Idag har varit den värsta dagen i mitt liv på... jag vet inte hur länge. Tror aldrig jag gråtit så mycket i hela mitt liv, som jag gjorde idag. Tror aldrig jag känt mig så jävla värdelös & ouppskattad som jag gjorde idag.
 
För ett par månader sen valde jag (uppenbarligen jävligt dumt gjort) att skriva ett brev till mitt ex. 
För att helt enkelt få ur mig allt jag gick & tänkte på, eftersom jag inte kunnat släppa henne. 
Endast med det syftet att faktiskt visa för henne att jag finns här & lyssnar iochmed att hon mår dåligt.
Ingen annan baktanke överhuvudtaget
 
Det blev ett ganska långt brev, närmare bestämt 7 A4 sidor tror jag. Där jag helt enkelt skrev exakt vad jag kände, tänkte & tyckte om henne. Inte ett ont ord överhuvudtaget. Bara beundran över hur stolt jag är över henne, att hon klarar av att jobba nu för tiden, att hon verkar gå mot det bättre rent mående mässigt. Att jag fortfarande finns här, om hon vill lätta sitt hjärta. Skrev ner ett par minnen vi har tillsammans. Och skrev mer eller mindre att jag skulle kunna släppa allt för henne. För att jag bryr mig så ofantligt mycket om henne.
 
Trodde inte jag skulle få någon respons tillbaka överhuvudtaget. Men idag ringde telefonen när jag var på väg med Helene till Västervik. Jag kände hur nervös jag blev på en gång, & hjärtat slog i 1399 kilometer i timmen. Jag ringde upp... & det första hon säger är "Hej. Jag fick brevet idag. Jag tror redan du vet vad jag kommer säga". Ehm... nej?
Hur som helst, så fick jag en jävla utskällning.
Jag var egoistisk som hade skrivit brevet. Jag var mer eller mindre dum i huvudet som hade skrivit, för att jag så väl vet om att hon vill ha sitt space. Det kan jag tala om för er att jag respekterat till 100%. Jag har inte hört av mig till henne på flera månader, just av den anledningen. & också därför valde jag att pumpa ur mig allt genom ett brev, & inte på något annat sätt. 
 
Hon var svin irriterad & kommenterade mer eller mindre allt jag skrivit & lagt ner en jävla tid på, till det negativa. 
Allt det jag skrev om att jag finns här för henne, & att hon är så jävla stark som människa som klarat av så pass mycket, att hon numera klarar av att jobba, till att jag beundrar henne för hennes styrka.
Det förbisåg hon fullständigt, & fokuserade bara på det gamla. Det som varit. 
 
Jag har funnits för den kvinnan 24 timmar om dygnet, varit den famn hon kunnat gråta ut i, hållt hennes hand varje gång det varit jobbigt, varit den som alltid sagt att det kommer ordna sig, & att det kommer bli bättre.
Under 1,5 år var jag den som fanns där för henne, när många andra inte var så bra på det.
 
Och det HÄR är tacken för allt det.
 
Ett utdrag ur brevet; 
"Och du ska veta ....., att det glädjer mig något fruktansvärt att du verkar vara på bättringsvägen, kanske inte på alla plan, men på några. Och det är ju ändå dem små stegen som räknas, för det betyder ju ändå på något sätt att allt annat också är på väg åt rätt håll. I sin egen takt. Och det är jag så otroligt stolt över dig för. 


Under hela tiden vi var tillsammans har jag alltid trott på dig. Alltid vetat att du någon dag ska gå vinnande ur din sjukdom. Och det står jag fast vid än idag. Jag vet att du har den styrkan, och framför allt den viljan.

Och jag tror du vet att jag tror på dig."
 
Jag vet inte vad jag ska säga faktiskt.
Jag är så otroligt trött att bli omkringkastad som en påse med hundskit, för jag tycker verkligen på fullaste allvar att jag förtjänar bättre. 
Jag har aldrig någonsin gjort den kvinnan något ont. Inte ens efter att jag lämnade henne har jag sagt ett ont ord om henne.
 
Nu vet jag verkligen vart jag har henne dock. Så lite "tacksam" för det är jag väl. Nu kan jag släppa allt som har med henne att göra, & fokusera på annat. Nu vet jag att jag inte betyder ett skit för henne, & nu vet jag att min tid alla gånger jag fanns där inte var uppskattat. Nu vet jag att jag aldrig någonsin igen ska nämna hennes namn. Nu vet jag att jag aldrig någonsin igen ska ta kontakt med henne.
Nu vet jag att jag aldrig mer ska gråta tårar för henne.
Nu vet jag att hon absolut inte förtjänar att ha någon som mig i sitt liv.
 
Syftet med brevet var som sagt absolut INTE under några som helst omständigheter menat att jag vill ha tillbaka henne som flickvän. För det vill jag inte.
Jag ville bara vara en del av hennes liv. För att jag bryr mig. För att jag bryr mig. För att jag bryr mig.

