Tjejen med skillen.

 
Jag skulle också kunna betala väldigt mycket pengar för att få höra den här versionen av låten en gång till.
16 år ung, och bär på en röst & sårbarhet som detta? Give me a break
 

Jag känner tiden gå, men ingen stress.

 
Allt var så mycket bättre när man var liten. 
Eller kanske framför allt lättare. 
 
Det värsta som kunde hända var när ens barbiedocka (Ken i mitt fall) "bröt" benet. 
Eller när man missade fångarna på fortet en fredagkväll.
Det var ju dödsdömt. Fredagsmyset var ju det absolut viktigaste på hela veckan.
Hur man satt som fastklistrad framför tvn & prasslade med alla 10 påsar som fanns på bordet.
 
Hur man "somnade" i soffan hos någon annan för att bli buren hem & diskret lyfte på ögonbrynen för att inte bli påkommen. 
Hur man pallade äpplen på sin grannes tomt, utan att någon egentligen brydde sig. 
 
Hur man kunde gå rakt upp ur sängen, ruffsig i håret, för att man inte visste vad en borste var, satt sig för att sleva i sig frukost, & för att i nästa stund bombadera soffan med pruttar, & kolla på barnprogram.
Det var fan fina tider det, att vakna så.
 
Nu står barbiedockorna uppe på vinden, & fångarna på fortet har totalt mist sin charm sen den RIKTIGA fader fouras klev ut från tv4. 
Fredagsmyset består dock. Ingen fredag utan mys, punkt & slut.
& nu är det inte 10 påsar. Nu är det en halv påse med några dammiga godisar från botten av Icas godisställ. 
 
Nu somnar man inte i soffan hos vem som helst, man håller sig vaken även om man håller på att dö av sömnbrist. Idag är det mycket coolare. 
Man vill visa sig ball genom att försöka hålla sig vaken så länge som möjligt.
"JAG HAR VARIT VAKEN I 24 TIMMAR I STRÄCK NU! JAG ÄR SÅ JÄVLA BALL."
 
Nu kan man inte palla äpplen längre, för man är allt annat än lika smidig som när man var 10. 
Fast man försöker ändå - utan resultat. Folk verkar röra sig ute mer än vad dem gjorde förr. 
 
Nu vet jag vad en borste är, men jag använder den inte mer än 10 sekunder i håret varje dag. Max. 
Några drag sådär, så räcker det. 
Jag bombaderar soffan med pruttar än idag, men barnprogrammen har jag slopat sen en tid tillbaka.
 
Med andra ord kan vi konstatera att det var fan så mycket bättre förr. 
Som man brukar säga.
Och ack, vad det ligger mycket sanning i det.
 
Nehe, nu ska jag försöka vila mina blå, & gå upp med "tuppen" imorgon. (min tupp brukar inte sätta igång att föra liv, förrän efter klockan 12, han är bra han!) sen tror jag minsann bestämt att lilla Hampus befinner sig här över dagen & söndagen. Så imorgon kan jag garantera att det blir mysfaktor hela dagen. 
 
& så kan jag avslöja, att jag ser otroligt mycket fram emot besöket i Göteborg. Det ska bli himla mysigt i tell you. Liksom, bara Göteborg i sig! Men sällskapet kan nog slå själva staden faktiskt. Mhm, just sayin'.
 

The 90's music.

Kan man låta bli att tänka tillbaka på 90 talet, när man hör dessa nostalgilåtar? I dont know about you, men jag kan iaf inte låta bli. Oehört mycket nostalgi & bilder som pluppar upp i min hjärna när jag hör dem här låtarna.
 
Hur man spelade många av dem här låtarna om & om igen, på sitt disco, för att man tyckte dem var så jävla bra & coola. Dem är ju fortfarande svin bra, just för att dem bringar så mycket nostalgi.
 
Ta en tripp dit du också. Lyssna & njut.
  
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Dagens RÅtalang.

 
Ibland kommer jag över klipp som fullständigt golvar mig. 
Som det här klippet tex. 
 
