This time, we'll fade out tonight.

 
Idag har varit den värsta dagen i mitt liv på... jag vet inte hur länge. Tror aldrig jag gråtit så mycket i hela mitt liv, som jag gjorde idag. Tror aldrig jag känt mig så jävla värdelös & ouppskattad som jag gjorde idag.
 
För ett par månader sen valde jag (uppenbarligen jävligt dumt gjort) att skriva ett brev till mitt ex. 
För att helt enkelt få ur mig allt jag gick & tänkte på, eftersom jag inte kunnat släppa henne. 
Endast med det syftet att faktiskt visa för henne att jag finns här & lyssnar iochmed att hon mår dåligt.
Ingen annan baktanke överhuvudtaget
 
Det blev ett ganska långt brev, närmare bestämt 7 A4 sidor tror jag. Där jag helt enkelt skrev exakt vad jag kände, tänkte & tyckte om henne. Inte ett ont ord överhuvudtaget. Bara beundran över hur stolt jag är över henne, att hon klarar av att jobba nu för tiden, att hon verkar gå mot det bättre rent mående mässigt. Att jag fortfarande finns här, om hon vill lätta sitt hjärta. Skrev ner ett par minnen vi har tillsammans. Och skrev mer eller mindre att jag skulle kunna släppa allt för henne. För att jag bryr mig så ofantligt mycket om henne.
 
Trodde inte jag skulle få någon respons tillbaka överhuvudtaget. Men idag ringde telefonen när jag var på väg med Helene till Västervik. Jag kände hur nervös jag blev på en gång, & hjärtat slog i 1399 kilometer i timmen. Jag ringde upp... & det första hon säger är "Hej. Jag fick brevet idag. Jag tror redan du vet vad jag kommer säga". Ehm... nej?
Hur som helst, så fick jag en jävla utskällning.
Jag var egoistisk som hade skrivit brevet. Jag var mer eller mindre dum i huvudet som hade skrivit, för att jag så väl vet om att hon vill ha sitt space. Det kan jag tala om för er att jag respekterat till 100%. Jag har inte hört av mig till henne på flera månader, just av den anledningen. & också därför valde jag att pumpa ur mig allt genom ett brev, & inte på något annat sätt. 
 
Hon var svin irriterad & kommenterade mer eller mindre allt jag skrivit & lagt ner en jävla tid på, till det negativa. 
Allt det jag skrev om att jag finns här för henne, & att hon är så jävla stark som människa som klarat av så pass mycket, att hon numera klarar av att jobba, till att jag beundrar henne för hennes styrka.
Det förbisåg hon fullständigt, & fokuserade bara på det gamla. Det som varit. 
 
Jag har funnits för den kvinnan 24 timmar om dygnet, varit den famn hon kunnat gråta ut i, hållt hennes hand varje gång det varit jobbigt, varit den som alltid sagt att det kommer ordna sig, & att det kommer bli bättre.
Under 1,5 år var jag den som fanns där för henne, när många andra inte var så bra på det.
 
Och det HÄR är tacken för allt det.
 
Ett utdrag ur brevet; 
"Och du ska veta ....., att det glädjer mig något fruktansvärt att du verkar vara på bättringsvägen, kanske inte på alla plan, men på några. Och det är ju ändå dem små stegen som räknas, för det betyder ju ändå på något sätt att allt annat också är på väg åt rätt håll. I sin egen takt. Och det är jag så otroligt stolt över dig för. 


Under hela tiden vi var tillsammans har jag alltid trott på dig. Alltid vetat att du någon dag ska gå vinnande ur din sjukdom. Och det står jag fast vid än idag. Jag vet att du har den styrkan, och framför allt den viljan.

Och jag tror du vet att jag tror på dig."
 
Jag vet inte vad jag ska säga faktiskt.
Jag är så otroligt trött att bli omkringkastad som en påse med hundskit, för jag tycker verkligen på fullaste allvar att jag förtjänar bättre. 
Jag har aldrig någonsin gjort den kvinnan något ont. Inte ens efter att jag lämnade henne har jag sagt ett ont ord om henne.
 
Nu vet jag verkligen vart jag har henne dock. Så lite "tacksam" för det är jag väl. Nu kan jag släppa allt som har med henne att göra, & fokusera på annat. Nu vet jag att jag inte betyder ett skit för henne, & nu vet jag att min tid alla gånger jag fanns där inte var uppskattat. Nu vet jag att jag aldrig någonsin igen ska nämna hennes namn. Nu vet jag att jag aldrig någonsin igen ska ta kontakt med henne.
Nu vet jag att jag aldrig mer ska gråta tårar för henne.
Nu vet jag att hon absolut inte förtjänar att ha någon som mig i sitt liv.
 
