Det är under vissa perioder i livet som tankarna snurrar runt lite extra mycket, nu råkar det vara lingonvecka,
så välkommen till rant.
Och hej förresten, det var otroligt länge sen. Jag brukar skriva att jag ska bli bättre på att skriva här, men den här gången tänker jag inte säga det, för det vet alla redan. Istället skriver jag att jag kommer tillbaka hit när lusten faller på och så får det räcka så.
Jag lever iaf och har väl sen sist jag kluttrade ner några rader här upplevt och varit med om en hel del, precis så som man gör i livet i största allmänhet med andra ord. Inget konstigt med det tänker jag. Jag är liksom inget magiskt undantag för det även om jag önskar det ibland.
Så, det har varit både hjärtekross och uppförsbackar sen sist, för att göra en lång historia kort. Jag orkar inte bläddra mer i dem bladen, dels för att sista ordet i dem bladen skrevs för så länge sen och dels för att jag har hanterat det klart.
Nu kommer den "efterlängtade" ranten. Som ack är så välbekant i den här bloggen ändå, så det vore ju dumt att bryta ett så ihärdigt mönster tänker jag.
Det är så otroligt många gånger jag funderat på hur man ska klara av att vara tillräcklig när man så ofta känner sig otillräcklig. Hur man i vissa situationer sträckt ut en hel hand för att inte få någonting tillbaka. Hur man så gärna bara vill laga någon bara genom ens existens. Att knutar går upp och att sår läker bara genom att man finns. Fungerar det så?
Är det någonting som öht är möjligt?
Jag tror faktiskt det.
Men jävlar i mig vad det tar tid och engagemang.
Men det är okej.
Det gör ingenting om det tar tid och om det krävs envishet och ett jävlar anamma.
Men jävlar i mig igen vad det är läskigt att släppa på garden.
Den muren man byggt upp runt hela sitt jag för att man är livrädd för att gå sönder igen. Som att man en gång fått en sten kastat på sitt omslutsnde glasslott och det blivit en spricka, det klarar inte av hur många stenar som helst innan det inte bara är en spricka utan istället är ofixbart.
Det går ju såklart att reparera, men det ersätts ju egentligen bara med ett till glasslott, och det kan också gå sönder.
Min mur är nog högre än någonsin. Jag vill så gärna känna och uppleva men är samtidigt mer livrädd än någonsin för att låta någon ha möjligheten att kliva sönder glasslottet som att det vore ett sandslott.
Det enda jag vill och önskar är att någon med förbandslådslåda i form av kramar och kärlek runt mina öppna sår varsamt baddar. Som att varje baddande på såren är ett sätt att säga utan ord att allt kommer bli bra, och att jag inte behöver vara rädd längre. Plåstrar om min själ och mitt 10åriga oskyldiga förvirrade jag.
Att någon ser och hör och bara uppfattar.
Men det kanske är på väg.
Det har också en förmåga att alltid bli djupt varenda gång jag klottrar ner något här, men det är lite det jag behöver dig till kära öppna dagbok. Jag skriver öppet men ändå så otroligt inlindat. Men livet är väl lite så, skört, fullt med ont, ett litet kast med kärlek och en stor nypa omtänksamhet?
För jag tänker att det är där kärleken bor.
