Am I a belieber?

 
Som många av er kanske redan vet, så befann jag mig i Stockholm igår för att göra min syster sällskap på allas vår Justin Bieber
 
För det första så måste jag bara klämma ur mig min ilska över Stockholm. 
1. Finns ingen som HELST hänsyn eller folkvett i trafiken. Ligger jag och kör i 110, precis som sig bör, så ska folk ändå trycka på i 150 blås och tuta i arslet "om jag kör för sakta". Skjut er själva.
2. Att parkera kostar en hel årslön.
3. Stressen kryper oavsett vad man gör upp i halsen & man blir så stressad att svetten börjar rinna bara av att se en människa gå i "normal takt". 
4. Återigen, ingen hänsyn what so ever i trafiken.
 
Så det första som händer när jag kommer in i Stockholm är att jag totalkvaddar bilen för att en idiot bakom mig kör in i arslet på mig, för att "jag kör för sakta". Nejdå, jag bara skojar. Mamma & Thomas, ni kan andas igen. 
 
In fort som fan i stan för att leta efter ett bra parkeringshus i närheten av globen, för att sen inte behöva köra en meter till med bilen i den mest hemska bilstaden. Det gick ju sådär. Med Sofies 62 kronor på kontot, & med mitt maestro kort, kom vi inte så långt. In och vända på flera parkeringshus. Tills jag till slut stoppde en gubbe för att be om hjälp. Hans slutgiltiga tips var att vi istället skulle parkera & låta bilen stå vid en mack.
Så fick det också bli. Thank god for that gubbe.
 

Sen gick vi till Globen Shopping, satte oss vid en restaurang med fönsterplats ut mot globen... vilket i sig var en bra samtalsfösare, för där ute hade givetvis alla 13-16 åriga tjejer börjat köa sen lååååångt tillbaka. Så där var det fullt ös, hej medvetslös. 
 
Sen efter att maten glidit ner, ringdes det lite samtal, & världens bästa Östlund åkte en halvtimmes färd för att i ungefär 2 minuter säga hej & prata lite. Otroligt uppskattat & väldigt roligt måste jag säga. Kändes alldeles för dumt att INTE säga hej när man faktiskt ändå var i samma stad, vilket inte direkt annars händer oförskämt ofta. 
Puss på dig Östlund! :* Härmed är du den första jag träffar ur gruppen Gayness på facebook, det är fan lite extra poäng på det. Ehehe.
 
Efter det började letandet efter rätt ingång. Det gick ju bra. Hej & hå. Globen är större än man tror. Så väl inne kvart i sju, sju letar vi efter våra platser, sätter oss. & efter en stund kommer förbandet ut, som jag på riktigt inte ALLS fattar hur det just kunde vara DET förbandet.
 
4 helt okända svenska pojkar får äran att vara förband till förmodligen en av jordens just nu hetaste artister. 
Makes no sense överhuvudtaget faktiskt. Men men. Det var ingen höjdare alls iofs, så det spelar ingen roll.
Inget bra förband med andra ord.
 
Seeeeen, dröjde det till kvart, tjugo över 9 innan nedräkningen på skärmen började. 10 minuter. För varje minut som det blev mindre på skärmen skrek alla 13-16 åriga tjejer i kör. Sen small det till & pang så kom han utflygande med stora vingar bakom ryggen & svävade över golvet. Landade på scenen & började....
 
Vet inte HUR många tjejer som redan innan och under tiden konserten höll på som var tvugna att lyftas över stängslet för att dem svimmat, men det var bra över 20 innan det ens hade börjat. Inte så konstigt kanske med tanke på att dem redan från början dem klivit in stod som packade sardiner. 
 
Måste säga att han var helt fantastisk live. Vilken jävla show han bjöd på ändå
Över mina förväntningar.

Självklart drog han upp en tjej ur publiken när han drog av låten "One Less Lonely Girl"
Så jävla fint ändå. Tjejen lär ju drömma drömmar om rosor och rosa moln så länge hon lever. Typ.
 
Sen avslutade han hela kalaset med "Baby" & då kan jag lova att det även blev fart i Kralsson.
Typ faktiskt den enda låten jag både hört (typ) & faktiskt kan hela texten på. 
 
Sen började hemresan, & jag var inte innanför dörren förrän efter 5 i morse. Puh. 
 
Tack världens bästa mamma för lån av bilen & tack Sofie för att du är världens bästa syster. <3
 
 

Videoblogg numeros.....9?

