I want to break free.

Det är kanske många där ute som tror att jag "njuter" av att "ha det så bra som jag har det", & då syftar jag på att jag bor hemma.

Jag bodde själv innan jag var tvungen att ta min tillflykt hem. Lägenheten jag bodde i skulle säljas, vilket resulterade i att jag blev utsparkad. Med inget annat val - var jag tvungen att flytta hem igen.
& visst, jag har det bra här. Men jag längtar (många tror inte det av någon anledning) till jag faktiskt kan bli självständig igen. 

Dock känner jag att jag sitter fast. Jag kommer liksom ingenstans. Utan inkomst, & utan ett ställe att bo på överhuvudtaget, så kommer man dessvärre inte så långt. Hur gärna man än vill.

Klart som _fan_ att jag vill vara en självständig människa. Det vore ju något allvarligt fel i huvudet på mig annars.

Jag går på socialbidrag varje månad. Jag söker över 40 jobb varje månad. & även om det _alltid_ blir samma respons på mailen "Vi har haft våran rekrytering, men tack för visat intresse & välkommen tillbaka nästa gång", så slutar jag inte söka. För att jag vill ha ett jobb.

Jag söker för fan jobb över HELA SVERIGE. I hopp om att iaf "VÄLKOMMEN PÅ INTERVJU HOS OSS!" 
_MEN_ Jag är LÅNGT ifrån ensam om & söka dem FÅ lediga jobb som faktiskt finns.
Finns betydligt mer jobb om man är AT-läkare, eller kirurg, eller har 10 års erfarenhet, eller är veterinär, eller eller eller...

Jag har som dem flesta andra ungdomar idag, gymnasiet i grunden.
& med bara det i bagaget är det jävligt tufft att armbåga sig fram. Tro det eller ej.
Jag söker inte jobb för nöjets skull & för att få pengar. Jag söker jobb, för att jag _vill_ härifrån.
För att jag vill slå mig fri. Hitta min egen fristad. & vara själv. Ta hand om mig själv. & igen, _vara själv_.

Så, finns det NÅGON därute, som läser min blogg, som vet ett jobb NÅGONSTANS i Sverige?
Eller någon jag kan FLYTTA HEM TILL? Innan jag blir utkastad ur det här huset på riktigt.
ALLA förslag tas emot med väldigt stora öppna armar.

& en sak till - Jag är inte mer än människa.

Så de så.
Jag vägrar gå där vägen är för lång
För jag hittar varken fram eller tillbaks
Jag är så mycket bättre i fantasin
fast jag vet att den får man inte leva i
Jag vägrar gå där vägen är för lång,
för jag hittar varken fram eller tillbaks.
Jag är så mycket bättre i fantasin,
fast jag vet att den får man inte leva i.

Sitter & lyssnar på (hör & häpna) Melissa Horn. I vanlig ordning. & jag skojar inte när jag säger att jag skulle kunna skriva en hel bok om den kvinnan & hennes texter.
De liksom på riktigt borrar sig in i min själ.

Hur som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står jag här med tomma händer.

Det är ungefär så jag känner mig faktiskt. På tal om själar liksom.

Det blir tyvärr en kort update den här gången, för jag har bloggtorka & är uttråkad, & dessutom det viktigaste - jag kommer inte på någonting att skriva om. Tror inte ni tycker att det är speciellt intressant om jag skulle skriva en hel novell om Melissa Horn faktiskt, så jag besparar er det.

Däremot vill jag _fan i mig_ ha 1 miljon frågor. 1 fråga MINST av alla 23 som det påstås följer mig på bloglovin, vilket jag har väldigt svårt att tro för övrigt, för det är inte ens 23 stycken vissa dagar som besöker min blogg. Hahah! 

FRÅGA PÅ, OCH INGEN FRÅGA ÄR FÖR DUM! KOM IGEN NU, GE MIG LITE ATT GÖRA!

Jag känner inte igen mig,
det här är inte jag.

Jag tar allting så enkelt,
har förträngt hur det var.

Tillbaks i gamla vanor,
när du hörde av dig igen.
Och jag ställer inte frågan,
"Men vad ville du egentligen?"

Du är nog den,
som jag borde vara hos.
Du är nog den,
som jag borde vara hos.

Skyller inte ifrån mig,
men du märkte ingenting.
Du behövde någon större,
och jag behövde något att längta till.
För jag försvinner ibland,
och alla frågar vad jag tänker på.
Men jag kan inte berätta,
för man får inte tänka så.

Men du är nog den,
som jag borde vara hos.
Men du är nog den,
som jag borde vara hos.

Klockan är sent,
det finns ingen tid, för dig.
Jag lever mitt liv nu,
med någon som älskar mig.