Du gör mig hel, och jag älskar dig för det.


Jag vet inte ens vart jag ska börja.
Jag finner inte ord.
Jag får svårt att andas bara tanken på det.

Jag går inte på marken längre.
Jag svävar.
Det har varit så mörkt, och så träffar man en människa som får mörkret att ljusna.
Det här ljuset är det vackraste mina ögon någonsin skådat.
Jag trodde så länge att jag inte skulle kunna resa mig igen efter alla gånger jag suttit med hela underkroppen i marken och armarna dunkandes på marken.
Bara hoppats på att något mirakel ska inträffa.
Något annat än det jag förut varit med om.
Och så hände det.

Är det inte helt otroligt egentligen hur man kan stöta ihop med en människa först av ren jävla slump och sen nu lite mer än 2 månader senare så upplever man någonting man aldrig förut ens varit i närheten av.
Jag trodde verkligen att jag varit kär förut. Jag tar tillbaka det.
Det jag känner nu kan inte ens lite mäta sig med hur jag förut känt.
Jag har varit så otroligt blåögd och dum. Såhär med alla facit i handen så förstår jag verkligen inte hur fan jag tänkte.
Men man blir väl på något vis klokare och starkare av det också antar jag.

Jag tror inte ni förstår hur jävla skönt det är att ÄNTLIGEN ha hittat hem.
Det är verkligen i hennes famn jag ska dö.
Jag kan se allt så klart med henne. Det finns inga tvivel i hela min kropp den här gången.
Och det är så jävla skönt.
Sån frihet.
Tack ödet, för att du knuffade in henne i min famn.

Om jag skulle få välja mellan alla människor på jorden att vara med, skulle jag alltid välja henne. 
Om och om igen.

För första gången i hela mitt liv så får någon mig att känna mig otroligt vacker även om jag känner mig som världens fulaste människa.
Vi kan skratta som om vi aldrig gjort något annat. Så magen får träningsvärk och käkarna gör ont.
Vi kan ligga i sängen och bara prata oss igenom flera timmar.
Jag skulle kunna hålla hennes hand hela tiden.
Vi sover middag som om vi vore ett gift gammalt par.
Vi pratar om framtiden på ett sätt så att till och med jag själv avundssjuk.
Vi är det där paret som omöjligt kan hålla händerna ifrån varandra, och paret som alla andra som inte har någon stör sig på, just av den anledningen. Vi kan inte låta bli varandra.
Jag är så stolt och lycklig varje gång hon tar min hand på stan.
Som längst sen vi träffades första gången har vi varit ifrån varandra i en vecka.
Jag får inte nog av henne.
Vi får inte nog av varandra.

Hon har bytt ut all min tidigare luft i lungorna och fyllt dem med den renaste luft.
Jag älskar hur hon tar på mig, hur hon håller om mig, hur hon kysser mig, hur hon ser ut när hon sover, borstar håret, slänger bak håret på ryggen, hur hon sätter upp håret i en tofs, hur hon rör sig, hur hon pratar, hur hon nyser, hur hon skrattar, hur hon går, hur hon äter, hur hon höjer på ögonbrynen, hur hon får mig att känna, hur hon tittar på mig, hur hon menar verenda ord hon säger, hur hon skriver med hjärtat när hon skriver till mig.

Jag är helt övertygad om att hon är min slutstation, och aldrig någonsin ska jag göra något som gör att jag riskerar att förlora henne.

Det är här jag vill vara, så länge jag lever.
Jag älskar dig Rebecca.

"Du kan få mig att skratta när jag inte ens vill le, och när du ser på mig då stannar tiden.
Och du har öppnat mina ögon, och du har lärt mig att se.
Ja, jag vill vara med dig hela livet.
Du är mitt segel när vindarna tar fart och mitt paraply när regnet öser ner.
Du balanserar upp mig när jag inte kan gå rakt.
Du gör mig hel och jag älskar dig för det.

Och när jag väl tänker, ja då tänker jag på dig, och alla fina ord du nånsin sagt.
Och jag känner mig så vacker när dina händer rör vid mig.
Lyckligt lottad varje dag och varje natt.
Du är mitt hopp när tvivlandet tränger sig på, du tar emot mig varje gång jag faller ner.
Du är min styrka, när jag inte orkar stå.
Du gör mig hel och jag älskar dig för det.