Syftet med brevet var som sagt absolut INTE under några som helst omständigheter menat att jag vill ha tillbaka henne som flickvän. För det vill jag inte.
Jag ville bara vara en del av hennes liv. För att jag bryr mig. För att jag bryr mig. För att jag bryr mig.

Jag är absolut INTE fortfarande kär i henne överhuvudtaget. & jag känner absolut INTE kärlek på det sättet för henne längre. Vilket hon givetvis ville få det att framstå som. 
 
Hur som haver, tänker jag avrunda nu. & om det skulle vara så att DU av någon outgrundlig anledning läser det här blogg inlägget, kan du ju snälla för det första sluta läsa min blogg. Min blogg är till för människor att läsa som faktiskt bryr sig om mig. 
& om du funderar på att kommentera - låt bli. Kommentarerna du skriver tas bort pronto.
& kontakta mig aldrig någonsin igen, för jag vill aldrig mer ha någonting med dig att göra
 
Jag hoppas bara att du är jävligt nöjd med hur du behandlat mig. & tro inte att du någonsin igen kommer kunna komma krypandes, när du står där ensam. Jag finns inte kvar då. 
Det här var mitt absolut sista försök för att försöka få dig att förstå en så simpel sak som att jag bryr mig
Inget mer. Inget mindre.

Jag vet att vissa människor som läser det här kommer tycka att jag går väldigt mycket över gränsen genom att "hänga ut henne" såhär. Men det skiter jag blanka f-a-n i faktiskt. 
Jag är så JÄVLA trött på att folk tror att man kan behandla mig hur fan som helst.
Det får fan vara nog. Jag kan som alla andra inte ta hur mycket skit som helst. 
 
Hon försvann ur fönstret lika fort som jag slängde på luren i örat på henne. 
& där ute ska hon forsätta vara.

Here I go again, it`s time for me to fade away.

 
Jahaja, då var jag här igen. I gropen

Ibland undrar jag vart fan alla tårar kommer ifrån? Hur får dem plats i min lilla kropp? Tar dem aldrig slut? 
Det känns som om jag har en påfyllningsknapp inuti, som bara fylls på över kanten, för ren djävulskap. 
Som om jag inte förtjänade bättre
 
Jag lever med väldigt mycket tyngd inom mig. Val jag gjort i mitt liv, som jag mår fruktansvärt dåligt över. Fortfarande. Saker som hade kunnat sett annorlunda ut idag, om jag istället för att följa hjärnan, följt mitt hjärta

Jag har alltid fått växa upp med "vad du än gör, och hur dåligt du än mår. Följ ditt hjärta. Dit ditt hjärta tar dig, är antagligen också det rätta." Ändå är det många gånger jag gjort precis tvärtom. Alldeles för många gånger.
Liksom, vad hände där? 
 
Jag brukar vara ute på blocket & tradera ibland. Och det är många gånger jag önskar att man kunde köpa någon typ av "mur för hjärta & själ". Något som man liksom kan montera in i kroppen, som gör att man blir lite mer avskärmad från allt vad känslor & tankar heter. För att jag ska tuffin' up lite. Jag tror inte jag hade mått dåligt av det.
 
Menar att jag kanske har alldeles för lätt för att falla för frestelsen. Om det nu låter vettigt i någons öron överhuvudtaget. Jag förstår iaf vad jag menar, & i grund och botten så är det la ändå det som någonstans är huvudsaken. 
 
Jag saknar så mycket. Jag känner att det är så mycket som fattas mig. Jag älskar så mycket, men ändå så lite. 
Det känns som om jag bara vill skrika ut i natten, släppa ut allt jag bär inom mig. Men inser snart att mörkret lägger sig som ett täcke runt mig lika snabbt igen. 
 
Jag är så otroligt tacksam för alla underbara, fina människor som befinner sig i mitt liv.
Utan dem få jag faktiskt har skulle mitt liv vara beydligt mycket mörkare än vad det redan är. 
Jag älskar er allihopa, med varenda muskel & blod droppe i hjärtat. 
Ni är allt för mig. 
Tack. <3
 
Nu ska jag lyssna på Melissa Horn, försvinna bort ett tag till, för att sen stupa ner i sängen & fortsätta slåss med mörkret. 