Vågar nästan säga att hon sjunger bättre än orginalet. En helt random tjej som går upp på golvet i ett köpcentrum, vid en kareokemaskin & ja.... se själva. 

Idag är det mörkt.

 
Jag vägrar gå där vägen är för rak, för jag hittar varken fram eller tillbaks.
Jag är så mycket bättre i fantasin, fast jag vet att den får man inte leva i.
 
Idag är det mörkt.
Idag känner jag mig mer ensam än jag gjort på länge.
 
Ni vet såna där dagar då man helst bara vill dra täcket över huvudet & försvinna långt långt bort?
En sån dag har det varit idag. 
 
När någonting slår mig, som gör att jag faller, kommer _allt_ annat ifatt mig, & slutar inte jaga mig förrän tårarna håller på att kväva mig. 
Jag får svårt att andas, och hittar ingen väg ut från mörkret. 
 
Jag önskar så innerligt att jag kunde förändra saker.
Saker som ligger utanför min makt, att faktiskt ändra på.
Jag önskar innerligt att mitt liv såg annorlunda ut inte bara på ett plan. Utan på många.

Min mamma frågade mig idag; "Vad gör du om 5 år?
Jag svarade inte det då, men såhär i efterhand har jag ett glasklart svar på den frågan "Det spelar ingen roll vad jag gör. Det enda jag vill är att vara lycklig."
 
Jag känner mig otroligt bunden, och fruktansvärt ofri.
Det känns som om jag alltid behöver krypa in i mitt lilla skal på ryggen, för att inte fullständigt bryta ihop.
Det känns som om jag tappar kontrollen på allt runt omkring, och det enda jag ser är mörker. 
Det är så jävla mörkt.
 
Det finns mycket i mitt liv som jag saknar & skulle kunna hugga av mig ena armen för att få tillbaka. 
Min älskade Gizzmo tex. Jag saknar honom varje dag. Fortfarande, efter alla år tänker jag på honom minst 10 gånger varje dag. Kanske låter hur töntigt som helst i mångas öron, men han betydde så fruktansvärt mycket för mig. 

Han gav mig villkorslös kärlek. Han slickade bort mina tårar när jag grät. Han mjauade åt mamma när hon skällde på mig. Han följde efter mig in på toaletten när jag skulle dit. Han sprang alltid och mötte upp mig på grusgången när jag kom hem från skolan. Och var han inte ute, kom han alltid springandes till dörren när jag kom. Om han så låg och hade sin bästa sömn på flera månader. Han reste sig ändå.
 
Allt kärlekstrubbel jag haft. Alla slag i ansiktet jag fått genom det. Allt oförtjänat hat (?). All saknad efter J. Jag drömmer om henne nästan varje natt, och fortfarande kan jag gråta mig till sömns av saknad efter henne. 
Jag är inte dum. Jag vet att det är allt annat än bra för mig att tänka på henne. 
Men människor som sätter stort avtryck i mitt hjärta är ingenting jag bara vips kan trolla bort, och så existerar inte efterkänslorna längre. Det funkar inte så för mig. 
 
För mig funkar det som så att om en människa gör avtryck i mitt liv, bär jag med mig den människan resten av livet. På både gott & ont. På ett eller annat sätt. Visst, jag saknar henne mindre & mindre med tanke på allt, men jag har inte slutat sakna henne helt. Jag tror _aldrig_ i mitt 26 åriga liv, att jag haft såhär svårt för att släppa taget om en annan människa förut. Jag försöker verkligen. På riktigt. För mitt eget bästa. Göra saker som kan underlätta mina tankar. Tänka på annat som puttar bort henne från tankarna en stund. Försöker intala mig själv att hon inte är värd det. Men det går inte.
 
Kanske tycker jag att det mest jobbiga är att vi fick ett så jävla ovärt slut på hela karusellen. Att vi skildes långt ifrån så som jag i så fall hade hoppats. 
Jag vet faktiskt inte.
 
