En del av Malin

Om du bara stannar upp en stund. Blundar. Inhalerar allt du har i livet i ett andetag. Exhalerar. Öppnar ögonen. Finns det något du exhalerade som du inte behöver i ditt liv? Något som kanske egentligen är giftigt men som du inte vågat göra dig av med? Gör dig av med det.
Innan det blir giftigare. 
Finns det något du insåg att du istället behöver i ditt liv? Som du kan känna "Ja, det/den är faktiskt något/någon jag behöver." Embracea det. Kasta inte bort det. Jag vågar nästan lova att du sen med facit i handen utan att ha tänkt igenom det noga kommer ångra ditt beslut. Om du väljer att kasta bort något som du kanske egentligen inte borde ha kastat bort. 

Ni som har läst min blogg ett tag vet ju att jag är en typ "lev för dagen" människa, och också att jag tänker väldigt mycket att det vi har idag, imorgon kan vara borta.
Livet är på riktigt så ofantligt skört.
Det du har NU kanske du aldrig mer kommer få tillbaka.
Jag har varit där så många gånger själv. 
Gjort val i livet och kastat bort, framför allt människor, som man sen kanske egentligen månader eller år senare inser att man inte borde kastat bort. Sen står man liksom där. Ibland har jag också i relationer (kanske egentligen finns en bra anledning) gett upp alldeles för lätt. Det är ta mig tusan sjukt klyshigt men det här med att "kärlek övervinner allt" är ta mig tusan sant. Kanske inte all kärlek, men äkta kärlek. Sån kärlek som man har till sin familj tex, den kärleken man förhoppningsvis och borde ha till sin partner. Den kärleken man känner inför sitt husdjur. Den kärleken som liksom känns ända in i benen, och som tillochmed nästan gör ont när man tänker på. Den kärleken som man skulle ta en kula för. Den kärleken som man vet att man skulle krivera om man vore utan. Den kärleken som gör att luften i ens lungor ens existerar. Den kärleken som man skulle kliva över det högsta berg för. Ni vet, den kärleken. 

Det är så många gånger man hört om kärlekshistorier som gavs upp på. Som kanske inte borde eller hade behövts ges upp på. "Men om man är rätt för varandra, så hittar man tillbaka till varandra till slut." Skitsnack. Är man rätt för varandra från början så ska man inte behöva dela på sig för att veta det.

Man bestiger så oerhört många uppförsbackar i livet. Jävlar vad jag inte skulle sitta där jag sitter om det vore så att jag hade lagt mig platt på mage efter första uppförsbacken. Livet består av uppförsbackar, och det är ta mig fan våran skyldighet att hitta ett sätt att ta sig upp för dem. Kosta vad det kosta vill, men upp ska vi ta mig fan. Hur vore det om jag hade lagt mig ner vid första motgång jag fick här i livet? Jag skulle knappast sitta här. Hur många förhållande är UTAN uppförsbackar?
Knappast en enda relation i hela världen. 

Summan av kardemumman är helt enkelt att man fan inte ger upp.

Inte om man känner tillräckligt åtminstone.
Imorgon kanske aldrig kommer. Det finns ingen garanti i att alla dina familjemedlemmar är här imorgon. Det finns ingen garanti i att du finns här imorgon. Det finns ingen som helst garanti i att den du lever tillsammans med finns här imorgon.
Det finns inga garantier i livet. Nada. Zero.
Så skört är det, och jag tycker det är skamligt att vi hela tiden tar saker för givet, när det är allt annat än givet. Ingenting är skrivet i sten, men du kan vara den som skriver i din.

Om allt togs ifrån dig imorgon, vad hade du velat ha kvar idag?
Man kan ju börja någonstans.