Och det är svårt att förklara min kärlek med ord.
Och alla fina stunder.
Ja det känns som att inga ord är stora nog.
Du har lagat det där som dom andra gjorde sönder.

Du är mitt segel när vindarna tar fart och mitt paraply när regnet öser ner.
Du balanserar upp mig när jag inte kan gå rakt.
Du gör mig hel och jag älskar dig för det.
Du är mitt hopp när tvivlandet tränger sig på, du tar emot mig varje gång jag faller ner.
Du är min styrka när jag inte orkar stå.
Du gör mig hel och jag älskar dig för det."


Livet ropade.

 
 
Efter mitt senaste förhållande som höll i 2 år så sa jag till mig själv att jag skulle lägga allt vad kärlek hette på hyllan och inte plocka upp den boken förrän låååååångt fram igen. För att jag helt enkelt inte orkar att bli slagen över näsan en gång till.
 
Jag var på jobbet en dag, hade tråkigt och i brist på annat så tog jag upp telefonen och installerade "tinder", tänkte att jag bara skulle prova appen liksom och swipa några få gånger bara, och där var hon. Rebecca. Hon dök upp som femte tjej och den första jag swipade höger (?) eftersom jag gillade vad jag vilade mina ögon på. Det visade sig att hon hade gillat mig tillbaka så jag skrev när den rutan kom upp. En vecka senare träffades vi, och ja... vad ska jag säga ens? Det där med att lägga någonting på hyllan tar jag tillbaka. Varför ska jag hålla tillbaka på något när mitt hjärta så högt bara vill skrika ut min kärlek?
Nu är vi här, knappt en månad senare och varandras flickvänner. Hon är min och jag är hennes.

En liten kul sak att flika in är att vi för flera år sen pratade på kik, och av någon anledning (förmodligen för att jag vid den tidpunkten hade flickvän), så slutade vi att prata och våra vägar bröts. Nu är vi här flera år senare i varandras armar. Häftigt va?

Jag vet också att många sagt att det gått alldeles för fort. Jag håller med, det här var inte alls min tanke från början, men det bara small till och jag _vägrar_ ignorera den känslan hon ger mig. Sen får folk tycka vad de vill. Jag är så förbannat kär i den här kvinnan, så det skrämmer mig, men är samtidigt en helt otrolig känsla.
Jag är fruktansvärt rädd för att vara kär, men jag tänker tillåta mig själv att vara det ändå.

Dessutom är det så fantastiskt att känna varenda smekning som en rysning längst hela ryggraden. Varje kyss som fullständigt får mina knän att vika sig. Varje ord hon säger som bomull för mitt hjärta. Varje gång hon tar tag i mitt ansikte och berättar för mig hur fin jag är. När hon ser in i mina ögon och det känns som om min mage ska explodera i pirr. Hon gör någonting med mig, och jag har inte en aning om vad, men jag fullständigt avgudar känslan hon ger mig. Jag kan lova er att jag inte hade gett mig in i något igen om det inte hade känts väldigt annorlunda, och det gör det, så jag tänker inte blunda, så enkelt är det.

Jag har klättrat upp på toppen och fullständigt kastat mig ut och det var värt varenda steg dit.
Allt händer av en anledning, och jag är världens lyckligaste att det här hände.

Podcast in the making.

Jag och min kära kombo har börjat göra podcasts. Så idag gjorde vi ett alldeles ypperligt försök till ett första avsnitt. Jag tycker att ni minsann ska ta er en lyssning, eller två.

I den första poden pratar vi om oss själva (en kort presentation), TheGaynessInSweden, Nörderier, och avslutningsvis om Gayness nästa gayfest i Göteborg. 

Håll till godo, & tyck gärna till!

Puss & på återseende. 

Här kommer ni till poden -> Klicka här! 

Ombytta roller.



Jag är homosexuell
.
Jag hade lyxen att växa upp i ett kärleksfullt hem.
I ett hem som skulle visa sig älska mig för den jag är.
Oavsett vad.

