Let me save you.


Jag kom & tänka på en sak förut. Tanken har i&för sig slagit mig mer än 1 gång. Men ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att det faktiskt stämmer.

Jag har av någon outgrundlig anledning ALLTID (!) dragits till människor med problem. Oavsett relation till dem. Men kanske framför allt mina flickvänner som jag samlat på mig under åren.

Ta mitt ex Ida som exempel, hon är ett psykfall. Schitzofren, paranoid, & psykiskt ostabil. Men trots det drogs jag till henne, även om jag inte alls var medveten om från början att jag tog staplande steg in mot något som skulle visa sig vara så nära helvetet man bara kunde komma.
Andra flickvänner jag haft, har också dem oftast någon typ av "problem". Tolka mig rätt.
Det kan vara allt från "såna" som har svårt att hålla sig till bara mig, till såna som bara slår mig på näsan utan att jag egentligen är medveten om det.
Typ som om det vore.. ödet.

I andra relationer också. Vänner, & människor som man kanske inte direkt kan kalla vänner, men bekanta, som också har olika typer av problem. Nu menar jag nödvändigtvis inte problem som i dem grovaste som finns.
Det kan vara allt mellan himmel & jord.

& mitt i allt det här, har jag på ett eller annat sätt varit inblandad. & kanske, hur jag nu ska förklara utan att det låter på tok för patetiskt - velat rädda dem. Eller snarare vill försöka rädda dem.
Som om jag med flit dras till dem för att jag vill kunna lyfta all börda från deras axlar.
Trolla bort all smärta, & istället skjuta dem fulla med armors pilar.

Som om jag vore någon jävla trollkarl.

& den som frågar mig "men varför stanar du med as som henne & henne.." ställer en sjujävla bra fråga faktiskt.
För som jag ser det, har jag inget vettigt svar överhuvudtaget.

Det enda "vettiga" svaret jag kan komma på är att jag själv är full stucken av armors pilar från topp till tå.
& att jag har ett hjärta som inte pumpar blod, utan guld.

Men hur mycket jag än velat kunna trolla bort smärtan, kan jag inte påstå att jag direkt gjort ett bra jobb.

Men jag hörde någon gång att det är tanken som räknas, vad vet jag.

Du är inte välkommen.


Läste igenom onsdagens aftonblad lite snabbt nyss. & stannade vid uppslaget om en utvisad familj. Igen ska tilläggas. Tycker dem utvisar familjer från både höger & vänster nu för tiden.

Men hur som helst - jag kan inte låta bli att känna hur det kokar inom mig av ilska.

En familj som bott i Sverige i 10 år. Visseligen kommit in i vårat land som flyktingar men det hör verkligen inte hit.
& nu på Lucia dagen kom Sverige helt plötsligt på att dem ska utvisas med dunder & brak. Ingen förvarning, ingen tid att "planera" & heller ingen tid att packa sitt pick & pack. Dem fick bara lite halvt om halvt packa fjuttiga resväskor, med det viktigaste dem kunde komma på.

Nu till det som gör mig så jävla arg - det finns invandrare som går emot allt vad Sveriges regler & lagar heter, dem förgriper sig på barn, gör andra brott & kommer undan som om dem surfade fram på ett bananskal. Vad i helvete är det som gör att dem idioterna inte åker ur landet med röven före?

Nejdå, vi slänger ut en familj som byggt hela sitt liv här i Sverige, som inte kröker så mycket som ett hårstrå på en lag & som sköter sitt & inte belastar någon annan med skit istället.

Jag håller på att dö av nyfikenhet vad migrationsverket har för argument till ett sånt beslut.

Makes me wanna oha olala.

Alltså, hallå, gimme a break please. Hur fucking snygg & het kan man bli jao?
Fo reaaal!

She makes me wanna oha olala all night long bro
.

Just sayin'.

Dagens ha-ha.


Dagens Iphone fail.




bloglovin

Mitt namn är Malin, är 25 år ung. En homosexuell tjej som skriver om aktuella samtalsämnen.

I min blogg, kommer du kunna läsa om allt från hur det ser ut i min vardag, till heta & mindre heta ämnen i dagens samhälle. Så vill du inte bara läsa om tråkigt mode, ska du låta ögonen vila på min blogg.

RSS 2.0