Jag har alldeles för mycket känslor inom mig för att INTE skriva av mig lite. Måste få ur mig lite. Så, bare with me

Det finns ett ordspråk som lyder "Det sker när du minst anar det.", jag tänker då osökt på bland annat kärlek.
Att den trillar in i ens liv när man minst anar det. Jag har varit singel sen i Maj förra året, vilket alltså blir nästan exakt 1,5 år sen nu. Det har som jag sagt till många, varit den absolut bästa tiden i mitt liv. Jag har verkligen behövt det. Jag har behövt det för att kunna reflektera över mig själv, reflektera över alla mina beteenden, reflektera över vad det är jag vill få ut i mitt liv, reflektera över vem det är jag behöver möta för att leva i en lycklig tvåsamhet. 

Jag är också medveten om att jag förut när jag träffat någon, har haft alldeles för bråttom att binda mig. Även efter ett uppbrott.
Jag har haft ett stort behov av att känna mig uppskattad, älskad, saknad, och att helt enkelt egentligen "tillhöra" någon.
Det är farligt det där, för det slutar egentligen med att man tar den människan som just då kan ge en det man behöver. Haft alldeles för bråttom, för sen har det gått några månader, när den här första perioden gått över, och "allvaret" börjar kicka in, när de riktiga färgerna av en människa börjar bubbla upp till ytan. Då är det kört, för då är man redan mitt uppe i allt, och jag har aldrig varit den som gett upp direkt om det visar sig att något "går åt fel håll". Det är också något jag hanterat fel. 

För att göra ett långt rabbel kort, så har jag helt enkelt behövt dessa 1,5 åren för att jaga fatt på mig själv. Man är aldrig någonsin 1 i ett förhållande som gör fel. Det krävs alltid två för att dansa tango.
Jag har jobbat så mycket med mig själv under det här 1,5 året, vilket jag aldrig gjort förut.
Det är många känslor som bubblat upp till ytan när jag vidrört dem under den här tiden, som jag har kunnat ta tag i och hantera. Slå upp knuten på. Kan inte beskriva hur skönt det är. 

Jag är mer redo än någonsin nu att binda mig. Jag är dock helt färdig med att bara vara tillsammans ett tag, och sen hejdå. Den här gången när jag kastar mig ut vill jag hitta henne som jag ska spendera mitt liv med.
Jag är helt färdig med att gå från förhållande till förhållande. 

Egentligen har ju det här med kärlek skrämt mig sen väldigt många år tillbaka. Jag är så ofantligt rädd för att låta mitt hjärta landa i någons famn som sen inte kommer ta hand om det. Igen. Jag hoppas bara att det blir så jävla bra den här gången. Alla ben och känslor i hela min kropp säger mig att det kommer bli det, och jag vill så gärna lyssna och tro det, men jag är fortfarande rädd. Mitt hjärta klarar inte en enda tramp till. 
Det går sönder då. 

"Det sker när du minst anar det" var det ja. Det var lite det som hände för ett tag sen. Hon gillade mig på badoo, och efter några dagar (tror jag) vågade jag gilla henne tillbaka, och på den vägen är det.
Nu pratar vi dagligen i telefon/videosamtal. 
Jag är så ofantligt fascinerad över det här att man kan möta en "främling" och sen bara mötas i allting. 
Tycka lika om allt, ha samma framtidsplaner, gillar/ogillar samma saker, ja, you name it.
Det liksom bara säger klick, och aldrig någonsin har något känts så självklart
Tänk om hon är här nu, mitt framför ögonen på mig? Och här har jag väntat på henne i så många år, och undrat vart hon hållit hus. 

Jag vet inte vad som händer, och vad som kommer hända, men aldrig har jag fått den känslan i magen som när hon genom kameran tittar på mig och ler, aldrig har jag i huvudet hört hur det nästan knäpper till. 
Jag har en mer öppen famn nu än jag någonsin haft förut. 
Den 17onde November möts vi. Jag är så redo.
Jag hoppas bara kärleken är redo för mig också.