Det är långt ifrån alla människor som har den lyxen.
Det är långt ifrån alla som växer upp i ett kärleksfullt hem.
Det är långt ifrån alla som blir accepterade av sina föräldrar för sin sexuella läggning.
Det är långt ifrån alla som kommer ut för sina föräldrar som får höra "Det spelar ingen roll om det är en tjej eller kille du blir kär i, bara du är lycklig." 
Det fick jag.
Jag hade den lyxen.

Jag kan förstå att vissa föräldrar har svårt för det "onormala". Dom flesta föräldrar växte dessutom upp med det inprintat i skallen. Att det är annorlunda & icke acceptabelt att vara homosexuell. Det där följer ofta med resten av livet sen. Tragiskt nog.

Sen får man sina barn. Man älskar dem högt över allting annat på jorden. 
Barnen lär sg gå.
Lär sig prata. 
Lär sig älska.
Skrattar.
Gråter. 
Den största skatten som vandrar på jorden.

Sen kommer det en dag när ditt barn inser "Jag är inte som "alla andra", jag är annorlunda." 
Responsen blir ofta (inte bara från föräldrar, utan även vänner) "Det är en fas, den försvinner snart ska du se."
Men om den inte gör det då? 
Oftast gör den inte det om man en gång känt att man attraheras mer åt ett kön än vad man attraheras av det andra. 
Kan man stå & säga "Jag är homosexuell." är det också 99,99% chans att det är så.
Ingen fas.
No games.
Bara kärlek till en annan människa, som råkar vara av samma kön.

Är inte kärlek något vackert?
Är det inte gripande att se sitt barn växa upp & bli lycklig vem det än är hon/han håller i handen?
Är inte det viktigaste att din dotter/son är lycklig?

Förnekelse & att förbjuda sitt eget kött & blod att träffa någon av samma kön = att din dotter/son aldrig kommer tillåtas att vara lycklig. 
Ditt barn får istället gråta sig tlll sömns varje natt. Ditt barn kanske gör sig själv illa på grund av hur föräldrarna uttrycker sitt hat mot sitt eget barn. Ditt barn kanske tar livet av sig för att hon/han inte pallar all smärta från orden/slagen?

Det är ditt barn. Ditt barn som kan försvinna imorgon. Ditt barn som du kanske aldrig mer får se när du öppnar ögpnen igen efter en god natts sömn. Ditt barn som du kan förlora för alltid för något så enkelt som kärlek. 
Är det så det ska vara?

Vi kanske inte finns här imorgon. Är inte homosexualitet en ganska liten sak i jämförelse med tex svält? Hemlöshet? Krig? Djurplågeri? 

Det handlar endast om kärlek till en annan människa. Bortse från könet en stund. Det handlar om två människor. En kärlek. Lycka.

"Vi vill inte att folk ska prata. Så håll en låg profil. Ditt privatliv vill vi inte ha någonting att göra med."
Nej okej. Vad kan hända om "hela världen" får veta att eran dotter/son är homosexuell?
Går världen under? Nej.
Blir det ett tredje världskrig? Nej.
Skapas en tsunami? Nej.
Blir ni ihjälslagna? Nej.
Blir ni hatade? Nej.

Folk har mer förståelse för det här 2014 än vad ni tror. ERA (föräldrarnas) vänner kommer inte lämna eran sida för att erat barn råkade födas som homosexuell. Det kan jag ge er en miljon i handen på. OCH om så är fallet, well... då har vi nog alla konstaterat att det inte är mycket till vän att hänga i granen. 

Jag blir så arg. Det är meningen att en förälder ska stötta sitt barn i alla väder. Inte vända ryggen till för något så simpelt som kärlek till en annan människa. Det är ju inte direkt så att man väljer att bli homosexuell. Hade man fått välja kan jag lova med handen på mitt hjärta att det är LÅNGT ifrån alla som hade valt att bli homosexuell.
Det är inte lätt.
Det är fan inte lätt. 

Det räcker med hårda ord från utomstående, människor som inte har en aning om någonting.
Men att få smällar, både verbalt och fysiskt från någon som påstår ÄLSKA en är bara fel. Så fel.