I'm breaking at the bridges.

 
Jag har suttit & knåpat på något i flera veckor, som jag imorgon ska skicka iväg på posten. 
Vet inte hur mycket jag vill avslöja.
Men jag kan avslöja att innehållet i det kuvertet är kärlek. & taget från djupaste stället i hjärtat. 
Nuff said.
 
Jahaja, då var det julafton igen. Känns som att det inte var allt för länge sen sist vi träffade varandra. 
Tänk vad tider går. Inte riktigt klokt egentligen.
& snart är det april, & Malin fyller 1 år närmare 30. Jösses amelia vilket tråkigt samtalsämne det blev nu känner jag.
 
Hur som helst ville jag bara snabbt innan jag skuttar ner i sängen, önska alla mina bloggläsare en fantastiskt bra julafton, med mycket god mat, många julklappar & julglädje med alla människor ni älskar & bryr er om.
 
Själv tar jag bilen till mamma & tomas place tidigt imorgon bitti för att avnjuta en jul-frukost. Mysigt värre!
 
Ta hand om er i jul trafiken & glöm inte att kramas! 

<3

Var inte rädd, jag går brevid dig.

 
 
Ni som följt min blogg länge, vet att jag ibland skriver om hur jag faller ner i det "välbekanta hålet"?
Ikväll blev en sån kväll.
Ibland slår det liksom bara till, som den hårdaste käftsmällen på kinden. 
 
Jag försöker vara så stark jag någonsin bara kan. Varje dag. Ibland måste jag på riktigt slita tag i min egen arm, för att ens ha kraft att gå upp ur sängen. 

Jag tror att många människor får intrycket av att jag rent generellt är en väldigt glad människa, som för det absolut mesta går runt & ler, skrattar, ler & skrattar lite till. Samtidigt så tror jag också att det är väldigt svårt att läsa av mig. Menar då att jag nog är väldigt svårläst, just på planet om hur jag mår. Kanske annars också, vad vet jag.
Men just på det planet tror jag att jag är ganska bra på att dölja hur jag mår. Förutom de gångerna jag faktiskt brytit ihop i närheten av någon. 
Ibland även om man inte vill, så trycker ju känslorna igenom, hur hårt man än försöker med varenda muskel i kroppen att trycka dem tillbaka. Det tror jag dem absolut flesta kan skriva under på. 
 
Det är många gånger som folk frågar mig "Malin, hur orkar du att resa dig gång på gång?
& 99,9% av gångerna så vet jag inte vad fan jag ska svara. 
För 99,9% av gångerna så har det inte varit mitt "fel" att jag trillat. 
Det låter kanske fegt, & jävligt "hej, jag tycker synd om mig själv". Fine. Då får det göra det. Men så är det. 
Vare sig jag, eller någon annan för den delen vill. 
 
Jag vet att jag kanske inte gjort så smarta val alla gånger under mina hitills 26 år, men vem fan har hela tiden gjort det? 
Jag vet att jag kanske bundit mig till människor som jag absolut inte från första början borde blivit bunden till.
På ett eller annat sätt. 
Jag vet att jag ibland vad det gäller vissa saker, tagit helt fel beslut, & med facit i handen så kan jag sitta här än idag, & faktiskt på riktigt må dåligt över att jag valde att just då hantera situationen på det sättet. 
Finns det någon därute som uppfunnit en "vrida-tillbaka-tiden maskin" än? Give it to me baby, i så fall. 
Den hade kunnat förändra så mycket, till det bättre. 
 
Jag har inte alltid haft bra människor runt omkring mig. Då syftar jag inte på mina vänner, eller på min familj, eller mina flickvänner genom åren. Jag syftar på människor ute i samhället. På dem människorna som under hela mitt liv, gjort att jag idag mer eller mindre blivit den jag är. På ett sätt. 
Mobbningen som jag fått utstå sen jag gick i lågstadiet, upp till sent efter gymnasiet. 
Alla dödshot & glåpord. Alla blickar. Allt spott. Alla fingrar som flygit upp i vädret. Alla hån. Alla skratt. Alla stenar. 
 
& att det fortfarande än idag kan slå tillbaka så hårt på mig, har jag svårt att förstå. Eller kanske inte direkt svårt att förstå, men jag trodde kanske inte att det skulle jaga mig så länge. 
Att jag kan sitta här, ensam i min fina lägenhet, & som ett slag från öppen himmel bara "FAN MALIN, DU FICK VAD DU TÅLDE!" liksom attackerar mig som om jag inte vore värd så mycket bättre.
 
