En del av Malin

 

Efter mitt senaste förhållande, så lovade jag mig själv att aldrig någonsin igen ha bråttom in i kärlekens turbulenta värld. Nu har det snart gått ett år sen jag överhuvudtaget tittade på någon på ett "kärlekssätt" eller hur man nu ska beskriva det. Det låter ju ganska tragiskt egentligen, men det har fan aldrig hänt, paus för miniskrattattack. Så bråttom har jag haft. Så ivrig och törstig på kärlek och att få ha någon som kan ge mig allt det där jag någonsin önskat mig liksom. Det är fan sjukt svårt det där med kärlek. Vansinnigt svårt att på något sätt hindra sig själv att klampa in i något för fort, sjukt svårt att veta om man kliver in i något som kommer sluta bra, eller om man kliver in i något ännu en gång som kommer resultera i att man får en smäll rakt över ansiktet. "Men samtidigt lever man bara en gång" som min kloka mamma sa förut i ett telefonsamtal. Det är också sant givetvis, men samtidigt är jag så jävla rädd att blotta mitt hjärta ännu en gång, att öppna upp det till någon som sen har fria tyglar att fullständigt krossa det om hon så vill.

Men samtidigt, vad ska man göra när man träffar på någon som får en att försiktigt lossa på alla lås till spärrarna man omsorgsfullt har försökt låsa? Vad ska man göra när fjärilarna som länge legat i viloläge i magen plötsligt börjar komma till liv och börjar prova sina trötta vingar? Vad ska man göra när det känns som att marken plötsligt blir 10cm högre?
Ska man bara go with the flow och se vart det tar en? Ska man dra låsen intill sig och förbli instängd med störst chans att inte bli trampad på igen?

Hur mycket jag än vill svara ja, så tänker jag inte låta rädslan för hjärtesorg vinna. Jag slänger mig ut och ser vad som händer helt enkelt. Det kan vara värt det, och så vitt jag vet finns det bara ett sätt att ta reda på det. Skulle det visa sig att det skiter sig igen, är jag ännu en erfarenhet rikare och tar det därifrån. Livet är för kort, jag kan vara död imorgon och då kommer jag vrida mig i graven och ångra att jag inte försökte och vågade. Igen.

Jag känner någonting just nu och tänker tillåta mig själv att göra det, vad min hjärna än varnar mig för. Jag ska låta hjärtat tala, och hoppas på det bästa. Hoppas att det här är något som jag kan titta tillbaka på och tacka de högre makterna för att jag vågade lossa mina lås för. Snälla, bär mig.