En del av Malin

Biffy Clyro-Machines

Det var inte förrän några månder tillbaka, jag verkligen insåg hur dåligt, psykiskt jag mår.
Jag har inte ork att gå utanför dörren längre ens, för att jag mår så fruktansvärt dåligt över vad jag ska möta när jag kliver utanför dörren.
 Jag vill stanna mellan mina 4 väggar som alltid finns där & räddar livet på mig.
Mellan dem vet jag att jag kan vara säker.
Att gå på stan ensam, eller med en vän är en kamp för livet, för mig.
Med pulserande mage & hjärta, blir jag osäker så fort jag ser en annan människa, att dem ska fälla någon tarvlig kommentar. Som alltid.
När folk skrattar, tror jag att dem skrattar åt mig.
När folk pekar, tror jag dem pekar på mig.
När folk tittar, tror jag dem tittar på mig.

Men sen.. har jag faktiskt vuxit väldigt mycket också, som person.
För ett tag ville jag inte röra mig ur fläcken, jag kunde sitta framför min trogna vän, dag in & dag ut & prata med mina "låtsas" kompisar, växla meningar, växla sorg, växla glädje, växla skratt, och växla gråt.
Med vadå egentligen?
En dumburks skärm, som inte säger mig någonting.
Egentligen.

Nya vänner, har alltid varit svårt för mig att finna, det har aldrig varit en vän som verkligen "finns", utan det är på internet dem finns.
Visst, jag har kompis "irl" också, om man kan säga så. Men dem är inte många & dem blir färre & färre.
Känns det som.
& jag ser inte det som att det är likadant som att ha någon, man träffar varje dag, kan ringa till & bestämma träff med, när man vill.
Nej, dem är så mycket längre bort.
& jag behöver dem allihop, på riktigt!
Nu, & för all framtid.

Jag vill inte behöva vara rädd längre, allt jag begär är att få känna trygghet & att jag vet att jag kan vara MALIN utan att skämmas för det.
Jag vill inte behöva slänga mig i sängen med tårar som rinner varje gång jag kommer hem från någon/något, för att jag har sån ångest.
Varför ska det vara så svårt att känna sig tillräcklig?