Din önskan är min lag.

 
Försökte lägga upp svaren på frågestunden, redan för 2 dagar sen, men hela blogg.se fuckade upp sig, så jag gav upp. 

Nu gör jag ett nytt försök & håller mina tår att det går betydligt bättre än då. 

Det har dykt upp lite frågor iaf, for once. Det uppskattas! 
 
Nadja frågar
Vilka bloggar läser du? Storbloggarna? Små andra roliga bloggar?

Malin svarar
Jag läser faktiskt inga bloggar. Eller jo. Men inte ofta. Det finns ett par stycken som jag kollar ibland, din bland annat. Höhe. Det finns en blogg jag följer dagligen dock, & det är Meekatt's blogg. En mamma som skriver om livet som just mamma, på ett sätt så man viker sig dubbel av skratt. Kan verkligen rekommendera den! Ni hittar den här.  <-

Anonym frågar;
Berätta om din dag! :D
 
Malin svarar;
Den har nog tyvärr inte varit allt för spännande. Vaknade imorse av att mamma skickade sms, om att hon drömt mardrömmar om oss 3 barn. Efter att förklarat för henne att jag är safe, åkte jag till skolan, and thats pretty much it. Avnjöt en god middag förut med, som fortfarande håller min mage varm & mätt. Spänningen är olidlig! 
 
Hon den blonda frågar;
Favoritfärg? Favoritdrink? Favoritfilm?

Malin svarar;
Favoritfärg; Hm, får nog säga brun när det kommer till ögonfärg, höhe. Men annars typ blå, hah. Favoritdrinken är nog utan tvekan piggelin drinken! Den är attans farlig dock. Svep svep, men ONOM NOM! 
Favoritfilm, hm. Hard one. Men jag får nog säga, Taken, ps i love you, the notebook, & a walk to remember. Inte sett någon av dem? Do it.
 
Anonym frågar
Är du rädd för att vara lycklig?
 
Malin svarar;
Nej. Det skulle jag knappast påstå. Jag vill inget hellre än att vara just - lycklig. Men man kan vara lycklig på olika sätt, & i olika relationer. Just nu är jag lycklig med det jag har, även om mitt hjärta skriker efter att få vara lycklig med någon _som min partner_. Men nej, absolut inte rädd för att vara lycklig. Kanske lite av en definitions fråga också. 
 
Anonym frågar;
När förstod du att du är homosexuell? 
 
Malin svarar;
Det låter på din fråga som om du är ganska ny till bloggen, välkommen! Jag har vetat det sen jag var 12,13 år om inte ännu tidigare till&med. Då hade jag min absolut första crush på en tjej som var betydligt mycket äldre än mig. Jag kom ut öppet om min läggning, någonstans kring den åldern. Letade upp min "komma ut" historia som jag delat med mig av i bloggen. Tog mig någon timme eller två att hitta den. Du hittar den här  <-

P frågar;
Vad jobbar du med?

Malin svarar;
Jag har för tillfället inget jobb, som 90% av befolkningen. Jag hoppar ibland in som vikare i kök, antingen på dagis/ålderdomshem. Det jag sysselsätter mig med nu om dagarna är att vandra runt i skolsalar & försöka lära mig någonting. Läser upp mina betyg, för att kunna söka in till förskollärare sen, är tanken. 
 
Frida frågar;
Vilka är dina topp 3 favorit låtar? (förutom Melissa Horn), Och vilken/vilka är dina favorit låt/låtar med Melissa Horn? 
 
Malin svarar;
Hm, svår fråga faktiskt. Jag vet i ärlighetens namn inte om jag har några direkta favorit låtar. Men jag gillar över lag låtar som får mig att antingen tänka tillbaka, eller låtar som jag på ett eller annat sätt kan relatera till. Låtar, som har texter som man känner att "fan, jag kan verkligen känna igen det där". Jag skriver ju ofta låttexter i min blogg, & det är texter från låtar som jag kan tycka ligger mig lite extra varmt om hjärtat. 
 
Och som svar på din fråga angående Melissa Horn, så måste jag tyvärr vara "tråkig" & säga alla. Jag har verkligen försökt att peka ut en låt med henne, som jag gillar liite mer än dem andra, men det går inte.
Alla hennes låtar sitter i hjärteroten på mig, & hennes texter är verkligen ett lysande exempel på att jag kan relatera till texter.
 