Det vet jag ju givetvis att jag är, & jag jobbar hårt för att intala mig det varje dag
 
Jag har haft en jävla otur vad det gäller tex kärlek också. Varenda brud som jag valt att ta under mina vingar, har visat sig att inte vara värd besväret. Dem flesta av dem. Inte alla. Mitt största misstag i mitt liv so far, var utan tvekan när jag lämnade Johanna, & det är det många av er vid det här laget som vet. 
Hade jag kunnat vrida tillbaka tiden, & plåstra om det som redan var gjort, hade jag gjort det på en gång utan att blinka. Jag hade kunnat göra så otroligt mycket för att få vara kvar där jag var. Innan jag valde att hoppa av tåget. 
Önskar att jag inte hade hoppat av, utan att det iaf hade stannat på perrongen. 
& det gör, på riktigt fortfarande så jävla ont att jag var så dum. & det är någonting som antagligen kommer straffa mig så länge jag lever. & det är tungt att gå omkring & bära på. Jävligt tungt
Jag älskade henne. Jag älskade henne så innerligt. 
 
Jag har däremot lovat mig själv en sak speciellt. Det är många gånger jag sagt "Jag ska aldrig mer bli kär." Men ett sånt påstående är ju så jävla löjligt egentligen. För jag känner mig själv pretty bra ändå, så jag vet att jag givetvis någon gång absolut kommer bli det igen. MEN däremot så kommer jag på riktigt den här gången, nästa gång jag träffar någon som jag känner att "Nejmen, henne kan jag absolut ta under mina vingar. Men ta det LUGNT!" Jag erkänner för alla som sagt "Du har alldeles för bråttom", att ja... jag har haft alldeles för bråttom. Vet inte om kanske mycket av det beror på att jag så gärna vill känna kärlek dock. Jag tror det.
Dem som känner mig på djupet vet vilken godhjärtad & kärleksfull människa jag är. 
& jag tror att det "problemet" bottnar väldigt mycket i just den faktan. 
 
Men träffar jag en människa med kanske... inte nödvändigtvis psykiska problem, men kanske.... problem, så vill jag gärna tro att "Jamen, jag kan "rädda" den här människan med min kärlek." Fin tanke kan tyckas, men det funkar ju inte riktigt så. & det kanske också är mycket där mitt "problem" med just kärlek ligger. 

Av någon outgrundlig anledning så är det BARA såna människor iprincip som jag haft ett förhållande med.
Människor som på ett eller annat sätt är "skadade", & därav min vilja att ta dem under mina vingar. 
 
Jag är alldeles för snäll. Jag vet om det. Men samtidigt är det svårt att riva dem murarna, för det är ju så jag är född att vara. 
Det var dem egenskaperna jag som människa föddes med. Det var så det var menat att vara. 
 
Jag är hur som helst otroligt tacksam gentemot dem människorna som faktiskt på ett eller annat sätt ALLTID funnits vid min sida. Jag är otroligt tacksam för allt vackert ni på ett eller annat sätt ger mig. Jag är otroligt tacksam för att det är just ni som faktiskt förgyller mina dagar. Jag kanske inte alltid är så bra på att visa min uppskattning det vet jag & det ber jag om ursäkt för, men utan er hade jag aldrig klarat att gång på gång resa mig.
Jag älskar er

Du skulle sälja din själ, för att få stanna där.

Ålright, i brist på annat så svarar jag på dem frågor jag fick i senaste inlägget. Kul att det kom in lite grann iaf. Älskar att svara på frågor, så aaattteeeh. 
 
Emily frågar;
Jaadu Malin, varför är du så awesome för?

Malin svarar
Jadu, Emily... haha, om jag det visste. Nej men jag är la helt enkelt väldigt godhjärtad. Och därav min awesomeness gissar jag. Good enough for yah? Ehehe.

Louise frågar
Vad hände egentligen mellan dig & Lina, varför tog det slut?

Malin svarar;
Jadu, hon ringde mig. Sa att vi behövde prata & sa helt enkelt att avståndet var för jobbigt osv osv. För att dra den kortaste historien. Inte för att det egentligen finns så mycket att tillägga, men iaf, hah.
 
Nikky Jay frågar;
Tror du på hästar?

Malin svarar
Hahahah! NEJ. Hästar finns inte. Frukter däremot, dem finns!