Många barn har växt upp med "Våld löser ingenting" inprintat i skallen.
Well, dubbelmoralen är slående.
Shape the fuck up.

Är inte det viktigaste att din dotter/son får vara lycklig istället för att leva med rädsla för påhopp av sina egna föräldrar? Är det inte viktigare att ditt barn får slippa klumpar i magen på grund av mobbning av sina egna föräldrar?

En sexuell läggning är ingenting man väljer. Man vaknar inte upp en dag & tänker "Nej fan. Jag ska nog bli lesbisk/bög idag!" Det är ungefär som jag som är homosexuell skulle vakna upp i morgon & säga "Nej, idag ska jag bli hetero!" 
Makes no sense.

Jag ber er därför att titta på den här filmen ovan.
En kortfilm som heter "Imagine a world where being gay is the norm and being straight is not." 
Man får sig en tankeläsare. Hoppas jag.

Mer kärlek åt folket. 

Tack för 14 fantastiska år.

 
 
Något många av er som läser min blogg nog inte vet om mig - är att jag sen Westlife bildades för 14 år sen fullständigt avgudat dem.
 
Jag minns fortfarande idag när första singeln kom, & hur jag sen den dagen nästan dagligen lyssnat på dem. 
Starstruck ASAP milt uttryckt
 
Jag fick bara för någon dag sen reda på att dem nu gemensamt kommit fram till efter 14 år att kliva av scenen för alltid. Men jag är inte bitter även om det är jävligt sorgligt, dem gick ut med flaggan hissad så högt upp toppen man bara kan komma & "lämnar oss" när dem skiner som absolut starkast. & kommer fortsätta göra.
 
Jag har hunnit med 2 konserter med dem dessutom, vilket är ett litet plåster för själen. Otroligt lycklig över det, & förmodligen 2 konserter som jag aldrig någonsin kommer glömma. 
 
Har precis kollat klart på "Westlife - den sista spelningen." på Svtplay & har precis lyckats torka bort den sista tåren som trillat ner för min kind. Så. Jävla. Vacker. Konsert. 
Den utspelade sig i Irland, & en av medlemmarna visade stolt sin kärlek mot folket genom att tillochmed ha en öronsnäcka i färgerna som symboliserar Irland. 
 
Den scenen i programmet som slog mig hårdast i hjärtat var utan tvekan när Shane sa följande;
- "I want you all to take out your mobilephones and put them up in the air, and i will tell you a short story. (Givetvis gjorde alla 85.000 som han sa), I was 8 years old and i was watching a Micheal Jackson concert on Tv, and.... this was all i saw.... and i said to my mom... (& han bryter ihop i gråt), that's gonna be me someday." 
Då kan jag tala om för er att det fullständigt brast för mig också.
 
Att kliva ut på en arena för sista gången i hela sitt liv inför 85.000 människor, & att med så mycket nakenhet för sina känslor & tankar kring alla år tillsammans, & att kunna visa sin kärlek & sorg på det sättet som dem 4 grabbarna gjorde den kvällen visar bara vilka jävla stjärnor dem är
 
Så från djupet av mitt hjärta tackar jag dessa 4 snubbar för att dem funnits vid min sida väldigt många svåra år av mitt liv, & för att dem skänkt mig så otroligt mycket under alla 14 år på både gott & ont. 
Deras musik har genom åren kommit att betyda otroligt mycket för mig på många olika sätt, & räddat mig många gånger från att falla ner i den välkända gropen. 
 
Säga vad man vill - Men i mitt hjärta kommer dem alltid ha en speciell plats, & framför allt så kommer deras musik aldrig tystna för mig
 
Tack för 14 helt fantastiska år kära Westlife. Det har varit en ära att få följa er genom årens lopp. 
 
"You raise me up, so I can stand on mountains, you raise me up, to walk on stormy seas. I am strong, when I am on your shoulders, you raise me up... to more than I can be." <3

Videoblogg numeros...... 11?

 
LYSSNA MED HÖRLURAR, ANNARS HÖR MAN INGENTING.