 
Mailadress; hey.baberiba@hotmail.com
(Skriv dit om du är en av dem som vill ha tillgång till min "hemliga/privata blogg)
 

Orkade inte engagera mig i att göra dem populära "textremsorna" idag, som ni märker. 

PUSS! 

Keeping your faith, when it's gone.

 
 
Vad är väl en Fredag kväll utan ett depp inlägg säg? En förjävla deppig fredag är förmodligen svaret på den frågan.
 
Jag tycker lite extra synd om mig själv idag. Sitter ensam och super mig lullig med mina kvarglömda öl i kylen, helt ensam. It's Malin bitch. Lite min kopp te verkar det som.
 
Vet egentligen inte alls vad jag ska skriva. Eller varför jag ens gör mig besväret att göra det. Ibland funderar jag dock på att göra så att min blogg blir lösenord skyddad, så att inte vem som helst ska kunna läsa. Eller så att inte vem som helst ska kunna skriva "Fan vad du tycker synd om dig själv. Gå och gråt" med autografen "Anonym tönt". 
 
Som känt så är det här min blogg, & för mig fungerar det lite som en dagbok. Även om den kanske är lite väl ohemlig, som en dagbok kanske bör sig vara. Men det är sånt man får ta. Just av den anledningen funderar jag ibland på att iaf göra vissa inlägg hemliga. Mycket möjligt att det här inlägget blir det. Kanske. 
 
Okej. Jag har haft en HELVETES dag idag. Milt uttryckt. Jag.... tänker ALLDELES för mycket som vanligt. Hade ett prat med familjen tidigare idag, efter middagen för jag kände verkligen att jag behövde ventilera. Speciellt med någon så klok som min älskade mamma. Min ängel. & det var vääääldigt nära att niagarafallet från ögonen inte kunde hålla sig innanför kanten på ögonen. 
 
Jag tänker inte skriva för mycket av det som cirkulerar i mina tankar dock. Jag tror dem flesta vet vad jag syftar på, om man känner mig tillräckligt väl, vill säga. Jag frågade mamma "Gissa en gång vad det handlar om." hon tittade bara på mig & sa "xxxxx?" Hon vet. För hon är mamma. Mammor vet alltid, haha.
 
Men vädigt kort sagt så - dödar det mig långsamt. & jag vet i ärlighetens namn inte vart jag ska ta vägen snart. Det bränner upp mig sakta innifrån. Nerifrån & upp. Hela hjärtat bränner & skriker. Hela själen vill lagas & hela hjärnan vill vrida tillbaka tiden. Hjärtat är inte lika med på noterna, även om det skriker ganska mycket det också. 
Jag vet att det är fel. Jag vet att jag inte borde tänka. Jag vet att jag inte borde tråna, Jag vet att jag inte borde. Jag borde inte. 
 
Men om ni skulle gå i mina skor EN dag så skulle ni förstå att det är allt annat än lätt. 
Jag dör snart.
 
Oooooooch nu har ölen pratat för mycket redan. Så med det säger jag, hejdå.

Tell/Draw my life.

 
 
Gjorde en helt fail variant av "Draw my life". Meeeeen, det får duga. Tyck gärna till vad ni tycker osv osv. Och om "Fredagsmys med Malin" ska fortsätta eller inte. 

Puss och sånt.

I was dumb, I was wrong, I let you down.

Jag lever. Det var typ det jag ville säga.
 
Och att jag får väldigt bra respons på mina videoinlägg, så bra att jag faktiskt funderar på att dagligen eller iaf varannan dag slänga in ett nytt inlägg. Eller nej förresten, det får nog bli en fredagsavsnitt varje vecka. 

Fredagsmys med Malin. Haha. Hur låter det folks? Kommer i så fall vara videoinlägg där jag pratar om allt mellan himmel och himmel. I något klipp om mitt liv kanske, och i andra om nyheter som stör mig/gör mig glad osv osv. 
Lämna gärna en kommentar om ni har något tips på vad mina fredagsklipp kan röra sig om, så ska jag om det blir tillräckligt visat intresse satsa på att slänga upp ett nytt videoinlägg varje fredag. Woooop! 

Alla kommentarer om mina videoklipp uppskattas väldigt mycket ska ni veta. Att jag kan få människor att skratta genom dem är liksom hela tanken, och det gör mig otroligt glad att ni uppskattar dem & finner dem roliga.
Så Tack för det alla fina! :*

Videoblogg numeros..... 8?