Louise frågar igen;
Kan du tänka dig att flytta till en helt annan stad än den du bor i nu?

Malin svarar;
Ohja! Utan tvekan. Drömmen är fortfarande Göteborg. Och blir det inte inom en relativt snar framtid, så blir det NÅGON GÅNG i livet, det är en sak som är säker. Men annars kan jag tänka mig typ Norrköping, eller Kalmar. Egentligen är nästan vilken stad som helst bättre än Vimmerby, hah.

Hjärter dam.

Känner att det är på tiden att skriva av mig lite.
 
Måste nästan nämna det faktum att jag fick ett telefonsamtal idag, & lite grann hur det samtalet utspelade sig.
Farmor: "Ja, jag hörde att du varit lite deppig de senaste dagarna?"
Jag; "Vart ifrån har du hört det?"
Farmor; "Nej, men jag ringde till din syster & din mamma för några dagar sen för att höra hur det var med dem, & då kom vi in på dig..."
Jag; "Jaha okej, då förstår jag." 
Farmor; "Ja, vilken himla otur du ska ha i kärlek jämt!"
Jag; "Jadu farmor, det kan man lugnt säga!"
Farmor: "Du får hitta någon tjej som bor närmare! Hultsfred, minst!"
Jag: "Men det finns typ inga intressanta människor här omkring, eller jag snarare är inte intressant för dem!"

Alltså, min farmor är så jävla fin. I början när jag kom ut som homosexuell för henne, tyckte hon inte alls om det, & förstod kanske inte hur vanligt det faktiskt är idag. Men nu är hon så fin som det bara går att bli. Att hon vill mig så väl med kärleken, gör mig otroligt varm i hjärtat. För trots allt så betyder min farmor otroligt mycket för mig, & är en av få i min släkt som står mig riktigt nära.

Känns som att alla är "på" mig vad det gäller just kärleken också, hah.
Mamma idag; "Du får skaffa någon som är äldre än dig själv! Någon som kanske redan har barn, eller som iaf är i 30 års åldern! För du är ju faktiskt 30 snart Malin!" 
Tack mamma. Tack.
 
Men det är inte så jävla lätt alltså. & jag vet att jag kanske ibland har alldeles för bråttom in i något nytt.
Men jag tror att mycket beror på att jag är sån kärleksfull människa. Jag tycker om alla människor, & vill tillochmed en främling jag stöter ihop med på gatan väl. Liksom, vad ska jag göra? Bli katig & bygga upp någon slags "HÄR KOMMER DU INTE IN!" mur? Nah, tvek. 
 
MEN en sak är då fan säker iaf, jag tänker INTE under några som helst omständigheter flyga in i första bästa, ever again. Vill man ha mig, så ska man hädanefter få KÄMPA för det, & visa att man verkligen på riktigt tycker om mig, innan jag tar steget innanför hennes aura. Japp japp.
 
Bitterheten tar över lite här känner jag. Och nu sa det PANG OCH BOM utanför dörren. Trevligt. Buhuuw.
 
Okej, vi kör en liten frågestund också. Eftersom ni ALLTID är så jävlans bra på det. Fråga på bah, hur många frågor ni vill & INGEN fråga är för dum. Var gärna inte anonyma som de flesta tråkigt nog väljer att vara. Även om ni skriver liksom "BRITTA" eller "EMMA" så vet jag antagligen inte vilka ni är ändå. Så med andra ord blir det lite anonymt iaf. 
Bra. Tack hej.

Underbart är kort.

Jo. Kan en la säga. Det gick åt helvete den här gången också. Som så många gånger förr. 
Men lugn, jag är vid det här laget mer än härdad. Typ.
 
Så med andra ord, för er som inte är vän med mig på facebook, & bara kommer älska att ta del av det jag nu kommer berätta; Jag är alltså singel. Igen. Woop woop på det? Nah. Bajs. Lite så känner jag.
 
Yeye. Sånt är livet, & som tur är går livet vidare, annars hade jag antagligen blivit knäpp för länge sen. 
 
Har inte så mycker mer att säga faktiskt.

Aldrig mer.

Är det nu man ska säga the typical "aldig mer!"? 

Alltså. Fan. Ja, som många vet så var jag på 50-års fest igår. Som skulle firas på en relax, med en stor pool, bubbelpool, ångbastu, & vanlig bastu. FAN VAD ROLIGT DET SKA BLI tänkte jag.

Det var hur trevligt som helst. Tills jag tydligen inte längre pallade trycket. Eller drycken snarare. 

