En del av Malin

 

 

Ni som följt min blogg länge, vet att jag ibland skriver om hur jag faller ner i det "välbekanta hålet"?
Ikväll blev en sån kväll.

Ibland slår det liksom bara till, som den hårdaste käftsmällen på kinden. 

 

Jag försöker vara så stark jag någonsin bara kan. Varje dag. Ibland måste jag på riktigt slita tag i min egen arm, för att ens ha kraft att gå upp ur sängen. 

Jag tror att många människor får intrycket av att jag rent generellt är en väldigt glad människa, som för det absolut mesta går runt & ler, skrattar, ler & skrattar lite till. Samtidigt så tror jag också att det är väldigt svårt att läsa av mig. Menar då att jag nog är väldigt svårläst, just på planet om hur jag mår. Kanske annars också, vad vet jag.

Men just på det planet tror jag att jag är ganska bra på att dölja hur jag mår. Förutom de gångerna jag faktiskt brytit ihop i närheten av någon. 

Ibland även om man inte vill, så trycker ju känslorna igenom, hur hårt man än försöker med varenda muskel i kroppen att trycka dem tillbaka. Det tror jag dem absolut flesta kan skriva under på. 

 

Det är många gånger som folk frågar mig "Malin, hur orkar du att resa dig gång på gång?" 

& 99,9% av gångerna så vet jag inte vad fan jag ska svara. 

För 99,9% av gångerna så har det inte varit mitt "fel" att jag trillat. 

Det låter kanske fegt, & jävligt "hej, jag tycker synd om mig själv". Fine. Då får det göra det. Men så är det. 
Vare sig jag, eller någon annan för den delen vill. 

 

Jag vet att jag kanske inte gjort så smarta val alla gånger under mina hitills 26 år, men vem fan har hela tiden gjort det? 
Jag vet att jag kanske bundit mig till människor som jag absolut inte från första början borde blivit bunden till.

På ett eller annat sätt. 

Jag vet att jag ibland vad det gäller vissa saker, tagit helt fel beslut, & med facit i handen så kan jag sitta här än idag, & faktiskt på riktigt må dåligt över att jag valde att just då hantera situationen på det sättet. 

Finns det någon därute som uppfunnit en "vrida-tillbaka-tiden maskin" än? Give it to me baby, i så fall. 

Den hade kunnat förändra så mycket, till det bättre. 

 

Jag har inte alltid haft bra människor runt omkring mig. Då syftar jag inte på mina vänner, eller på min familj, eller mina flickvänner genom åren. Jag syftar på människor ute i samhället. På dem människorna som under hela mitt liv, gjort att jag idag mer eller mindre blivit den jag är. På ett sätt. 

Mobbningen som jag fått utstå sen jag gick i lågstadiet, upp till sent efter gymnasiet. 

Alla dödshot & glåpord. Alla blickar. Allt spott. Alla fingrar som flygit upp i vädret. Alla hån. Alla skratt. Alla stenar. 

 

& att det fortfarande än idag kan slå tillbaka så hårt på mig, har jag svårt att förstå. Eller kanske inte direkt svårt att förstå, men jag trodde kanske inte att det skulle jaga mig så länge. 

Att jag kan sitta här, ensam i min fina lägenhet, & som ett slag från öppen himmel bara "FAN MALIN, DU FICK VAD DU TÅLDE!" liksom attackerar mig som om jag inte vore värd så mycket bättre.

 

Det vet jag ju givetvis att jag är, & jag jobbar hårt för att intala mig det varje dag. 

 

Jag har haft en jävla otur vad det gäller tex kärlek också. Varenda brud som jag valt att ta under mina vingar, har visat sig att inte vara värd besväret. Dem flesta av dem. Inte alla. Mitt största misstag i mitt liv so far, var utan tvekan när jag lämnade Johanna, & det är det många av er vid det här laget som vet. 

Hade jag kunnat vrida tillbaka tiden, & plåstra om det som redan var gjort, hade jag gjort det på en gång utan att blinka. Jag hade kunnat göra så otroligt mycket för att få vara kvar där jag var. Innan jag valde att hoppa av tåget. 

Önskar att jag inte hade hoppat av, utan att det iaf hade stannat på perrongen. 

& det gör, på riktigt fortfarande så jävla ont att jag var så dum. & det är någonting som antagligen kommer straffa mig så länge jag lever. & det är tungt att gå omkring & bära på. Jävligt tungt. 

Jag älskade henne. Jag älskade henne så innerligt. 

 

Jag har däremot lovat mig själv en sak speciellt. Det är många gånger jag sagt "Jag ska aldrig mer bli kär." Men ett sånt påstående är ju så jävla löjligt egentligen. För jag känner mig själv pretty bra ändå, så jag vet att jag givetvis någon gång absolut kommer bli det igen. MEN däremot så kommer jag på riktigt den här gången, nästa gång jag träffar någon som jag känner att "Nejmen, henne kan jag absolut ta under mina vingar. Men ta det LUGNT!" Jag erkänner för alla som sagt "Du har alldeles för bråttom", att ja... jag har haft alldeles för bråttom. Vet inte om kanske mycket av det beror på att jag så gärna vill känna kärlek dock. Jag tror det.

Dem som känner mig på djupet vet vilken godhjärtad & kärleksfull människa jag är. 

& jag tror att det "problemet" bottnar väldigt mycket i just den faktan. 

 

Men träffar jag en människa med kanske... inte nödvändigtvis psykiska problem, men kanske.... problem, så vill jag gärna tro att "Jamen, jag kan "rädda" den här människan med min kärlek." Fin tanke kan tyckas, men det funkar ju inte riktigt så. & det kanske också är mycket där mitt "problem" med just kärlek ligger. 

Av någon outgrundlig anledning så är det BARA såna människor iprincip som jag haft ett förhållande med.

Människor som på ett eller annat sätt är "skadade", & därav min vilja att ta dem under mina vingar. 

 

Jag är alldeles för snäll. Jag vet om det. Men samtidigt är det svårt att riva dem murarna, för det är ju så jag är född att vara. 

Det var dem egenskaperna jag som människa föddes med. Det var så det var menat att vara. 

 

Jag är hur som helst otroligt tacksam gentemot dem människorna som faktiskt på ett eller annat sätt ALLTID funnits vid min sida. Jag är otroligt tacksam för allt vackert ni på ett eller annat sätt ger mig. Jag är otroligt tacksam för att det är just ni som faktiskt förgyller mina dagar. Jag kanske inte alltid är så bra på att visa min uppskattning det vet jag & det ber jag om ursäkt för, men utan er hade jag aldrig klarat att gång på gång resa mig.
Jag älskar er.