 
 
Dagens tips; ha på er hörlurar för bästa ljud. Har en förmåga att bli väldigt lågt annars.

Slap me in the face 'til I wake up.

Alltså okej. För det första är jag medveten om att jag antagligen kommer låta JÄVLIGT grinig nu. Men för det andra så kunde jag inte bry mig mindre. Det här är (som jag inte bara sagt en gång, utan tusen) MIN blogg & då är det också jag som väljer vad det ska stå i den.

Jag har levt i 27 långa kämpiga år. Det är inte bara en uppförsbacke jag behövt kravla mig upp ur, det är inte heller bara 10. Ibland har jag också haft turen att rulla ner, & njuta av livets glada dagar om så bara för en kort period. Otroligt tacksam för dem dagarna, givetvis.

Jag har en familj som jag älskar högt över allting annat på den här jorden. En mamma som betyder hela världen för mig, & utan henne hade jag många gånger fallit platt. Jag har en pappa som aldrig varit speciellt närvarande i mitt liv. Jag har två helsyskon som betyder fruktansvärt mycket för mig, & det är två människor som alltid vilket humör jag än är på alltid lyckas få mig att le & skratta. Ni är guld värda allihopa.

Sen genom årens lopp har jag haft kärlek i mitt liv. Kärlek som kommit & gått precis som för många andra. Kärlek i all dess form, syftar jag på då. Jag har hunnit med bra många flickvänner under de här 27 åren, & ärligt talat så har ingen av dem direkt bemött mig med respekt. I slutändan. Det har sprakat, det har fallit, det har varit oroligt, & det har befunnit sig fjärilar i magen på mig. Precis som för många andra.

Jag har haft en del flörtar & vad man så fint kallar "one nights stand" i mitt liv också. Precis som för många andra. Jag har blivit dragen vid näsan väldigt många gånger på olika plan, mer gånger än jag kan räkna på 4 händer. Precis som alla andra.

& när det kommer till just ämnet kärlek & allt vad det innebär, har jag många gånger bara velat lägga det åt sidan, & aldrig mer behöva ha något med det att göra.
Av någon outgrundlig anledning så har det som befinner sig ovan molnen prompt bestämt sig för att den där jävla Malin Karlsson minsann inte ska få det lätt i kärlekens tecken, med allt vad det innebär. Tack för den kyssen.

Det är allt annat än ovanligt att folk ger mig falska förhoppningar, lovande ord, fina kärleksförklaringar, intima kyssar, intim tid, kärleksfulla kramar som indikerar på mer, viskningar i örat som tröstar det jag förut varit så rädd för, värmande ord & bara allmänt fina gester. Tills det en dag slår tillbaka på mig och det skiter sig.
Att människor prompt måste ge mig falska förhoppningar, säga saker till mig, & sen i efterhand kort därefter dra sig undan och backa ur mitt liv.

Distans har ständigt varit ett återkommande problem i just kärlekens vrå för mig. Jag befinner mig i kanske Sveriges absolut tråkigaste stad, som dessutom ligger väldigt långt ifrån.... allt. Jag har i mitt hitills 27 åriga liv ALLTID haft flickvänner där jag behövt åka tåg i x antal timmar för att ta mig till henne. Det har inte för mig varit några problem överhuvudtaget. För mig är det absolut viktigaste att man tycker om varandra, sen skulle JAG kunna åka genom hela Sverige för att få vara med henne, bara jag har vetskapen om att hon är MIN. Sen om det är 1 mil eller 100 mil till min kärlek, skiter jag blanka fan i ärligt talat. Kärlek är för mig så otroligt mycket mer än något räknat i mil.

Fine, kom in i mitt liv och ge mig röda rosor och lovord, men låt fan bli att studsa in i mitt liv om du inte till hundra procent kan ställa dig bakom det du säger eller gör.
Men kanske framför allt, - ge mig inte falska förhoppningar.
Få mig inte att hoppas på något som sen ändå inte blir av.
Få mig inte att totalt drunkna i kärlek för att sen inte dra upp mig igen.

