Melissa Horn @ Linköping.



Det börjar alltid med att hon trippar ut på scenen & smäller till med en låt på en gång, & så var det även denna gång. Hon slukar varenda själ i hela rummet med sin unika klang. Hon står med sin gitarr, håller den hårt intill sig & sjunger två låtar innan hon tar en paus, för att dricka lite välförtjänt vatten. Hon tittar ut över oss, vi som har samlats på samma ställe för att avnjuta 1,45 timme av hennes musik, & säger lite blygt "Hej Linköping!" & alla brister givetvis ut i en stor applåd, som om vi alla i kör egentligen menade "Hej Melissa, vi har saknat dig sen sist."

När applåderna avtar, berättar hon lite om dem kommande 2 låtarna som hon ska sjunga, & så trycker hon vattenflaskan mot läpparna en snabbis, för att sen snappa åt sig sin gitarr, som hon trycker tätt intill sig.
& jag njuter. Alla njuter. Jag njuter lite till.

Sen när dem låtarna passerat, & applåderna avtagit böjer hon sig fram mot mikrofonen & säger "När min senaste platta blev klar, ville jag höra vad dem två viktigaste tyckte om den först, så jag besökte mamma & pappa & sa att dem nu fick tala om vad dem tyckte om skivan. & jag spelade alla låtar för dem.. & efteråt sa mamma "Den är helt fantastisk!" Tur, det var ju precis det jag ville höra! Men pappa, sitter tyst en stund innan han tittar upp på mig & säger "Mår du verkligen så jävla dåligt som det låter?" & alla i publiken brister ut i ett fnitter.

Sjukt skön kommentar. För det är ju ungefär så man tror. Jag menar, framför oss står en 23 årig ung kvinna, svartklädd från topp till tå, lite halvnervöst knipande med fingrarna när hon sjunger utan sin gitarr, & sjunger väldigt egentligen deprimerande texter. Jag tror utan tvekan att det finns mycket sorg i den unga kroppen. Men samtidigt väldigt mycket lycka också. Som hon själv sa.

Jag har alltid varit otroligt svag för artister som sjunger texter som jag verkligen kan relatera till. & det kan jag i varenda en av hennes texter.

Sen när hon hade sjungit klart yttligare 2 låtar, greppade hon mikrofonen & sa "Jag brukar alltid vara nervös inför spelningar & det brukar alltid släppa efter typ 3dje låten. Men.. jag har fortfarande fjärilar i magen. Och ja.. jag vet inte vad det är. Men det är något magiskt med er". & det skulle man väl iprincip kunna sammanfatta kvällen med. Det var magiskt. Fullsatt arena & alla var där endast för hennes skull.

Sen i slutet blev det givetvis 3 extra nummer, när vi efter att hon sagt hejdå för första gången applåderade in henne på scenen igen.

Hon avslutade hela konserten med samma låt som hon alltid avslutar med "Falla Fritt", & när sista klinkandet av gitarren lagt sig, tänkte alla i hela arenan uppenbarligen samma sak & ställde sig upp för henne. & det var så mäktigt. Att se hennes ansiktsuttryck av alla som hyllade henne, & att se hur värd hon tyckte konserten blev när hon såg hur mycket vi faktiskt älskar henne.
Då kände jag faktiskt hur det blev vått i ögonvrån. Hur mäktigt som helst.

SJUKT underskattad tjej! Just sayin'.

& jag saknar henne redan. Men jag lovar Melissa.. vi ses snart igen. <3
Det här kommer jag leva länge på.

TACK Melissa! För att du gör svensk musik så mycket vackrare än den någonsin tidigare varit. <3

By your side.

Jag känner mig tom.
Jag känner mig bortglömd.
Jag känner mig obetydlig.
Jag känner mig misslyckad.
Jag känner mig äcklig.
Jag känner mig oattraktiv.
Jag känner mig svart.
Jag känner mig vit.
Jag känner mig ofta grön.
Jag känner mig blottad.
Jag känner mig osynlig.
Osv. Osv. Osv.

Jag känner mig förlorad
.

Det enda jag vill i livet är att känna kärlek. Kärlek som kan knuffa mig av fötterna. Kärlek som slukar varenda del av mig. Kärlek som bara växer & växer. Närhet som sveper runt hela kroppen på mig.

Det känns som om det bara är jag många gånger som skriker ut vad jag känner. Det känns som om det bara är jag som spottar ut kärlek. Det känns som om det bara är jag som söker närhet. Som vill ha närhet.

Min mamma frågade mig för några dagar sen "Malin, hur mår du? Egentligen?" & jag kan tala om för er att jag bröt ihop. Fullständigt.
Att till&med HON ser att det jag vill ha, sakta men säkert lämnar min kropp, gör fruktansvärt ont.

Jag vill ha kramar som kommer från hjärtat, inte för att dem måste.
Jag vill ha kyssar som slår mig av stolen, inte för att jag promt "måste" ha kyssar.
Jag vill ha närhet, utan att jag ska behöva be om att få den.
Jag vill. Jag vill. Jag vill.

Man vill mycket, men kan inte få allt. Det har jag fått lov att lära mig alldeles för många gånger.

Räcker det inte snart?