Jag vet ingenting längre.
 
Det enda jag vet är att det är mörkt. Så jävla mörkt

För allt som var på riktigt, känns på låtsas nu.

 
Eftersom jag många gånger bara vill spy ut ord & långa noveller om den här kvinnan, så tänkte jag ta tillfället i akt & göra det i ett blogginlägg. Dels för att "bespara" alla andra mitt tjat om henne, & dels för att ge er som inte redan lyssnat på henne, en chans att faktiskt uppleva något fantastiskt i musik väg. 
 
Jag minns dessvärre inte själv hur jag fick upp ögonen för den här kvinnan. Minns inte om det var någon som tipsade mig, eller om jag bara av ren slump kom in på ett klipp med henne på youtube. 
Not such a big deal though
 
Enligt mig så är den här kvinnan otroligt _underskattad_, & trots att hon ändå varit med sen början på 2008, så är det förvånansvärt några som faktiskt ens vet att hon existerar. 
 
Det dröjde fram till förra året, innan jag som först hörde henne spelas på mix megapol för första gången. 
Ana min lycka. 
Jag blev så innerligt glad för hennes skull, att hon äntligen efter alla år, fick lysa upp radion med sin vackra stämma. En plats i ett helt nytt rampljus som hon utan några tvivel verkligen förtjänar. 
 
Jag har sett henne live 5 gånger hitills tror jag. Varpå 2 av gångerna åkte jag ena gången till Gävle, & andra gången till Linköping. Utan sällskap. Spelar hon i närheten, så struntar jag fullständigt i om jag åker själv, eller med någon. Jag bara ska se henne, punkt & slut. 
 
& liksom, nu kommer jag till delen när jag ska försöka att förklara _varför_ jag tycker att hon är så jävlans bra.
 
När hon står på scenen, svartklädd, från topp till tå, med sin gitarr oftast fastklistrad i handen i en mörk lokal med få lampor som belysning, & det enda man kan ana är en skymt av henne, & det man hör är hennes röst som sprider sig som ett lugnt eko över hela lokalen. Då lever jag.
 
När hon sjunger sina ändå ganska mörka, men på något konstigt sätt ändå ljusa låtar, växer värmen i magen på mig. När man ser henne fläta ihop sina händer, som inte kan sluta pilla på varandra, kan man riktigt känna hennes obehag, men behag på samma gång. Det lyser nästan sorg över henne. Det är antagligen inte så som det ser ut, eller verkar.. vad vet jag. Men det är iaf det intrycket man får. 
 
Men som hon själv säger i "Live på cirkus" skivan på spotify, när hon spelade upp sin skiva för sina föräldrar.. varpå hennes pappa efter att hon spelat klart den kontrar med "Mår du verkligen så jävla dåligt som det låter?" Lite kul ändå, med tanke på att dem flesta av hennes fans antagligen ser det på samma sätt som honom. 
 
Jag tror inte att det är så dock, jag tror inte att hon klär sig i svart från topp till tå för att hon mår dåligt, jag tror inte att hon fumlar med fingrarna av nervositet för att hon mår dåligt, jag tror inte att hon ser så "liten" ut på scenen för att hon mår dåligt. Jag tror att hon gör det för att beröra.
Kanske är det en blandning av båda. Men lyckas gör hon oavsett. 
 
Det har aldrig hänt mig förut, att jag blivit så fullständigt maniskt fast i någon, så som jag är i Melissa.
Jag vet inte vad det beror på, men antagligen är det för att hennes texter träffar hjärteroten varje gång. Det träffar aldrig fel. Jag kan så väl känna igen mig i ALLT hon sjunger & skriver om.
Jag tror på fullaste allvar att det inte finns en enda låt som jag _inte_ kan relatera till på ett eller annat sätt.
& säg mig, hur ofta kommer man över någon som lyckas fånga varenda del av sig själv bara genom att sjunga?
Har aldrig hänt mig under 26 år iaf.
 
