Okej - jag kan inte få nog.

Jag brukar ha väldigt svårt för covers. Men det finns dem som bara.. träffar in i själen & sitter som en smäck.

& det kan man väl lugnt säga att detta gör
.

Hon har ALLT. Närvaron, lugnet, rösten, änglarna på stämbanden. Bara.. wow!

Nu blir det film & sova.




Jag såg på Final Destination 5 igår natt. Säga vad man vill om filmerna, men jag har länge trott på "storyn".
Vill säga - att man kan lura döden.

Jag tror, inte direkt stenhårt, men bomullshårt på att man har ett "bestämt" datum för att möta döden.
Men jag tror också som nämnt ovan - att man kan lura den.

Det finns hur många exempel som helst, som videon ovan tex.
Eller exempel som jag själv hört talas om.

En bekant till mig tex. Hon var ute & körde bil med sina 2 barn, varpå någonting i bilen hände, som gjorde att mamman i bilen tappade uppsyn över bilen för några milli sekunder. Vägen dem körde på är på sidorna om vägen omringad av vatten, varpå det finns räcke för att skydda, förutom på ett litet ställe, där det istället är en liten glipa (fråga mig inte varför. Idiotiskt!), & hon tappar kontrollen över bilen & av alla ställen att åka ner med bilen på, åker hon ner där det inte finns räcke. 1 mille sekund längre fram hade hon missat hålet, & istället kört in i räcket, varpå smällen & utgången av det hela antagligen hade blivit betydligt mildare.

Det som då händer är att bilen hamnar upp & ner, den lilla flickan i bilbarnstol flyter iväg i vattnet, också den upp & ner. (!) Den äldsta flickan dör. Likaså mamman. Flickan i bilbarnstolen blir upptäck av någon. (vet inte om det är räddnings människor, eller någon random som stannat för att hjälpa till.) Det är svart ute & mannen eller kvinnan i fråga, lyser med ficklampa ute i vattnet, för att lägga märke till bilbarnstolen som ligger & flyter upp & ner i vattnet med den lilla flickan i. Varpå hon överlever & är idag en frisk liten Jennifer.

Men tänk om dem inte hade lyst ut i vattnet, eller hade lyst ut i vattnet precis som dem gjorde, fast 5, 10 minuter senare? Hur hade utgången blivit då?

Det är ju egentligen hur hemskt som helst att tänka så - men jag tror stenhårt på ödet.
Jag menar, hade det bara fått gå 1 sekund till hade dem istället som sagt smällt i räcket istället för att störta ner i den lilla lilla glipan som fanns, & alla 3 kanske istället fortfarande hade varit i livet.

Som sagt, det finns hur många exempel som helst.

Vet inte om jag vågar skriva det, med risk för att missuppfattas något fruktansvärt.
Men som det här i Norge tex.

Dem människorna som faktiskt stod öga mot öga med Breivik, & lika gärna hemskt nog hade kunnat få en kula genom pannan, men som inte fick det. Vad gjorde att han egentligen inte sköt dem också?
Eller dem som "spelade döda" för att inte bli skjutna. Vad var det som bestämde att just dem skulle reagera så?
Fattar ni min tankegång eller låter jag som världens pyskopat?

Har ni några "nära döden" upplevelser som ni vill dela med er av?
Eller har ni någon annan teori än mig?

Dela gärna med er av era teorier.

Ibland känns det som om jag bara vill dra något gammalt över mig & försvinna för en stund.
Gå i ide. Koppla bort allt skit & bara, ensam ligga & stirra upp i taket.

Jag kanske ger sken av att jag har världens tornado i magen, & lyser klarare än alla stjärnor på himlen.
Då kan jag meddela att så är det - inte.

Allt är inte så mycket rosor & rött som det verkar.
Ibland är det väldigt mycket längre ifrån än så.
Men ibland är det så.
& det är just den biten som gör mig så äckligt förvirrad.
Det snurrar.
Jag hittar inte ut.
Mina händer famlar i mörker & jag vet inte vart jag ska greppa för att inte släppa taget.

Men sen är det väl så, att alla dagar är inte lika toppen som andra.
& jag antar att det här är en sån dag.

Jag vill så gärna att allt ska bli bra igen, att det ska bli som förut.
Men för varje dag som går, kommer dem tvivlande tankarna närmare, & det känns som om händerna aldrig kommer greppa för att kunna hålla kvar.



Jag ligger gömd under löven,
jag ligger gömd under snön.
Jag har fastnat med händerna i marken,
i minnet från en mardröm.

Jag är så långt ifrån dig,
som i ett annat land fast nära ditt.
När allting verkade enkelt i mitt liv,
när du kände dig utestängd från mitt.

Jag försöker men jag förlorar varje gång,
antingen lämnar dom mig eller så lämnar jag dom.
Jag skulle förstå om du ändrade dig,
och vände om.

Åren går in i varann,
och jag inser att tiden är kort.
Årstiderna smälter samman,
Och jag vill minnas det,
jag en gång glömde bort.

Och du som gått vid min sida,
säg mig, verkar jag tyngre nu?
Jag har varit så trogen, det jag tror på,
och hållit på förlåt som längtat ut.

Jag försöker men jag förlorar varje gång,
antingen lämnar dom mig eller så lämnar jag dom.
Jag skulle förstå om du ändrade dig,
och vände om.

Om du lutar dig mot solen,
om jag lutar mig mot dig.
Jag blir bättre med tiden,
om du har tålamod med mig.

Jag älskar dig. <3