Darin%20-%20Astrologen
Darin%20-%20En%20apa%20som%20liknar%20dig
 
  
Jahaja, då har jag sovit första natten i nya lägenheten, & är därmed inne på min andra natt. No shit sherlock?!
Måste säga att jag trivs oerhört bra i min nya lya faktiskt. Känns obeskrivligt bra att faktiskt på väldigt lång tid äntligen vara självständig igen. Det var lite för länge sen nu känner jag, haha. 
 
Eftersom mina "frågestunder" är så jävlans populära, & omtyckta, så ska jag svara på frågorna så gott jag kan. Eller förlåt, frågan.
Håll i er nu, för nu blir det en jävla massa text, bröööph. Not. 
 
Anonym tönt frågar: 
Hur många killar respektive tjejer har du haft sex med?
 
Malin svarar: Hej din anonyma tönt från Kalmar! (höhö, busted!) Till & börja med så vet jag inte om du på något sätt missat det faktum att jag är homosexuell? Eller så är du bara ny, & i så fall är du hjärtligt välkommen! Jag har vetat om att jag är homosexuell sen jag var 13,14 år gammal... fast egentligen visste jag nog det tidigare än så, bara att det inte hade gått upp för mig, eftersom jag kanske inte riktigt visste ordet för det jag gick & trodde att jag var, komplicerat förklarat. Men nu ska jag försöka besvara din fråga... Jag har inte haft sex med en enda kille, & kommer aldrig ha. Woop woop! Känner inte att det är något jag missar, eftersom den planhalvan inte attraherar mig. Hur många tjejer jag haft sex med? Hold on, ska räkna... hahah! Om jag inte glömt någon, så kommer jag upp i 14 stycken. 
 
Lämnar er med den här videon här ovan (den översta). Texten står för hur jag känner just nu. <3
Säga vad man vill om honom, men alltså, jag förstår _verkligen_ hysterin runt den här karln just nu, han är ju ett jävla geni. Punkt och slut.

Känner att jag saknar min prinsessa väldigt mycket just nu
, & jag hoppas verkligen att hon snart kommer & besöker mig. Snart som i typ, mega mega snart! Får fjärilar i magen bara tanken på henne & det faktum att hon är min. Den bästa känslan i världen måste ju ändå vara känslan när man är kär? Åh. <3
 
 
 
Har precis tittat klart på "Solen i ögonen - En film om Lars Winnerbäck" & alltså, jag känner att jag vill skriva av mig lite om det faktiskt. 
 
Jag har alltid haft ett starkt öga för den karln. Winnerbäck är ett fullständigt geni, så enkelt är det.
 
Men det var kanske inte förrän nu, som jag verkligen på något sätt kan... leva mig in i hur han har det, & kanske framför allt hur han känner. 
 
Inför varje spelning, är han ju vansinnigt, nästan på något sätt omänskligt nervös inför att entra scenen & som vanligt ta alla med storm. Det finns tillochmed spelningar som han på riktigt känt att "nej fan, det här går inte. Jag klarar inte av det." Och har alltså då, helt frisk (menar att ibland kan ju saker ställas in pga sjukdom osv) bett sin manager att gå upp på scenen, samtidigt som han faktiskt sitter precis bakom skynket, som skiljer scenen och backstage åt, och bett honom säga "Jag är ledsen, men Lasse har hastigt blivit sjuk. Så det blir inget". 
 
Det gav mig en väldigt tydlig inblick i hur jobbigt han verkligen tycker att det är med allt "ståhej" runt honom. 
Hur han liksom många gånger, inte ens klarat av att äta/sova pga kommande konsert. 
 
Men sen på något konstigt sätt, så kan man tydligt se (iaf i filmen, eftersom det ger en sån nära inblick), se hur han på ett helt magiskt sätt ändå liksom lyser upp. Som om all nervositet i samma sekund som han sliter tag i sin trygghet gitarren, bara rinner av honom. 
 
Som om stegen UPP på scenen är de jobbigaste på något sätt. Som om det är DÄR det jobbiga sitter. Inte konserten i sig, utan mer att faktiskt gå upp inför alla människor som är där för hans skull. 
 
Men att vara så stor som Lasse faktiskt är, överallt i hela Sverige, & få den responsen på konserterna som han faktiskt får, kan ju INTE vara hemskt. Alltså, den bästa känslan som finns i världen MÅSTE ju bara vara att få den kärleken från människor som man faktiskt sjunger inför. 
Människor som sjunger med i alla hans texter. Människor som gråter inför & på något sätt åt honom. Människor som berörs & kan relatera till hans texter. 
Människor som ger stående ovationer efter varje spelning, & människor som aldrig slutar klappa händerna när han gått av scenen. 
 
Det klippet som absolut utan tvekan berörde mig mest i filmen, är den absolut sista spelningen i Linköping. I staden där Lasse växte upp, & levde många av sina första år. När han sjunger "Om du lämnade mig nu" med underbara, fantastiska, unika Miss Li. När hon börjar gråta, & när han börjar gråta. 
Så jävla vackert på något vis
 
Hans namn talar ju egentligen sitt tydliga språk. Lars (Winner)bäck. Japp, han är en vinnare.
Vare sig han vill eller inte. 
 
Han säger också någon gång i filmen "Jag står mitt i rampljuset, och tycker att jag inte riktigt är värd det." 
Kära Lasse - det råder inga som helst tvivel om att du är värd det
 
Imorse när jag kom upp till köket, satt mamma i telefon, petade över tidningen till mig, pekade på en lägenhets annons, och skrev med stora bokstäver "RING", samtidigt som hon kacklade i sin telefon. 

Jag ringde, och vi bestämde möte för att titta på lägenheten lite senare på dagen, typ tjugo i tolv. 
Lägenheten var hur fin som helst. Nyrenoverad, kaklat badrum och skit. Naaaajz! Passar mig perfekt med möblerat också, eftersom jag inte har sådär jätte mycket möbler, utan mer glas osv osv. 
 
För att göra en kort historia otroligt mycket kortare än den var, så har jag idag iaf blivit med lägenhet, och ska flytta in redan i helgen. Woop woop, på det! 
 
ÄNTLIGEN blir jag självständig igen. Tror jag behöver den kicken i röven om jag ska vara ärlig, samtidigt som jag förstår mer än väl att det måste vara väldigt skönt för mamma och co också. Med all rätt! 

Så, alla som vill är härmed efter helgen mer än välkomna att komma och hälsa på! Woop woop!

Har inte så mycket mer att skriva egentligen, ville bara dela med mig av den glada nyheten.
 
Puss osv!