Jag började dricka min första öl med så gott som ingenting i magen. Bad bad idea kan jag lova.
Efter det två glas mintu, & så givetvis x antal drinkar på festen. 
Det började hur bra som helst. 

Under middagen ställde jag mig upp & ville visa mina framfötter lite, höjde glaset & sa något i stil med "Jag tycker att vi ska skåla för Roffe med ett TRE faldigt hurra!" Alltså, okej Malin... fin gest. men vadå TRE faldigt hurra? Så vitt jag vet är det FYR faldigt hurra. Men uppenbarligen inte där jag är född. Aja. Det slutade med att det blev ett fyrfaldigt hurra iaf, & inte tre faldigt som jag tydligen indikerade på var helt riktigt. 
 
Maten avnjöts. Sen var det dags för våra lekar som kusinerna knåpat ihop. Det blev några skratt. Ut kom Roffe med rekvisita som vi bett honom ta på sig samtidigt som tävlingarna skulle äga rum. 
 
Efter det blev det chill i poolerna, osv osv. 
Mer drinkar, hej & hå!
Borde kanske lära mig att känna vart fan gränsen går för intag av alkohol, men nej.. jag lär mig visst aldrig.
Vem har jag fått dem generna av tro? Min pappa är ju stans nykterist & mamma är inte direkt någon stordrickare heller. Jaha, jag var väl den jäveln som fick det kassaste alkoholsinnet i våran familj. Joman tackar för det! 
 
Sen... kommer jag inte ihåg så mycket mer. Sorgligt som fan. 
Jag har fått berättat för mig att jag gick & spottade på golvet (!!!) liksom vad fan hände där? 
Så jävla äcklig. 
 
& tydligen så hade jag suttit i en stol när presenterna skulle öppnas, & sovit med ett glas dooleys i handen. & när folk applåderade för vad Roffe fick i present, ja då jävlar hade jag tydligen kvicknat till lite & bestämt klappat i takt med alla andra, för att sen falla i min dvala igen. 
 
Sen tyckte tydligen mer parten av folket att det minsann var dags för Malin Karlsson att åka hem.
Halv tolv (!!!!) i natt var jag på hemmaplan igen. Alltså, vad fan! 
Festen var slut vid 3, & jag hade redan fötterna innanför min egen dörr vid halv 12 på natten. 
Vad fan hände där? 

Aja, somnade som en sten gjorde jag iaf. 
& tydligen så hade jag varit tillräckligt ambitiös i mitt fylle tillstånd så jag till&med hade tvättat av mig sminket innan jag skuttade ner i sängen. Generöst värre! 
 
Ambulansen hade tydligen fått göra besök på Relaxen också, eftersom en av festdeltagarna hade ramlat på rumpan, med ena handen i kläm. Han ska tydligen ha hamnat PÅ armen när han ramlade, & det slutade med en bruten handled. 
Det var flera stycken som druttade i backen, för att gången mellan poolerna & dem andra rummen, var som självaste isbanan. Men bara en ambulans färd som tur är. Jösses. 
 
& när jag vaknade i morse hade jag tydligen fått på mig någon annans underkläder (!!!??) 
Alltså, jag trodde fan att jag hade LITE koll på vad fan jag sysslade med. Men fan vad fel jag hade.
Hur fan kan jag på riktigt slita på mig NÅGON ANNANS underkläder.
Behöver jag säga att det var pinsamt att överlämna dem idag till hon som inatt fick gå hem troslös?
Nah. Fy farao, 
 
Jaja, men.... kul hade jag iaf. 
 
& dragit slutsatsen att jag har 2 alternativ till nästkommande hålligång/party.
1. Bli nykterist på heltid.
2. Att iaf lära mig hur mycket jag tål innan det går överstyr.
 
Just nu känns det som om alternativ 1 är min enda räddning. Men det låter lite för tråkigt, så nummer 2 är absolut något jag ska ta till mig & gå efter hädanefter. 
Hujedanmig.
 
Hoppas ni hade en trevlig kväll igår iaf mina vänner!



bloglovin

Mitt namn är Malin, är 25 år ung. En homosexuell tjej som skriver om aktuella samtalsämnen.

I min blogg, kommer du kunna läsa om allt från hur det ser ut i min vardag, till heta & mindre heta ämnen i dagens samhälle. Så vill du inte bara läsa om tråkigt mode, ska du låta ögonen vila på min blogg.

RSS 2.0