Marra (mamma) frågar;
Hur går det med dina planer på att flytta hemifrån?

Malin svarar;
Jadu, kära mamma. Det går som tågen på sj - inte alls. Nejmen, du vet lika väl som jag att det är svårare än det kanske borde vara. Men jag lovar att jag sliter & gör mitt bästa för att snart bli självständig igen. Jag vill inget hellre. Det är fan på tiden nu, eller ja.. för länge sen egentligen. Oh well.
 
Sara frågar;
Hur var du i skolan?
 
Malin svarar;
Jag var hon som inte tog någon plats. Jag var hon som umgicks med folk för att slippa vara ensam. Jag var hon som alltid blev vald sist på idrotten. Jag var hon som alltid blev tittad & skrattad åt i matsalen. Jag var hon som ingen ville kännas vid. Jag var nobody. Sorgligt, & patetiskt svar, men så var det. 
Annars försökte jag väl att bemöta mina medmänniskor med respekt & försökte skaffa vänner, inte det lättaste spelet när ingen var lika frivillig tillbaka dock.

Frågestund.

 
Jag vet ju av erfarenhet att ni är så himla duktiga på att ösa frågor över mig, när jag har frågestund, så jag tänkte att vi kör en sån till, eftersom ni alltid har så hiskeligt mycket att fråga. 
 
Något vet jag att det finns ni undrar över. & det är välkommet att vara anonym, om man vill vara en fegis. 
Ingen fråga är för dum, jag svarar på allt.
 
Klara, färdiga, KÖR!

Jag drömmer drömmar om att alla försvinner.


Red to be, or brown to stay, det är frågan.

Jag har kommit underfund med att jag tok saknar mitt röda hår. Kan inte riktigt bestämma mig dock för hur jag ska göra. Om jag ska fortsätta vara brownie, eller om jag ska återgå till att vara redneck.
& bara för skojs skull - Vad tycker ni? Feed me with your opinion.
Hur som haver, så vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. Men kände att det var dags för en liten update.

Kan ju tala om för dem som inte vet - att jag nu börjat plugga på heltid. Eller mjae, jag får nog påstå att jag har världens mest chill schema. Faktum återstår dock att jag är uppskriven som heltids studerande.
Pluggar med andra ord upp lite ämnen, som är nödvändiga att ha med sig, när jag sen tänker söka in till förskollärare. Många år framför mig av plugg, men jag är beredd att bita i det äpplet.

& även om jag inte vill erkänna det för mig själv, så räddar skolan mig just nu från att absolut göra _ingenting_ om dagarna. Fint som smör det.

Så, jag är fortfarande oändligt nyfiken på vilka alla mina läsare är. Ni kan väl lämna en liten signatur & kommentar i fältet "kommentarer", berätta lite om vilka ni är, hur ni hittade min blogg, om ni läser den regelbundet, eller bara 1 gång om året?
Skulle vara en alldels ypperlig natt syssla för mig, i tell you.

Nu ska jag fortsätta drömma mig bort & lyssna på min drog.

Jag vet att du lyssnar på mig.

"Jag hör ditt namn & det känns fortfarande, men inte lika tungt, inte lika mycket. Oroa dig inte, oroa dig inte för mig." ♥


Vad skulle jag göra utan denna kvinna? 
Jag skulle förmodligen vara bortom all räddning.

Även om hennes texter är väldigt "mörka", skänker dem mig ljus som inte är av denna värld. 
Det går inte en dag, utan att jag lyssnar på hennes album, minst (utan överdrift) 10 gånger om dagen. 

Hon ger mig så otroligt mycket. & jag kan verkligen känna igen mig i _allt hon sjunger_ & berättar. 
En stor anledning till att jag fullständigt avgudar den här kvinnan.

Jag har aldrig i mitt 26 åriga liv, träffat på en artist som berör mig så fruktansvärt mycket som hon gör.
Och då har jag ändå under dem här 26 åren hunnit beta av väldigt mycket artister. 
Ibland undrar jag hur fan hon bär sig åt. Lyckas gör hon iaf. Milt uttryckt. 

Som jag sagt förut, så skulle jag kunna babbla om den här kvinnan i all evighet.
& jag skulle utan tvekan kunna rada upp alla hennes låtar, & skriva en rad om varför jag känner igen mig i just den låten. Låt efter låt. No problema what so ever. 