You think I'd leave your side baby
You know me better than that
You think I'd leave you down when you're down on your knees
I wouldn't do that

I'll tell you you're right when you want
And if only you could see into me

Oh when you're cold, I'll be there
Hold you tight to me

When you're on the outside baby and you can't get in
I will show you, you're so much better than you know
When you're lost and you're alone and you cant get back again
I will find you darling and I will bring you home

And if you want to cry
I am here to dry your eyes
And in no time, you'll be fine

You think I'd leave your side baby
You know me better than that
You think id leave you down when you're down on your knees
I wouldn't do that

I'll tell you you're right when you want
And if only you could see into me

Oh when you're cold, I'll be there
Hold you tight to me
Oh when you're low
I'll be there by your side baby

Oh when you're cold, I'll be there
Hold you tight to me
Oh when you're low
I'll be there by your side baby

Fields of gold.

Guld ja. Det kan man väl helt utan överdrift säga. Trots det tycker jag att det är ganska milt uttryckt.

Jag vet att jag har sagt det många gånger förut, men fyfanihelvete vad bra denna kvinna är!
& om det är möjligt, blev jag ännu mer kär i henne ikväll.

Jag skäms inte ett dugg över att jag är Moa Lignell kåt för tillfället. Kan man vara något annat?
Inte jag iaf.

My lord! Ge mig Moa Lignell på min sängkant, med en gitarr i handen i julklapp, & jag är förlorad för all framtid.


It's gonna hurt bad before it gets better.

Varje gång jag ska skriva ett "depp" inlägg tar det emot lite.
För jag är den där typen av person som gärna inte visar hur jag känner, eller vad jag tänker.
Men samtidigt, är bloggen det enda stället jag verkligen kan ventilera, & skriva precis vad jag känner & tycker.
Fast sen finns det ju givna "regler" för vad jag delar med mig av här också.
Samtidigt som jag bara vill skrika ut allt jag tänker på, & allt som tynger mig, vill jag det på samma gång inte.

Någon måtta får det vara på den fronten, även om jag ser bloggen som en ypperlig plats att som sagt skriva av mig på.

Hur som haver, önskar jag att det kommer ordna upp sig. Att allt ska bli som det var för lite mer än 1 år tillbaka.
Jag behöver det. & om jag nu mot all förmodan inte kan få tillbaka det, hoppas jag att det blir ett slut på mitt lidande snart. Det gör alldeles för ont att sitta dag in & dag ut & inte veta hur morgondagen kommer forma sig.
Det gör också alldeles för ont & veta att vad jag än gör & hur mycket jag än försöker, blir det till allt annat än en fördel för dig. & jag vill inte ha det så.

Jag vet vart jag har mig själv, & jag vet hur jag fungerar & vad jag tänker, tycker & vill.
& om du inte är säker på att det kommer bli lika bra som jag vill & hoppas, så ber jag dig att göra slut på mitt lidande. Jag vill inte famla omkring i något mörker & vara rädd för att aldrig hitta ut.

Skitsamma. Allt jag skriver blir inte som jag vill. Jag sätter punkt där.


Alone in this house again tonight,
I got the TV on, the sound turned down and a bottle of wine.
Theres pictures of you and I on the walls around me, the way that it was and should have been surrounds me.
I'll never get over you, walkin' away.

Well I've never been the kind to ever let my feelings show.
And I thought that bein' strong meant never losin' your self-control.
But I'm just drunk enough, to let go of my pain.
To hell with my pride,
Let it fall like rain, from my eyes.
Tonight I wanna cry.

Would it help if i turned a sad song on?
"All by Myself" would sure hit me hard, now that you're gone.
Or maybe unfold some old yellow lost love letters?
It's gonna hurt bad before it gets better
But I'll never get over you, by hidin' this way.

Cause I've never been the kind to ever let my feelings show.
And I thought that bein' strong meant never losin' your self-control.
But I'm just drunk enough, to let go of my pain.
To hell with my pride,
Let it fall like rain, from my eyes.
Tonight I wanna cry.

When i held ya.



Finns inte ord.

Jag kan säga att jag rös i varenda kroppsdel under hela framträdandet. & det blev inte mildare av att hela publiken föll i absolut hysteri, i mitten av uppträdandet & kunde inte sluta applådera tills långt efter att hon lämnat scenen.

Att vara 16 unga år & skriva en hitlåt, kräver sin stjärna.

Men har hon verkligen hamnat i rätt forum att bli upptäckt i?
- Nej, nej & åter nej.

Idol är & kommer alltid förbli något slags dagis program för blivande artister.
Med facit i händerna kan vi ju alla dra slutsatsen att iprincip alla som vunnit idol karusellen, blivit begravda under alla världens stenar i samma stund som dem klev ut i rampljuset.

Men för en gångs skull tror jag på det som står i tidningarna. Eller snarare jag vill tro på det som står i tidningarna. Att Moa kommer leva betydligt mycket längre, om det nu är hon som kommer vinna hela karusellen. Jag tror att Moa är en av få idoldeltagare som fått otroligt många dörrar att kliva igenom
- vare sig hon vinner eller inte.



bloglovin

Mitt namn är Malin, är 25 år ung. En homosexuell tjej som skriver om aktuella samtalsämnen.

I min blogg, kommer du kunna läsa om allt från hur det ser ut i min vardag, till heta & mindre heta ämnen i dagens samhälle. Så vill du inte bara läsa om tråkigt mode, ska du låta ögonen vila på min blogg.

RSS 2.0