hon ville träffa sina vänner & umgås med dem. Men trodde åtminstone att jag skulle få spendera nätterna med henne. Nej, hon skulle bestämt sova där med sina vänner, (som för övrigt alla bor i samma stad) & när jag lite snällt frågade "jaha, men finns det plats för mig här då, så jag får sova med dig?" så fanns det minsann inte det. Det gick 3 dagar på festivalen utan att jag såg eller hörde ett skit från henne. Hon visste mycket väl på vilket ställe hon kunde hitta mig om hon hade varit angelägen att träffa mig. Om så bara för 1 minut. Men nej, ingen Emelie syntes till. 
 
Tills igår kväll. Där stod hon på samma konsert som jag, med sitt sällskap. Jag gick givetvis fram till henne, otroligt glad över att äntligen få se en skymt av henne igen. Hon var långt ifrån lika glad över att träffa mig. Inte ens ett leende möttes jag av. Bara en obeskrivligt.... stel & väldigt mycket "åh, jag har så gjort bort mig" stämning. Jag är inte helt tappad bakom en vagn. Faktiskt. Jag är långt ifrån blind. 
Var inget mer med det, tills hon sa "Vi behöver prata." Behöver jag säga att den klumpen som på 1 millesekund träffade hårt i magen blev gigantisk? Nej. 
 
"Jag är inte redo för att hoppa in ett förhållande." "Jag tycker väldigt mycket om dig, men jag vill inte vara bunden." "Jag har inte det där pirret".
Bull-fucking-shit. 
SÄG INTE SÅNA SAKER FRÅN BÖRJAN DÅ. Håll käften istället om du bara pratar från rövhålet.
& det där leendet som hon hela tiden hade när hon skulle prata "allvar" med mig, ser jag framför mig hela tiden.
& att hon i efterhand har skrytit om hur otroligt fantastiskt hon hade det, gör att jag kräks av misslyckadhetskänsla. Igen.

Hur i hela jävla helvetet är det möjligt ens? "Jag hoppar aldrig in i något om jag inte är 100% redo". "Jag tycker så otroligt mycket om dig." "Jag vill aldrig att du ska åka hem." "Jag saknar dig." "Jag vill aldrig sova utan dig." "Du är det bästa som hänt mig på länge." "Du är så fin mot mig." Osv osv osv osv.
Tomma meningar med noll sanning i överhuvudtaget vet jag ju nu med facit i handen.
 
& helt ärligt så vet jag inte vad det är som gör mest ont, att jag på så kort tid faktiskt på riktigt cross my heart totalt föll för den här kvinnan, och på allvar trodde att hon var något utöver det vanliga jag träffat. Att hon var den första någonsin som skulle ge mig en stor skopa respekt. Jag trodde på varenda jävla ord hon sa/skrev. 
När hon skrev att hon saknade mig, trodde jag helhjärtat att det faktiskt var så. När hon skrev att hon tyckte om mig, trodde jag för fösta gången att det faktiskt var så. När hon sa att hon ville att jag skulle stanna en extra dag, trodde jag att hon ville det för känslor, inte för att fylla mig med mer skit. Eller om det gör mest ont att jag alltid ska vara så jävla envist korkad & få ett blåsken över ögonen, & totalt se förbi det som kan ha varit varningsklockor. 
 
Jag är bara så otroligt jävla uber fucking cp jävla fitt kuk balle röv trött på att ALLTID behöva vara den som får skit kastat över mig VAD JAG ÄN GÖR. 
"Det är hennes förlust". Det skiter jag blanka fan i. Det spelar ingen roll överhuvudtaget. Jag är inte värd att bli behandlad såhär.
 
Dumpa mig, fine. Men dumpa mig fan inte på en FESTIVAL MED ALKOHOL inblandat bland tusentals människor, & totalt förstör min upplevelse som jag sett fram emot sen i Mars. Dumpa mig som sagt, fine... do not care, men gör det FAIR för mig, dumpa mig på ett ställe där jag har något att greppa tag om, så jag slipper att fullständigt sjunka genom jord och avgrund. 
 
Jag har inte hört något sen dess. Hon tycker inte jag är värd så lite ens. Och det gör otroligt jävla ont.
Jag har gråtit konstant sen jag kom hem. Min mage gör ont. Jag har kräkts mer gånger än jag kan räkna på båda händerna. Mitt huvud värker. & känlsan av hur värdelös som människa jag måste vara som ALLTID hur jag än bär mig åt får ta emot sånt här, gör obeskrvligt ont. 1000 knivar över varenda cm över min kropp. 
 
Jag ger upp nu. Jag orkar inte.



bloglovin

31årig nollbarnsmamma som är så lesbisk, så hon skiter regnbågar .

RSS 2.0