I cant afford this heart
still i am responsible if it will fall apart
believe me, i dont want to go.

You wont believe its true
when i tell you 'bout my feelings
and what you're suppose to do
Im sorry but i dont want to go.

But baby i tell ya
my heart is freaking out when i held ya
even in the best of days
love will be hard, and hearts will be faking.

Maybe you're glistening
i see it in your eyes that your listening
but do you even understand?
I have to let go of your hand.
Internet har varit nerlagt några dagar. & jag har haft _noll_ lust att sitta som jag gjort förut & kopiera bokstäverna som mitt cp tangentbord inte pallar att skriva för egen maskin.
Hur som haver, har det faktiskt hänt ganska mycket sen jag skrev sist. Tro det eller ej.
Jag ska börja plugga upp matte, för att senare kunna börja plugga till förskollärare.
Eftersom barn avgudar mig, & jag avgudar barn. Vore det _ganska idiotiskt_ att inte gå den vägen.
Ska också ut på praktik i början på mars. På dagis. Vilket kommer resultera i att jag kommer _älska_ att gå till jobbet varje dag! Kan inte bli bättre.
Jag tänker inte sitta hemma längre, jag behöver verkligen ta tag i mitt liv. & det ska ske nu.
Vad ska ni hitta på för bus i helgen?


Jag ligger gömd under löven. Jag ligger gömd under snön. & jag har fastnat med händerna i marken, & i minnet från en mardröm.

Jag har nog sagt det förut, men jag är så gudars tacksam över Melissa Horn. Hennes musik. Hennes lugna stämma. Hennes oskyldiga ansikte, när hon sjunger sina hjärtgripande texter. Jag kan relatera till varenda liten fras. & det känns så bra att bara vara ett klick ifrån att få lyssna på hennes texter. Luta mig tillbaka, tänka, tänka & tänka lite till. Jag finner stöd i hennes musik. <3

Hur som haver, nu lämnar vi Melissa Horn. & fokuserar på dem senaste dagarnas samtalsämne.
Whitney Houstons död.

Visst, det är tragiskt som fan, att en stjärna trillat av pinn. Men samtidigt blir det inte lite _för mycket_ uppståndelse? Folk gråter ihjäl sig för att hon inte längre finns bland oss. Det står i varenda tidning, på varje framsida, & 948474 sidor inne i tidningen pryder med texter som baserar på sorg över våran förlust. Man kan inte ens gå ut på internet förrän man möts av texter som har något med henne att göra.
& vi slipper det inte förrän flera veckor, ibland _år_ efter att det hänt.

Jag menar, det dör folk varje dag av svält, misshandel, oälskade människor. & det står det nästintill _aldrig_ om. Det enda som står är att vi ska skänka pengar, för att dem ska få mat.
Men det är klart - dem flesta av dem människorna sjunger inte, eller har ingen stjärnstatus som snurrar över huvudet. Det kanske är det som avgör. Kanske det som avgör att det inte är värt att kladda ner en spalt om det i tidningen.

Nu menar jag inte att man ska skriva om det _varje gång_ det dör någon, för det dör någon as we speak.
Men jag menar bara själva principen, att det blir sån jävla uppståndelse & smärre panik för att någon famous superstar trillat ner & dött. Tragiskt som sagt, men det finns väl gränser? 

Dessutom grävde hon väl sin egna lilla väg till graven. Vem kunde inte se det komma?
Amy Winehouse, tackade nej till rehab, & det gjorde uppenbarligen Houston också.

Too bad. Dem borde öppnat den dörren.