En del av Malin

27 April 2020. Det är datumet då jag skrev det senaste inlägget. Oboy, det är med andra ord över 1 år sen. WHAT? Ett år? Hur kunde det ens ske, och vad har hänt sen 27 April 2020?

Anledningen till att jag inte gjort något inlägg är egentligen absolut främst för att jag inte kunnat logga in på bloggen av någon anledning. Tydligen var lösenordet fel, och jag har provat 8474646 gånger cirkus gurkus utan framgång. Kort och gott så tog jag kontakt med blogg.se och de var änglar som hjälpte mig kliva över mina hinder. Ingen kunde vara gladare än mina tankar och mitt välmående, för det finns nog ingen bättre medicin i världen än att få kasta ur sig sina tankar till en öppen värld där det bara kan få landa utan krussiduller. 

 

Så, nu sitter jag här och tänker på vad det är som har hänt på isch 1 år. Tiden går för snabbt.

 

Jag bor fortfarande kvar i Göteborg, och jobbar fortfarande kvar på samma fantastiska arbetsplats. 
Däremot ser min höst mörk ut, på grund av nedskärning på personalen, och eftersom jag med stormsteg närmar mig LAS-dagarna så kastas jag till gapet på arbetslösheten igen.

Det kommer vara med sorg i hjärtat jag lämnar den där platsen. Mina otroliga kollegor och mina fantastiska små trollungar. Hujedanmej. 

Göteborg kanske helt enkelt inte var rätt i tiden för mig just nu. Jag har haft nästan 2 fantastiska år här, men känner att jag behöver komma närmare min familj och alla jag känner. Jag missar för mycket när jag kan komma hem så sällan. Jag vill vara en betydligt större del och mer tillgänglig också för mina syskonbarn. Så i höst flyttar jag, och det får som vanligt bära eller brista.
Jag hinner med Göteborg en annan gång. När tiden är inne. 

Min äldsta bästa vän gick bort för några månader sen. Farmor. Jag vet att du är hos mig, men jag saknar dig så det gör ont. Jag tror fortfarande inte att mitt hjärta har godkänt och förstått att du är fysiskt borta. Det kommer det nog aldrig att göra. När jag var hos dig sista gången, på julafton, när du sa att slutet var nära, så pratade vi gamla minnen och jag försäkrade dig om att jag älskar dig. Hur du kramade min hand så hårt mot ditt bröst när jag höll den, och hur vi genom alla gråt pratade massa roliga minnen, och hur du där och då berättade för mig att det var jag som hade sagt någon gång i mina yngre dagar "Det blir så bra så.", fast jag genom alla år hade trott att den kloka bakom det var du. Det uttalet som följt oss genom alla år. Men farmor, det blir inte så bra så utan dig.

Jag valde också för flera månader sen att lämna min relation. Kort och gott så behöver jag vara i en relation där jag känner att jag blir prioriterad och uppskattad, och i den här relationen kände jag att det fattades. Ptja, behöver väl inte säga så mycket mer om det.

Det tynger mig inte öht, och det är ofantligt skönt.

 

Kärlek verkar allergisk mot mig, och jag nyser hej vilt så jag tror banne mig att det är ömsesidigt.