När ingen vet, när ingen ser.

 
 
Jag tänkte vara så pass rolig att klistra ihop ett videoinlägg ikväll. Men, eftersom jag tycker det är tusen gånger roligare att göra en video när jag får frågor (finns risk att samtalsämnena tar slut annars, japp japp.)

SÅ med andra ord. Fråga på! Ingen fråga är för dum, & jag svarar på _allt_. 

HIT ME! (Minst 10 frågor (från olika personer) ska fås ihop för att det ens ska vara lönt att göra en video, så jobba på. Ju fler desto roligare.)
 
Nu kör vi.

Jag saknar det som inte finns.

"det finns en annan sida, det finns någonting jag aldrig ser
men jag vill inte veta vad, för därifrån syns längtan mer.
men om jag tar mig ifrån en sviken dröm och hit igen
så kanske jag kan känna meningen med tystnaden."
 
Jag tycker det är väldigt roligt att se rörelsen inne på min blogg. Besökarna har blivit betydligt mer dagligen än vad dem någonsin varit. Dessutom vet jag att många av dem kommer genom Facebook. Skulle vara himla roligt om ni ville lämna ett avtryck i kommentarsfältet för att tala om hur ni hittade hit. Tack, hej. 
 
Funderar på om jag imorgon ska slänga upp en videoblogg igen, det var ett tag sen nu & jag känner mig manad att "klistra ihop" en. Vi vet ju alla hur jävla bra resultat det brukar bli. En video på mig, & en fjuttig liten textruta längst ner, ungefär som om folk inte skulle fatta vad jag sa utan den. Så kan det vara.
 
Annars har jag egentligen inte så mycket mer att tillägga, jag ville bara säga hej & säga att jag mår betydligt bättre nu än för några dagar sen. Av någon anledning så har jag varit på fasligt bra humör idag. Det är bra jobbat kan jag tycka. 

Puss.

Let her go.

 
Nu är det dags att lägga allt gammalt bakom sig. Le & vara glad för att det äntligen är över. 
Vill bara flika in att hon har en polisanmälan på halsen, efter att utan min tillåtelse ha gått in på min Facebook, snokat runt, klistrat ihop en privat konversation mellan mig & en tjej & lagt upp på ett öppet forum på Facebook. 
Texten över bilden löd något i stil med "Jag skiter i vilket. Det här är min hämnd." 
 
Frågan är bara vad hämnden skulle gå ut på. För det här var en konversation som utspelade sig efter att hon dumpade mig, & dessutom var det personen i fråga konversationen handlade om som istället för mig tog skada.
Men så kan det vara. 
 
"Dataintrång" heter det hon sysslat med iaf. Böter eller i värsta fall 2 år i fängelse väntar henne förhoppningsvis. 
She is messing with the wrong bitch.
 
Så.
Det var det.
Nya andetag. Nya krafter. Ny energi. Nu räcker det med tilltrycknad. Nu ska någon aldrig mer få trampa mig på tårna igen. I've had enough. Nu är jag värd lite kärlek på riktigt. Nu är det min tur att glänsa. Nu är det min tur att med nya mål & ny syn på allt, att bara få vara. Ifred. Utan trassel & utan känslor.
Bara vara. 
Ensam
 
"Staring at the bottom of your glass
Hoping one day you'll make a dream last
But dreams come slow and they go so fast
You see her when you close your eyes
Maybe one day you'll understand why
Everything you touch surely dies."
 
 

HAHAHAHAHA!

 
Alltså. Jag dör så jävla roligt. Barn alltså. <3

Karma is a bitch, and so are you.

 
"Same bed, but it feels just a little bit bigger now
Our song on the radio, but it don't sound the same
When our friends talk about you all that it does is just tear me down
Cause my heart breaks a little when I hear your name
And it all just sound like uh, uh, uh

Too young, too dumb to realize"
 
But just because it burns, doesn't mean your gonna die
You gotta get up and try.
 
Vilket för övrigt ska bli min nästa tatuering är tanken. 
Kunde knappast hitta en mer passande text än så känner jag.
 
Hur som haver, så vill jag bara titta in här & berätta att jag lever mer eller mindre.
 
