En del av Malin

Ännu en gång har jag fått bevisat för mig att jag inte är värd något annat än skit. 

Jag är någon man kan slänga en stund med, för att sen kasta mig på sophögen. 

Jag är någon man kan mata med omtanke & kärlek för att sen fullständigt aggresivt klösa det ur mig & ta ner mig på en nivå jag inte trodde var möjlig att befinna sig på. & lämna mig lika tom igen. 

 

Jag är också någon som inte förtjänar förklaringar, respekt, kärlek, omtanke, försiktighet, & lite mer respekt. 

Man ska kasta runt med mig, så enkelt är det bara. Det står med klartext i pannan på mig.

 

Det måste vara så. Jag inbillar mig hela tiden att jag är en fantastisk människa, som förtjänar att bli behandlad med iaf hälften så mycket tillbaka. Jag har återigen fått det bevisat att jag är så otroligt mycket ute och cyklar. 

Den här vägen är inte för mig. & jag hittar inte ut. 

 

Nu har jag inte haft flickvän mer än 1 månad ens. Men det spelar ingen som helst jävla roll i sammanhanget. 

Jag förtjänar OAVSETT vad det handlar om, att bemötas med respekt, lite mer respekt & mest av allt lite mer respekt igen. 

 

Jag har som kanske många vet befunnit mig på Bråvalla i Norrköping i 5 dagar. Tanken var att jag skulle hänga med min flickvän, hennes vänner & mina vänner. Så blev det inte. Första kvällen började hur bra som helst, & jag kände lyckan över att få vara på festival igen ända ner i fotknölarna. Få vara där & uppleva något så fantastiskt med henne. Jag har full förståelse för att hon ville träffa sina vänner & umgås med dem. Men trodde åtminstone att jag skulle få spendera nätterna med henne. Nej, hon skulle bestämt sova där med sina vänner, (som för övrigt alla bor i samma stad) & när jag lite snällt frågade "jaha, men finns det plats för mig här då, så jag får sova med dig?" så fanns det minsann inte det. Det gick 3 dagar på festivalen utan att jag såg eller hörde ett skit från henne. Hon visste mycket väl på vilket ställe hon kunde hitta mig om hon hade varit angelägen att träffa mig. Om så bara för 1 minut. Men nej, ingen Emelie syntes till. 

 

Tills igår kväll. Där stod hon på samma konsert som jag, med sitt sällskap. Jag gick givetvis fram till henne, otroligt glad över att äntligen få se en skymt av henne igen. Hon var långt ifrån lika glad över att träffa mig. Inte ens ett leende möttes jag av. Bara en obeskrivligt.... stel & väldigt mycket "åh, jag har så gjort bort mig" stämning. Jag är inte helt tappad bakom en vagn. Faktiskt. Jag är långt ifrån blind. 
Var inget mer med det, tills hon sa "Vi behöver prata." Behöver jag säga att den klumpen som på 1 millesekund träffade hårt i magen blev gigantisk? Nej. 

 

"Jag är inte redo för att hoppa in ett förhållande." "Jag tycker väldigt mycket om dig, men jag vill inte vara bunden." "Jag har inte det där pirret".

SÄG INTE SÅNA SAKER FRÅN BÖRJAN DÅ. Håll käften istället om du bara pratar från rövhålet.

& det där leendet som hon hela tiden hade när hon skulle prata "allvar" med mig, ser jag framför mig hela tiden.

& att hon i efterhand har skrytit om hur otroligt fantastiskt hon hade det, gör att jag kräks av misslyckadhetskänsla. Igen.

Hur i hela jävla helvetet är det möjligt ens? "Jag hoppar aldrig in i något om jag inte är 100% redo". "Jag tycker så otroligt mycket om dig." "Jag vill aldrig att du ska åka hem." "Jag saknar dig." "Jag vill aldrig sova utan dig." "Du är det bästa som hänt mig på länge." "Du är så fin mot mig." Osv osv osv osv.

Tomma meningar med noll sanning i överhuvudtaget vet jag ju nu med facit i handen.

 

& helt ärligt så vet jag inte vad det är som gör mest ont, att jag på så kort tid faktiskt på riktigt cross my heart totalt föll för den här kvinnan, och på allvar trodde att hon var något utöver det vanliga jag träffat. Att hon var den första någonsin som skulle ge mig en stor skopa respekt. Jag trodde på varenda jävla ord hon sa/skrev. 

När hon skrev att hon saknade mig, trodde jag helhjärtat att det faktiskt var så. När hon skrev att hon tyckte om mig, trodde jag för fösta gången att det faktiskt var så. När hon sa att hon ville att jag skulle stanna en extra dag, trodde jag att hon ville det för känslor, inte för att fylla mig med mer skit. Eller om det gör mest ont att jag alltid ska vara så jävla envist korkad & få ett blåsken över ögonen, & totalt se förbi det som kan ha varit varningsklockor. 

 

Jag är bara så otroligt jävla uber fucking cp jävla fitt kuk balle röv trött på att ALLTID behöva vara den som får skit kastat över mig VAD JAG ÄN GÖR. 

"Det är hennes förlust". Det skiter jag blanka fan i. Det spelar ingen roll överhuvudtaget. Jag är inte värd att bli behandlad såhär.

 

Dumpa mig, fine. Men dumpa mig fan inte på en FESTIVAL MED ALKOHOL inblandat bland tusentals människor, & totalt förstör min upplevelse som jag sett fram emot sen i Mars. Dumpa mig som sagt, fine... do not care, men gör det FAIR för mig, dumpa mig på ett ställe där jag har något att greppa tag om, så jag slipper att fullständigt sjunka genom jord och avgrund. 

 

Jag har inte hört något sen dess. Hon tycker inte jag är värd så lite ens. Och det gör otroligt jävla ont.

Jag har gråtit konstant sen jag kom hem. Min mage gör ont. Jag har kräkts mer gånger än jag kan räkna på båda händerna. Mitt huvud värker. & känlsan av hur värdelös som människa jag måste vara som ALLTID hur jag än bär mig åt får ta emot sånt här, gör obeskrvligt ont. 1000 knivar över varenda cm över min kropp. 

 

Jag ger upp nu. Jag orkar inte.