Jag förstår gott och väl att det inte alltid blir som man hoppas när man träffar en människa. Men det är långt ifrån första gången som AVSTÅNDET oss emellan blir ett problem. Vet människan som jag träffar dessutom om avståndet sen innan, vilket ju sker med 100% säkerhet, med tanke på att milen emellan inte direkt är något som är ganska oundvikligt att nämna från första början. Är man medveten om att det är distans, tycker inte jag att det är OKEJ att "lura" in mig att hoppas på något, när man ändå vet att man inte pallar tåg/bussresorna slash avståndet.

Ni är medvetna om vart i Sverige jag befinner mig, & om ni vet med er att avstånd inte är något ni alls vill delta i. Then, låt bli mig från början.


Varning för gnäll.
Men jag är så jävla trött på att bli slängd med så jag kräks på riktigt.
Jag vill inte vara någon som man kan slita i, väcka liv i, för att sen bli kastad åt sidan, när ni helt plötsligt från klarblå himmel kommer fram till "Nej men vänta nu, det skiljer ju xxxxx mil mellan oss. Shit, jag insåg det nu. Nu måste jag dra mig ur."
Alltså.... vet människan i fråga om det från början, så ge F A N i att ens lägga någon energi på mig. PUNKT SLUT.

Nu syftar jag INTE på någon speciell
, men jag blir bara så jävla trött på att det liksom snart är min image att säga "jag är van....". Det gör alldeles för ont. Det är fan inte OK att vara van vid en sån sak. Jag vill inte vara van vid att folk visar noll respekt mot all kärlek som jag är beredd att slänga på någon, när jag känner att jag VILL göra det för att det är VÄRT att göra det på just henne.

Jag vill påstå att jag är en människa med ett VÄLDIGT stort hjärta, och en människa som bär på VÄLDIGT mycket kärlek, och jag tycker verkligen på RIKTIGT att jag är VÄRD lite MER än det som hitills kommit min väg.

Men på något märkligt jävla sätt är det tydligen menat att det är såhär mitt liv ska se ut.
Och till alla er som funderar på att skriva "Det kommer komma...", låt bli.
Jag tror inte ett smack på den meningen överhuvudtaget.
Jag är så trött på den meningen att jag kan spy i min egen mun.

Nu... räcker det.


Och mina tankar och minnen står mig upp i halsen.

Det är lustigt det där med minnen egentligen. Eller kanske framför allt tankar snarare
Hur mycket man än försöker att stänga ute den ena tanken efter den andra, så kommer dem alltid någon gång i kapp en. & sluktar en fullständigt. 
Jag vet inte hur det är med er, men enligt mig suger det ganska så jävla rejält. 
 
Det uppfinns liksom redan så mycket varje år. Varje dag. Kan inte någon smart kines uppfinna en tankestyrare när dem ändå är i farten? Jag har eftersökt en sån i flera års tid nu, och tycker mig minsann att det är dags att se Expert tidningens framsida prydd med raketer, tomma tankebubblor och en stor fet text som lyder "NU ÄR DEN ÄNTLIGEN HÄR, MACKAPÄREN SOM KRALSSON VÄNTAT SÅ LÄNGE PÅ! SUDDA SUDDA SUDDA BORT DINA SURA TANKAR!" Thank god säger jag bara. 
 
Nåja. Som ni märker så lever jag, om så knappt ibland känns det som. Energin känns som bortblåst så fort hjärnan börjar spinna runt, och klockan börjar dessutom bli ganska mycket.
 
Av någon outgrundlig anledning så blir jag mycket piggare på att skriva blogg på nätterna. Kanske är det också för att hjärnkontoret då sätts igång extra mycket. Vad vet jag, vad vet jag. 
 
Amanda var tvungen att åka hem tidigare än planerat pga familjesituation, vilket inte direkt var det roligaste som kunde hända. Men det är ju inte heller något man kan styra. Händer det, så händer det.
 
Nuuu mina damer och herrar (om några såna läser min blogg ens), så ska jag roa mig med att alldeles strax skutta ner i sängen. Imorgon blir det äntligen (!) ett besök i Västervik igen för lite intag av Corner bland annat. Lite shopping av något slag är också tänkt. Det blir la trevligt det. 
 
Puss och kram på er!
 
 
 



bloglovin

Mitt namn är Malin, är 25 år ung. En homosexuell tjej som skriver om aktuella samtalsämnen.

I min blogg, kommer du kunna läsa om allt från hur det ser ut i min vardag, till heta & mindre heta ämnen i dagens samhälle. Så vill du inte bara läsa om tråkigt mode, ska du låta ögonen vila på min blogg.

RSS 2.0