När något berör så att man iprincip börjar gråta varje gång man lyssnar på det -
då vet man att man hittat hem.

Tack för allt du ger mig fina fina Melissa. <3

The pain is here to stay.

Jag vet verkligen inte varför jag fortsätter plåga mig själv. 

Dum som jag är, så klickade jag mig in på mitt ex facebook. Tittade på hennes bilder. Mindes. & det slutade med att jag grät som ett litet barn. Varför ska det vara så jävla svårt att släppa taget?

Det går inte en dag jävel utan att jag tänker på henne. Saknar henne så det på riktigt gör ont i mig.
Hon var hela jävla världen för mig.
& jag lämnade henne.
Mitt livs kärlek. På riktigt, hur jävla dum får man bli?

Ibland önskar jag att jag aldrig någonsin lämnade henne.
Jag är väl medveten om att jag inte var 100% lycklig i det förhållandet vi hade, men samtidigt tänker jag nu i efterhand - vem fan är 100% lycklig i ett förhållande egentligen?
Alltid finns det väl någon brist & något som inte stämmer.

Jag tänker typ "tänk om det hade blivit bra, om jag bara stannat lite till?" Tänk om.
Just den tanken dödar mig långsamt. 

Visst har jag gått vidare på ett sätt, men absolut inte helt & hållet. 

Det är många gånger jag önskar att jag faktiskt tryckte på "skicka" när jag förberett ett långt sms till henne. Det är många gånger jag önskar att jag tryckt på "ring upp" när jag haft hennes nummer framför mig på telefonen. Ändå har jag låtit bli. För min egen skull antagligen. 

Människor över lag sätter stora spår i min själ. Men det är långt ifrån alla som sätter spår i mitt hjärta, & det har hon gjort. Utan tvekan.

Jag älskade henne med varje andetag jag kipade efter. Jag älskade varenda del av henne. Jag avgudade varje ögonblick med oss. Up and downs.
& nu tampas jag med att klara av att andas _utan_ henne.
Hur länge ska jag klara av det?

& det är _många_ gånger jag önskar att det gick att vrida tillbaka tiden.
& bara tanken på att hon är ute ur mitt liv för alltid, gör att jag dör långsamt. 

Jag hade velat att du alltid skulle vara en del av mitt liv. På ett eller annat sätt.

Jag älskar dig. Jag saknar dig, förstår du inte det?

Thanks for making me smile.

Helt plötsligt blev min dag en väldigt stor smula otroligt mycket bättre än innan

Finns inte ord som kan beskriva hur otroligt glad sånt här gör mig. & visst finns det väl ingen bättre känsla i världen än just känslan att som människa få känna sig så otroligt uppskattad? Tvek på det.

Jag läste världens finaste mail ikväll. Från min vackra vackra Zandra. Tänkte dela med mig av en liten snutt av det mailet, bara för att visa en liten skymt av vilken otrolig människa hon är. <3

"Vet inte ens varför jag säger allt detta, jag älskar dig för den person du är Malin, verkligen, jag vet inte hur mitt liv hade sätt ut om du inte hade räddat mig från alla ensamma och sömnlösa nätter av ren ångest. Jag har en sån himla ångest över att vi inte fått träffas än, och jag vågar själv knappt svara på de annat än att jag är rädd. Jag framstår som så mycket Malin, och jag vill vara som det antagligen kan framstå, men det är jag inte. Jag är så himla knepig och skör som person så det är läskigt. Jag säger aldrig som det är för dig, eller för någon annan heller för den delen om hur det faktiskt är, och det är inte bra med mig. Jag minns inte senast jag sov normalt, jag minns inte när jag åt regulära måltider, jag minns inte när jag senast kände mig klumpfri i magen. Träffas ska vi, och jag önskar och hoppas att du kommer kunna acceptera de beteenden som jag faktiskt bär på då bara.

Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att jag på något sätt kunde få dig på rätt bana med dina bekymmer, och påverka dig tillräckligt nog för att du inte ska stressa med saker. Jag lider när du lider. Jag är så himla dålig på att stötta och supporta, och det har antagligen bara och göra med att jag faktiskt inte vet. Skillnaden är att jag de senaste åren inte vågat träffa på folk och kära ner mig, för de har jag velat verkligen. Så tro aldrig att du gör fel, för det gör du inte, man kan inte alltid pricka rätt. Du är så oändligt vacker på precis alla punkter, man är bortskämd som känner dig, och det menar jag verkligen.