& kan även tillägga att det på något vis känns betydligt mycket lättare att komma över det som hänt, med tanke på vilket rövhål det visat sig att hon är. Mer än jag trodde från början. Kanske det som gör mest ont. 
Förstår inte på riktigt hur det kan finnas så elaka människor.

Det sorgligaste av allt är kanske ändå att jag inte har fått något så enkelt som en ursäkt för hur fan hon har betett sig. Känner att jag åtminstone är värd det, även om det kanske egentligen hade gjort noll skillnad.
Tycker bara att det hör till vanligt folkvett. Vanligt folkvett att kunna visa ånger när man varit så hemsk, kunna släppa sin stolthet & be om förlåt. Inte så mycket begärt om du frågar mig. Eller så är det precis det det är.
 
 

What's there to hold on to?

Ännu en gång har jag fått bevisat för mig att jag inte är värd något annat än skit. 
Jag är någon man kan slänga en stund med, för att sen kasta mig på sophögen. 
Jag är någon man kan mata med omtanke & kärlek för att sen fullständigt aggresivt klösa det ur mig & ta ner mig på en nivå jag inte trodde var möjlig att befinna sig på. & lämna mig lika tom igen. 
 
Jag är också någon som inte förtjänar förklaringar, respekt, kärlek, omtanke, försiktighet, & lite mer respekt. 
Man ska kasta runt med mig, så enkelt är det bara. Det står med klartext i pannan på mig.
 
Det måste vara så. Jag inbillar mig hela tiden att jag är en fantastisk människa, som förtjänar att bli behandlad med iaf hälften så mycket tillbaka. Jag har återigen fått det bevisat att jag är så otroligt mycket ute och cyklar. 
Den här vägen är inte för mig. & jag hittar inte ut. 
 
Nu har jag inte haft flickvän mer än 1 månad ens. Men det spelar ingen som helst jävla roll i sammanhanget. 
Jag förtjänar OAVSETT vad det handlar om, att bemötas med respekt, lite mer respekt & mest av allt lite mer respekt igen. 
 
Jag har som kanske många vet befunnit mig på Bråvalla i Norrköping i 5 dagar. Tanken var att jag skulle hänga med min flickvän, hennes vänner & mina vänner. Så blev det inte. Första kvällen började hur bra som helst, & jag kände lyckan över att få vara på festival igen ända ner i fotknölarna. Få vara där & uppleva något så fantastiskt med henne. Jag har full förståelse för att hon ville träffa sina vänner & umgås med dem. Men trodde åtminstone att jag skulle få spendera nätterna med henne. Nej, hon skulle bestämt sova där med sina vänner, (som för övrigt alla bor i samma stad) & när jag lite snällt frågade "jaha, men finns det plats för mig här då, så jag får sova med dig?" så fanns det minsann inte det. Det gick 3 dagar på festivalen utan att jag såg eller hörde ett skit från henne. Hon visste mycket väl på vilket ställe hon kunde hitta mig om hon hade varit angelägen att träffa mig. Om så bara för 1 minut. Men nej, ingen Emelie syntes till. 
 
Tills igår kväll. Där stod hon på samma konsert som jag, med sitt sällskap. Jag gick givetvis fram till henne, otroligt glad över att äntligen få se en skymt av henne igen. Hon var långt ifrån lika glad över att träffa mig. Inte ens ett leende möttes jag av. Bara en obeskrivligt.... stel & väldigt mycket "åh, jag har så gjort bort mig" stämning. Jag är inte helt tappad bakom en vagn. Faktiskt. Jag är långt ifrån blind. 
Var inget mer med det, tills hon sa "Vi behöver prata." Behöver jag säga att den klumpen som på 1 millesekund träffade hårt i magen blev gigantisk? Nej. 
 
"Jag är inte redo för att hoppa in ett förhållande." "Jag tycker väldigt mycket om dig, men jag vill inte vara bunden." "Jag har inte det där pirret".
Bull-fucking-shit. 
SÄG INTE SÅNA SAKER FRÅN BÖRJAN DÅ. Håll käften istället om du bara pratar från rövhålet.
& det där leendet som hon hela tiden hade när hon skulle prata "allvar" med mig, ser jag framför mig hela tiden.
& att hon i efterhand har skrytit om hur otroligt fantastiskt hon hade det, gör att jag kräks av misslyckadhetskänsla. Igen.

