Jag trycker på någon smörig låt, lutar mig tillbaka i min datorstol, och tänker att jag ska printa ner några ord såhär på "kärlekens dag", tills jag sitter beredd att börja skriva och inte finner några ord att printa ner. Alls. Det känns återigen som om jag förknippar bloggen endast med olycklighet och sorg, och när jag väl då bestämt för mig att printa ner några ord så slår det liksom emot mig och hela jag fylls med negativitet och sorgsenhet istället. 
Jag provar trycka igång en glad låt istället. 
Okej. Intim - 16 svenska hits på 6 minuter. Rent spontant känner jag att jag kunde valt lite bättre, men så kan det gå. 

Jag tror eventuellt att det här är första alla hjärtans dag på ganska många år som jag får uppleva den som singel. 
Jag skulle inte påstå att jag har lidit speciellt mycket. Det är mer att jag är en sån överjävlig kärlekskrank. 
I samma veva har jag ändå sen jag gjorde slut med min senaste flickvän, inte mått bättre i rollen som singel. 
Jag har inte på något sätt varit känslomässigt involverad i någon, på något sätt, och det är på riktigt så jävla skönt. Inga krav. Inga måsten. Ingen svartsjuka. Ingen som talar om för mig vad jag får och inte får göra. 
Frihet.

Men någonstans i bakhuvudet, egentligen hur mycket jag än försöker trycka bort det, så ligger det och bubblar en känsla av att jag så gärna vill ha någon att bädda ner om nätterna, någon att hålla om när jag ska sova, någon att få skämma bort med att ha middagen klar när hon kommer hem från jobbet, någon jag kan slänga mig i soffan tillsammans med efter jobbet och sätta igång en film, någon jag kan vara mitt "fulaste" jag med, och veta att hon beundrar varje cm av mig ändå, någon som ler mot mig sådär kärleksfullt som bara förälskade par kan. 
Så törstig, men ändå så ofantligt otörstig och rädd. 

Att växa starkare i ett förhållande istället för att tryckas ner i skosulorna. Känna hur man blir längre och längre varje gång man vilar ögonen på henne. Känna hur ett konstant leende bosätter sig på läpparna. Se hur hennes ögon tindrar varje gång våra blickar möts. Känna hur magen gör ont för att vi inte kan sluta skratta i varandras sällskap. Vara sådär larvigt fnittrig som om man vore 14 igen. (Varför säger man så ens?) 

Samtidigt vilar jag ändå tryggt i tanken och vetskapen att den dagen kommer för mig också. När både hon och jag är redo, och mina armar har aldrig varit mer välkommande och redo.
När det står blommor även på mitt bord.

Kommentera

Publiceras ej