Jag är absolut INTE fortfarande kär i henne överhuvudtaget. & jag känner absolut INTE kärlek på det sättet för henne längre. Vilket hon givetvis ville få det att framstå som. 
 
Hur som haver, tänker jag avrunda nu. & om det skulle vara så att DU av någon outgrundlig anledning läser det här blogg inlägget, kan du ju snälla för det första sluta läsa min blogg. Min blogg är till för människor att läsa som faktiskt bryr sig om mig. 
& om du funderar på att kommentera - låt bli. Kommentarerna du skriver tas bort pronto.
& kontakta mig aldrig någonsin igen, för jag vill aldrig mer ha någonting med dig att göra
 
Jag hoppas bara att du är jävligt nöjd med hur du behandlat mig. & tro inte att du någonsin igen kommer kunna komma krypandes, när du står där ensam. Jag finns inte kvar då. 
Det här var mitt absolut sista försök för att försöka få dig att förstå en så simpel sak som att jag bryr mig
Inget mer. Inget mindre.

Jag vet att vissa människor som läser det här kommer tycka att jag går väldigt mycket över gränsen genom att "hänga ut henne" såhär. Men det skiter jag blanka f-a-n i faktiskt. 
Jag är så JÄVLA trött på att folk tror att man kan behandla mig hur fan som helst.
Det får fan vara nog. Jag kan som alla andra inte ta hur mycket skit som helst. 
 
Hon försvann ur fönstret lika fort som jag slängde på luren i örat på henne. 
& där ute ska hon forsätta vara.
 
Jahaja, då var jag här igen. I gropen

Ibland undrar jag vart fan alla tårar kommer ifrån? Hur får dem plats i min lilla kropp? Tar dem aldrig slut? 
Det känns som om jag har en påfyllningsknapp inuti, som bara fylls på över kanten, för ren djävulskap. 
Som om jag inte förtjänade bättre
 
Jag lever med väldigt mycket tyngd inom mig. Val jag gjort i mitt liv, som jag mår fruktansvärt dåligt över. Fortfarande. Saker som hade kunnat sett annorlunda ut idag, om jag istället för att följa hjärnan, följt mitt hjärta

Jag har alltid fått växa upp med "vad du än gör, och hur dåligt du än mår. Följ ditt hjärta. Dit ditt hjärta tar dig, är antagligen också det rätta." Ändå är det många gånger jag gjort precis tvärtom. Alldeles för många gånger.
Liksom, vad hände där? 
 
Jag brukar vara ute på blocket & tradera ibland. Och det är många gånger jag önskar att man kunde köpa någon typ av "mur för hjärta & själ". Något som man liksom kan montera in i kroppen, som gör att man blir lite mer avskärmad från allt vad känslor & tankar heter. För att jag ska tuffin' up lite. Jag tror inte jag hade mått dåligt av det.
 
Menar att jag kanske har alldeles för lätt för att falla för frestelsen. Om det nu låter vettigt i någons öron överhuvudtaget. Jag förstår iaf vad jag menar, & i grund och botten så är det la ändå det som någonstans är huvudsaken. 
 
Jag saknar så mycket. Jag känner att det är så mycket som fattas mig. Jag älskar så mycket, men ändå så lite. 
Det känns som om jag bara vill skrika ut i natten, släppa ut allt jag bär inom mig. Men inser snart att mörkret lägger sig som ett täcke runt mig lika snabbt igen. 
 
Jag är så otroligt tacksam för alla underbara, fina människor som befinner sig i mitt liv.
Utan dem få jag faktiskt har skulle mitt liv vara beydligt mycket mörkare än vad det redan är. 
Jag älskar er allihopa, med varenda muskel & blod droppe i hjärtat. 
Ni är allt för mig. 
Tack. <3
 
Nu ska jag lyssna på Melissa Horn, försvinna bort ett tag till, för att sen stupa ner i sängen & fortsätta slåss med mörkret. 
 
Jag har suttit & knåpat på något i flera veckor, som jag imorgon ska skicka iväg på posten. 
Vet inte hur mycket jag vill avslöja.
Men jag kan avslöja att innehållet i det kuvertet är kärlek. & taget från djupaste stället i hjärtat. 
Nuff said.
 
Jahaja, då var det julafton igen. Känns som att det inte var allt för länge sen sist vi träffade varandra. 
Tänk vad tider går. Inte riktigt klokt egentligen.
& snart är det april, & Malin fyller 1 år närmare 30. Jösses amelia vilket tråkigt samtalsämne det blev nu känner jag.
 
Hur som helst ville jag bara snabbt innan jag skuttar ner i sängen, önska alla mina bloggläsare en fantastiskt bra julafton, med mycket god mat, många julklappar & julglädje med alla människor ni älskar & bryr er om.
 
Själv tar jag bilen till mamma & tomas place tidigt imorgon bitti för att avnjuta en jul-frukost. Mysigt värre!
 
Ta hand om er i jul trafiken & glöm inte att kramas! 

<3