Tack, för att du ringer till mig bara för att påminna mig om att du uppskattar mig.
Tack, för att du ringer till mig bara för att säga att du älskar mig.
Tack, för att du ringer till mig bara för att säga att du saknar mig.
Tack, för att du ringer till mig bara för att säga att du längtar efter mig.
Tack, för att du med din beröring berättar för mig att du avgudar mig.
Tack, för att du med din blick kan tala om hur du känner för mig.
Tack, för att du ser mig. Hör mig. Lyssnar. Tar in. Förstår när jag kanske inte alltid själv förstår. Accepterar. Validerar. Älskar mig. Omfamnar mig. Är. Finns.

Jag känner att mitt hjärta snart exploderar av kärlek om jag inte skriver av mig lite. 

Jag har så svårt att greppa det jag känner och sätta ord på det. Det är så gigantiskt.
Hur fan sätter man liksom ord på känslor som man aldrig förut känt pulsera genom kroppen? 
Hur talar man om för sitt hjärta att sluta slå så hårt och fort och hur bygger man upp tillräckligt med kraft för att inte låta hjärtat explodera ut genom bröstet? Så svag men ändå så stark.
Hur hanterar man att fajtas med ett helt zoo i magen? 
Hur hanterar man känslan "Det här är hon. Här är hon. This is it."? Hur greppar man det?
Man gör det inte. Man bara låter det ske, för det finns ingen känsla i världen som är lika fantastisk. 
Så många broar jag behövde klara av att ta mig över för att till slut landa i famnen på dig. 
Såhär med facit i handen har vilken bro jag än behövt bestiga varit värt det. 
Det ledde mig till dig. Jag tror att allting händer av en anledning.
Att alla broar man kliver över till slut leder en till ens slutdestination, och jag är där nu.
Jag är fucking där nu.

18 Oktober 2018. Det var den dagen du skrev till mig på Badoo första gången.
Resten är historia. 
Älskling, nu fortsätter vi skriva.