Är supertacksam för den support som du faktiskt ger mig. Jag kanske inte verkar som att jag tar åt mig allt för mycket, men de gör jag, varje fin sak du säger sätter ljus på mig, och de är ett ljus som kommer från ditt håll, mot mitt totala mörker. Så tragiskt det låter, men jag vet inte ens hur jag hade orkat hålla mig vid liv om det inte vore för personer som dig, min pappa och mina vänner, på riktigt. Jag är inte ett dugg rädd för att dö, och det är så töntigt sagt men så är det bara. Hade det inte varit för de möjligheter och den närhet som jag faktiskt har så hade mitt liv aldrig hållit samman. Genom att sikta mot det omöjliga, så når man den högsta graden av det möjliga, har jag alltid fått höra, jag hoppas bara att det stämmer.


Tack för att du finns, Z.

"Non e nel mio orecchio che bisbigliasti, ma dentro il mio cuore.""

Unhappymode activated, boop!

"One light burning, give me hope, give me hope."

Nu var det "länge" sen jag skrev ett deppigt inlägg, så nu är det la dags igen, tycker ni inte det?
Tänkte väl. 
Here goes.

Jag måste ju till & börja med ibland framstå som en av dem mest deprimerade människorna på jorden. Det kan jag garantera er att jag _inte_ är. 
Men när man gång på gång misslyckas, & får sig en törn är det svårt även för mig att hålla allt högt. 
Det är inte alltid lätt att gå runt & se glad ut, det är inte alltid lätt att le "bara för att man måste", det är inte alltid lätt att bli rejected, för att i nästa stund bli det igen. 

Åh, vad jag har sagt det här många gånger förut, & jag kräks nästan på mig själv när jag tänker på att jag ska skriva det igen... meeeeen...
- Jag är inte den perfekta människan utseendemässigt, men det enda som finns & lever på min insida, är mitt hjärta.

Jag syftar absolut inte på något speciellt, så att alla har det klart för sig. Jag syftar på _alla_ händelser i mitt liv.
& jag sitter här till exempel & verkligen funderar på om jag _någonsin_ ens varit kär (som i kär på riktigt) i NÅGON av alla mina flickvänner.
För det första, hur vet man ens att man är KÄR? När det pirrar i kroppen, & sticker i tårna? 
Eller när man tänker på den här personen 24 timmar av dygnets timmar?
När man saknar något så mycket att man gråter sig till sömns? 

& med handen på hjärtat har jag nog snarare velat bli älskad, än att själv ha gett samma sak tillbaka.
Missförstå mig rätt för jösse namn, menar inte att jag levt i "fejk" förhållande, där jag inte älskat människan i fråga.
Men om du frågar mig, är det stor skillnad på att älska någon & att faktiskt vara kär i någon.
& jag har nog mer älskat, än att vara kär.
Sen att jag har lätt för att _fastna_ för människor är en helt annan sak.

Jag älskar människor. & vill alla människor väl, vare sig jag känner dem eller inte.
Därav har jag nog lätt att trilla dit, & det är allt annat än bra för mig själv.
Finns inget positivt i det överhuvudtaget.

Jag ska från & med nu PÅ RIKTIGT (jätte patetiskt, jag vet) lägga allt vad kärlek heter på hyllan. Jag ska inte "leta", & jag ska inte heller lägga någon som helst energi på något i närheten av det.
Jag behöver en paus från allt det där. En jävligt lång paus.
Så trött, så trött på att alltid bli den som slutar med att vara olycklig. 

Det är många gånger jag funderar på om jag _någonsin_ kommer bli lycklig till 100% eller om jag kommer fortsätta småputtra på fjuttiga 20% i 26 år till. Snälla, skjut mig någon i så fall.



bloglovin

Mitt namn är Malin, är 25 år ung. En homosexuell tjej som skriver om aktuella samtalsämnen.

I min blogg, kommer du kunna läsa om allt från hur det ser ut i min vardag, till heta & mindre heta ämnen i dagens samhälle. Så vill du inte bara läsa om tråkigt mode, ska du låta ögonen vila på min blogg.

RSS 2.0