Hur i hela jävla helvetet är det möjligt ens? "Jag hoppar aldrig in i något om jag inte är 100% redo". "Jag tycker så otroligt mycket om dig." "Jag vill aldrig att du ska åka hem." "Jag saknar dig." "Jag vill aldrig sova utan dig." "Du är det bästa som hänt mig på länge." "Du är så fin mot mig." Osv osv osv osv.
Tomma meningar med noll sanning i överhuvudtaget vet jag ju nu med facit i handen.
 
& helt ärligt så vet jag inte vad det är som gör mest ont, att jag på så kort tid faktiskt på riktigt cross my heart totalt föll för den här kvinnan, och på allvar trodde att hon var något utöver det vanliga jag träffat. Att hon var den första någonsin som skulle ge mig en stor skopa respekt. Jag trodde på varenda jävla ord hon sa/skrev. 
När hon skrev att hon saknade mig, trodde jag helhjärtat att det faktiskt var så. När hon skrev att hon tyckte om mig, trodde jag för fösta gången att det faktiskt var så. När hon sa att hon ville att jag skulle stanna en extra dag, trodde jag att hon ville det för känslor, inte för att fylla mig med mer skit. Eller om det gör mest ont att jag alltid ska vara så jävla envist korkad & få ett blåsken över ögonen, & totalt se förbi det som kan ha varit varningsklockor. 
 
Jag är bara så otroligt jävla uber fucking cp jävla fitt kuk balle röv trött på att ALLTID behöva vara den som får skit kastat över mig VAD JAG ÄN GÖR. 
"Det är hennes förlust". Det skiter jag blanka fan i. Det spelar ingen roll överhuvudtaget. Jag är inte värd att bli behandlad såhär.
 
Dumpa mig, fine. Men dumpa mig fan inte på en FESTIVAL MED ALKOHOL inblandat bland tusentals människor, & totalt förstör min upplevelse som jag sett fram emot sen i Mars. Dumpa mig som sagt, fine... do not care, men gör det FAIR för mig, dumpa mig på ett ställe där jag har något att greppa tag om, så jag slipper att fullständigt sjunka genom jord och avgrund. 
 
Jag har inte hört något sen dess. Hon tycker inte jag är värd så lite ens. Och det gör otroligt jävla ont.
Jag har gråtit konstant sen jag kom hem. Min mage gör ont. Jag har kräkts mer gånger än jag kan räkna på båda händerna. Mitt huvud värker. & känlsan av hur värdelös som människa jag måste vara som ALLTID hur jag än bär mig åt får ta emot sånt här, gör obeskrvligt ont. 1000 knivar över varenda cm över min kropp. 
 
Jag ger upp nu. Jag orkar inte.

Videoblogg numeros.... nånting.

Hej. Jag lever. Och kände att det var länge sen ni fick se min vackra nuna. Håll till godo. 
 
 

Am I a belieber?

 
Som många av er kanske redan vet, så befann jag mig i Stockholm igår för att göra min syster sällskap på allas vår Justin Bieber
 
För det första så måste jag bara klämma ur mig min ilska över Stockholm. 
1. Finns ingen som HELST hänsyn eller folkvett i trafiken. Ligger jag och kör i 110, precis som sig bör, så ska folk ändå trycka på i 150 blås och tuta i arslet "om jag kör för sakta". Skjut er själva.
2. Att parkera kostar en hel årslön.
3. Stressen kryper oavsett vad man gör upp i halsen & man blir så stressad att svetten börjar rinna bara av att se en människa gå i "normal takt". 
4. Återigen, ingen hänsyn what so ever i trafiken.
 
Så det första som händer när jag kommer in i Stockholm är att jag totalkvaddar bilen för att en idiot bakom mig kör in i arslet på mig, för att "jag kör för sakta". Nejdå, jag bara skojar. Mamma & Thomas, ni kan andas igen. 
 
