Jahapp, då var det dags för ett försök igen.

Jag svarar på allt. Frågan är alltså fri. Svaret är alltså garanterat. Hit me with your best shot!


Hon är den
jag inte kan slita blicken från.
Hon är den vars bilder jag kan titta på hur många gånger som helst, utan att äta mig mätt.
Hon är den som får min mage att pirra bara tanken på henne.
Hon är den som bär på en röst som kan få värsta stormen inom mig att finna ro.
Hon är den vars famn jag känner att jag alltid kan vända mig till.
Hon är den som får mig att le bara jag vilar ögonen på henne.
Hon är den som får mig att bli varm likt en vulkan när hon smeker min kind.
Hon är den som får fjärilar i min mage att ta fart & börja dansa.
Hon är den som får mig att tappa andan när hon ler mot mig.
Hon är den som får mig att fullständigt tappa kontrollen.
Hon är den som med hennes härliga skratt, skrattar ända in i hjärtat på mig.
Hon är den vars dialekt får det att bubbla i hela min kropp av välbehag.
Hon är den jag inte kan sluta säga "du är så vacker" till.
Hon är Johanna.

Dock kan jag inte låta bli att finna det väldigt irriterande när folk slänger ur sig "Sakta i backarna! Går det inte lite väl fort?" Är det DITT eller MITT val att gå in i ett förhållande?
Okej visst.. jag kan erkänna att det kanske går fort i svängarna. Men samtidigt tänker jag inte backa om det faktiskt fungerar jätte bra när jag träffar någon. Om JAG känner att jag vill ge det en ärlig chans, tänker jag också göra det. Jag har absolut ingenting att förlora på att slänga upp alla korten på bordet & bara köra.
Samtidigt är jag den människan (hur jag nu ska förklara utan att det låter sinnesjukt) som tar det som det kommer.
Funkar det, så funkar det. Funkar det inte så funkar det inte.
Jag är iaf den, som ger det en ärlig chans om jag faktiskt tycker om någon.
& herregud vad jag tycker om den kvinnan!

För mig är det på fullaste allvar helt galet, hur man faktiskt kan bli så "knockad" av någon som jag faktiskt är.
Jag kan inte ens STÅ rakt i närheten av henne. Jag kan snubbla över brödsmulor känns det som, när hon står tätt intill mig, eller 5 meter ifrån. Jag kan inte stoppa in mat i munnen, utan att drälla 5 km utanför munnen.
Jag kan inte prata ordentligt, utan att orden trillar ur munnen på mig.
Jag kan inte finna ord mer än "oh herregud kvinna" när hon ser på mig.
Hennes leende får det att bubbla i kroppen på mig & ibland får jag till&med dra efter andan.

Det enda jag vet är att jag tycker fruktansvärt ofantligt mycket om henne.
Vad folk än tycker & tänker.



På tal om något helt annat, så har jag fått upp ögonen för en helt fantastiskt vacker låt.
Som jag tycker - om ni inte redan hört den, borde lyssna på.

Ronan Keating - This i promise you. Kärlek på den!

My love, here I stand before you
I am yours now
From this moment on
Take my hand
Only you can stop me shaking

We'll share forever
This I promise you

And when I look in your eyes
All of my life is before me
And I'm not running anymore
Cause I already know I'm home
With every beat of my heart
I give you my love completely
My darling, this I promise you


My love, I can feel your heartbeat
As we dance now
Closer than before
Don't let go
Cause I can almost cry now

This is forever
I make this vow to you

And when I look in your eyes
All of my life feels before me
And I'm not running anymore
Cause I already know I'm home
With every beat of my heart
I give you my love completely
My darling, this I promise you
.


HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA! Alltså, jag DÖR!
Hur kul är inte det här på en skala 1-10?

Så epic att det finns inte.