Jag bara väntar på dagen då hon faktiskt blir lika stor som dem riktigt stora.
& jag vet att den dagen inte är allt för långt bort. 
Jag bara vet det.

Du får inte knacka på min dörr.

Om du inte är beredd att komma in.
Du får inte vandra på min väg, utan att visa mig ditt mål. 
& inte själa av min godhet, för att fylla upp ditt hål. 
 
Idag är jag bitter. Dagen började med att djävulen (väckarklockan) på mobilen inte väckte mig imorse. Trots att jag ställt in djävulen på att "nu väcker du mig 10 över 10, och 20 över 10." Nejdå, han valde att jävlas istället. 
Det löste sig iaf, jag hade 4 minuter till godo när jag klev innanför skoldörrarna, och läraren i sin tur var sen att anlända, och var inte på plats förrän 10 i 12. Tji fick man för det stressandet
 
I helgen är det jag som går & köper inte bara en djävul, utan två. Bara för att.
 
Blä. Nu suddade jag ut en hel novell, som jag tänkt skriva. Men ångrade mig & tog bort skiten.

Jag är bara... tom. Det jag hade tänkt skriva handlar om det allt för vanliga återkommande ämnet - kärlek.
Surprise surprise folks!
 
Ni vet den där kärleken som en människa plockar fram bara för att stilla sin hunger för en stund
Just precis sån kärlek. 
Eller kärlek förresten, det är inte kärlek i mina ögon. Det är snarare desperation. Att för stunden stilla sina begär, för att sen fullständigt kasta mig åt sidan. Jag duger till det, men inte till något mer än så.
 
Förlåt, men det är inte riktigt så jag vill bli spelad med. 
 
Jag är beredd på att jag inte alltid kan få den "jag stillar mina begär" med, men samtidigt har jag tex aldrig någonsin kysst en människa som jag absolut inte _vill_ kyssa. Kort och gott menar jag helt enkelt - kysser du mig, ska du mena någonting med det. Inte kyssa mig bara för att. Thats not how i roll.
 
Eller jag vet i fan vad jag pratar om.. det blir för mycket nu känner jag. Vi stannar där.
 

Den fanns en kärlek, men den har brunnit ut.

 
Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut
Och visst finns det dagar som det kan göra ont att se dig ramla häromkring

Det fanns en kärlek men den har brunnit ut
Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut

Du säger att du minns och att det känns som igår
Men det var för länge sen för att ens komma ihåg

Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat på nytt
Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen

Jag gav upp för länge sen
Jag gav upp för länge sen

Du är kvar med samma folk, kvar med samma man
Lever kvar i samma damm, och du går i samma kläder
Blir glad av samma rus, som en lögn i vackert väder i ett övergivet hus

Det är att leka med eld när du drar upp det här igen
För du ser i mina ögon att jag försvann för länge sen

Det finns ingen att behaga, inget att förklara
Inget att försvara, jag gav upp för länge sen

Jag gav upp för länge sen.

En bild säger mer än tusen ord.


Just sayin'. Vill du att jag ska vara en del av ditt liv, visa det. Im not gonna stick around forever.
Det är nu eller aldrig. 

Du har absolut _inte_ valmöjligheten att när helst du vill, ta ett kliv in i mitt liv igen. 
Har det inte passat förut, har jag svårt & se varför det skulle passa om 2 år.
För att du inte har någon annan då? Pft.
 
Jag är ingen jävla trasdocka, som man kan slänga med hur man vill. Ska det va', så ska det. Annars kan det fan i mig va'. 
 
Texten talar sitt tydliga språk. Som sagt, en bild säger ibland mer än tusen ord.
 
This one does. Suck it up and swallow dear



bloglovin

Mitt namn är Malin, är 25 år ung. En homosexuell tjej som skriver om aktuella samtalsämnen.

I min blogg, kommer du kunna läsa om allt från hur det ser ut i min vardag, till heta & mindre heta ämnen i dagens samhälle. Så vill du inte bara läsa om tråkigt mode, ska du låta ögonen vila på min blogg.

RSS 2.0