In fort som fan i stan för att leta efter ett bra parkeringshus i närheten av globen, för att sen inte behöva köra en meter till med bilen i den mest hemska bilstaden. Det gick ju sådär. Med Sofies 62 kronor på kontot, & med mitt maestro kort, kom vi inte så långt. In och vända på flera parkeringshus. Tills jag till slut stoppde en gubbe för att be om hjälp. Hans slutgiltiga tips var att vi istället skulle parkera & låta bilen stå vid en mack.
Så fick det också bli. Thank god for that gubbe.
 

Sen gick vi till Globen Shopping, satte oss vid en restaurang med fönsterplats ut mot globen... vilket i sig var en bra samtalsfösare, för där ute hade givetvis alla 13-16 åriga tjejer börjat köa sen lååååångt tillbaka. Så där var det fullt ös, hej medvetslös. 
 
Sen efter att maten glidit ner, ringdes det lite samtal, & världens bästa Östlund åkte en halvtimmes färd för att i ungefär 2 minuter säga hej & prata lite. Otroligt uppskattat & väldigt roligt måste jag säga. Kändes alldeles för dumt att INTE säga hej när man faktiskt ändå var i samma stad, vilket inte direkt annars händer oförskämt ofta. 
Puss på dig Östlund! :* Härmed är du den första jag träffar ur gruppen Gayness på facebook, det är fan lite extra poäng på det. Ehehe.
 
Efter det började letandet efter rätt ingång. Det gick ju bra. Hej & hå. Globen är större än man tror. Så väl inne kvart i sju, sju letar vi efter våra platser, sätter oss. & efter en stund kommer förbandet ut, som jag på riktigt inte ALLS fattar hur det just kunde vara DET förbandet.
 
4 helt okända svenska pojkar får äran att vara förband till förmodligen en av jordens just nu hetaste artister. 
Makes no sense överhuvudtaget faktiskt. Men men. Det var ingen höjdare alls iofs, så det spelar ingen roll.
Inget bra förband med andra ord.
 
Seeeeen, dröjde det till kvart, tjugo över 9 innan nedräkningen på skärmen började. 10 minuter. För varje minut som det blev mindre på skärmen skrek alla 13-16 åriga tjejer i kör. Sen small det till & pang så kom han utflygande med stora vingar bakom ryggen & svävade över golvet. Landade på scenen & började....
 
Vet inte HUR många tjejer som redan innan och under tiden konserten höll på som var tvugna att lyftas över stängslet för att dem svimmat, men det var bra över 20 innan det ens hade börjat. Inte så konstigt kanske med tanke på att dem redan från början dem klivit in stod som packade sardiner. 
 
Måste säga att han var helt fantastisk live. Vilken jävla show han bjöd på ändå
Över mina förväntningar.

Självklart drog han upp en tjej ur publiken när han drog av låten "One Less Lonely Girl"
Så jävla fint ändå. Tjejen lär ju drömma drömmar om rosor och rosa moln så länge hon lever. Typ.
 
Sen avslutade han hela kalaset med "Baby" & då kan jag lova att det även blev fart i Kralsson.
Typ faktiskt den enda låten jag både hört (typ) & faktiskt kan hela texten på. 
 
Sen började hemresan, & jag var inte innanför dörren förrän efter 5 i morse. Puh. 
 
Tack världens bästa mamma för lån av bilen & tack Sofie för att du är världens bästa syster. <3
 
 

Videoblogg numeros.....9?

 
Mailadress; hey.baberiba@hotmail.com
(Skriv dit om du är en av dem som vill ha tillgång till min "hemliga/privata blogg)
 

Orkade inte engagera mig i att göra dem populära "textremsorna" idag, som ni märker. 

PUSS! 



bloglovin

Mitt namn är Malin, är 27 år ung. En homosexuell tjej som skriver om aktuella samtalsämnen.

I min blogg, kommer du kunna läsa om allt från hur det ser ut i min vardag, till heta & mindre heta ämnen i dagens samhälle. Så vill du inte bara läsa om tråkigt mode, ska du låta ögonen vila på min blogg.

RSS 2.0