Naeh
.
Både jag & min kärlek har kommit fram till att jag är hemma när jag är med henne.
& det kan man tolka som man vill.

Jag tolkar det som att jag är hemma när jag är med henne. Jag känner att jag landat så fruktansvärt rätt i hennes famn. & att jag har fått äran att bli en så pass stor del av hennes liv, gör mig till den lyckligaste som går i ett par skor. Det känns mer rätt än någonsin, & jag menar det verkligen när jag säger det - jag hoppas innerligt att hon är min även om 60 år.
Jag har upplevt många tjejer i mina dar, men jag behöver inte uppleva någon mer. Jag vill inte uppleva någon mer.
Jag vill bara ha min Johanna. Min.. gud, det smakar gudomligt gott i munnen att få säga det om henne.
Min min min! Aaaaah!

Nåväl, jag åkte & överraskade henne igen i Fredags. I lördags när vi kom hem från Ida, kände jag mig allt annat än kry. Var inte på humör för fem öre, så jag tog tempen.. guess what? 39,6.
& så var det med det. Jag blev liggandes en hel vecka typ med 39 graders feber dagarna i ända.

Inget mig emot på det sättet att jag blev omhändertagen som den största prinsessan på jorden typ!
Första morgonen lurade hon i mig att hon skulle gå upp &.. vad det nu var.. & så kommer hon ner efter en stund med en frukostbricka! Nybakta scones hade hon bakat! & så ett glas med färsk kall juice! Visseligen fick jag inte i mig mer än en halv liten scones bit, men bara själva grejen att hon gjorde en sån sak för mig betyder mer än allt guld i världen.

Det är dem där små sakerna som verkligen får en att inse hur bra man har det. & hur gudomligt lyckligt lottad jag är som har en så fantastisk människa i mitt liv. Johanna - jag älskar dig nu, imorgon & för alltid! TACK för att du finns & förgyller varenda sekund av mitt liv. För första gången på 24 år älskar jag mitt liv. & det är tack vare dig.
Så från djupet av mitt hjärta - TACK för alla stunder av lycka du ger mig! <3

När jag satt på tåget hem idag så tänkte jag "Gud, jag kan verkligen se mig själv med den här kvinnan om 30 år! Det är henne jag vill gifta mig med! Det är henne jag vill ha mina 2 barn med! Det är henne jag vill skaffa min hund tillsammans med! Det är henne jag vill bo i en mysig lägenhet med!" & det slog mig verkligen idag hur fruktansvärt mycket jag vill att det ska bli så. Jag vill vara med henne för resten av mitt liv!
Förstår ni hur stort det är? Att verkligen på riktigt få den känslan i hela kroppen, & bara sitta & le åt hur underbart allt är! Gud, helt obeskrivligt. Bara hoppas att det är besvarat, haha.. illa annars! 


Dag 11 – Mina syskon.

Jag har ju nämnt lite om dem i ett tidigare inlägg angående min familj.
Meeeen.. here we go!

Joacim - Min 2 år yngre bror. & ja.. han hade velat att jag skrev hur fruktansvärt "elak" jag var mot honom när han var liten, så jag gör väl det. Done!
Men vilken storasyster/storebror har INTE varit halv dum NÅGON GÅNG mot sina yngre syskon?

Hur eller hur. Jag kan väl inte påstå att jag har en jätte nära relation med min bror. Men på senare år har den blivit betydligt mycket bättre än den någonsin varit. Han kommer till mig när han vill ha råd, angående kärlek eller vad det nu kan tänkas vara & det värmer mig faktiskt. Jag tycker om att han "ser upp" till sin 2 år äldre syster!
Det är ju lite det min roll är tycker jag. Att faktiskt finnas där för mina 2 små pluttar när dem behöver.
& det tänker jag aldrig någonsin sluta göra!

Sofie - Min 7 år yngre syster.
Som jag för övrigt ville skulle heta Amanda! Haha.
Har ju ingenting med saken att göra, men så var det. Så blev det dock inte, eftersom hon heter Sofie & ingenting annat. Det är likadant där, jag har inte en jätte mega bra relation med henne, men vi har alltid kul tillsammans, & det kommer många skratt från båda två när vi väl sätter igång. Hon har väl inte riktigt kommit till "fråga-syrran-om-råd" stadiet än. Men det kommer nog!
& om du inte redan vet det sofie - så finns jag alltid här & har ett öra över till dig om du vill prata om något!
Jag tror att jag kan komma med bättre respons än du tror!
& jag har ju faktiskt nu när jag nämner det varit din stötte pelare när det gällde en boy för ett tag sen.
Jag sa att du skulle göra si & så för att han skulle höra av sig till dig. & vad hände?
Han hörde av sig, ofcourse.
Jag är allt annat än dum ibland.

Hur eller hur så älskar jag er oändligt mycket, så länge mitt hjärta slår & många dagar efter det. <3

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
.

Eh.. BORING! Tänker inte lägga upp en halvtaskig bild på min jobboutfit, för det är vad jag hade på mig idag.

Så istället för att skriva om något så tråkigt som vad fan jag hade på mig idag, så tänker jag skriva 3 roliga "berättelser" om mig. Saker som folk aldrig låter mig glömma!

Den första storyn handlar om mig & kalas hos släkten.
VARJE gång jag klev innanför dörren till ett kalas var det absolut första jag sa "Ska vi äta hääär?" "Vad blir det för maaat?" HAHA, visst att jag är fullständigt tokig i allt vad mat heter, men ibland går det kanske lite för långt.

Den andra storyn jag tänker dela med mig av handlar om mig som pojkflicka som liten. & jag var det verkligen också! Big time. Hur som helst. Det var vinter, & jag var ute ensam & lekte. Jag var kär i en mycket äldre tjej än mig, som jag visste brukade cykla förbi vårat hus när hon kom från jobbet. Så jag tajmade alltid att vara ute just precis då, bara för att få se henne. Så när jag denna vinter såg henne komma på sin cykel runt hörnet, stoppade jag frivilligt ner huvudet i snön & flaxade med armarna & skrek "HJÄÄÄLP!" Ihopp om att hon skulle stanna & hjälpa mig. HAHA! Vad fan trodde jag egentligen? Att hon faktiskt skulle skutta av sin cykel springa fram till mig & hysteriskt slita upp mitt huvud ur snön? My god. Det har skrattar min familj fortfarande gott åt kan jag lova.

& den tredje storyn får bli att jag som liten ville vara en kille. Jag minns att jag en gång gick fram till en sån där "Sand" låda ni vet, som dem använder för att sanda hala gator med? Öppnade locket, tog lite grus & knådade det (som inte gick så bra som ni förstår) & stoppade in det under min läpp för att det skulle se ut som snus. HAHA!
Alltså, är jag den enda som var såhär ofantligt trög som liten? Vad var tanken med det liksom? Att folk även om det sipprade ner grus från käften på mig, på allvar skulle tro att jag som typ 10-12 år gammal snusade?
Nu gör jag det dock, men jag kan lova att det INTE är grus jag har under läppen...