Jag är alltid din och släpper allt om du behöver.

Det får symbolisera det jag konstant mer eller mindre har inom mig.
Dem orden får räcka.
Täcka allt jag känner.

Det är lustigt det där. När det varit ett tag sen jag skrev så säger jag tyst för mig själv "Nu skriver vi något positivt och bra så hamnar jag ändå i något slags känslomode och allt det försvinner och istället kastas en skugga av ledsamhet över mig. Lustigt det där, men så är det. 

Kanske är det för att min blogg på senare år blivit lite som min dagbok. Att man egentligen endast skriver sånt som man bär på längst in i hjärtat. Jag är ledsen, det som bor längst inne i mitt hjärta kommer ut i ledsamhet.
Jag inser ju det.
Det jag tänker på när jag skriver så är egentligen ingenting jag går och mår dåligt över, det är mer att det känns som om det här forumet är till för att plocka fram det som gör mig mest ledsen. Knepigt.

Aja. Annars rullar livet på väldigt bra skulle jag säga. Att flytta till Linköping är det bästa jag någonsin gjort ur den aspekten att jag kommit närmare alla jag känner och framför allt vill vara nära. Jag har fått nya vänner som varenda en är fantastiska. De dagar jag är ledig har jag nu för tiden alltid någonting att göra, till skillnad mot förut, och bara det är helt underbart. I Östhammar satt jag bara med min dator som enda sällskap när jag inte jobbade, och alla jag kände var 47 mil bort. Jag hade inte så mycket mer till val än att bara sitta på min rumpa framför min dumburk och laptop. 
 
Sen jag landade här och egentligen lite innan det också, så har jag verkligen hunnit växa och egentligen blivit en mycket bättre jag. Jag känner mig så fri, och det är så otroligt skönt att för första gången få vara med och känna den känslan. Den har varit så efterlängtad.
 
Imorgon är det jobb, och på kvällen ska jag på Insidious - the last key med Kristin. På Söndag ska jag åka hem till Fredrik efter jobbet och koka ihop något att äta och kolla Stefan och Krister.
Jag nöjer mig fint med den helgen.

Kommentera

Publiceras ej