En del av Malin

Dag 3 - Mina föräldrar/Familj.

Min mamma. Gunilla. Min klippa, min ängel & min idol.
Vad skulle jag möjligtvis göra utan henne?
Hon har så länge jag kan minnas alltid funnits vid min sida & varit min stöttepelare när jag sträckt ut handen & behövt hjälp, eller råd. Ibland behöver jag inte ens göra det. Hon ser tydligt på mig när jag inte mår bra, tack & lov. För den värsta frågan som finns när man redan mår piss är "Hur mår du egentligen?" Får man den frågan när tårarna redan är beredda på att krypa fram, kommer dem ALLTID (iaf på mig) när man får den frågan. 
Bägaren rinner över så att säga. 

Hur eller hur, ett speciellt minne jag har från min mamma (även om jag har massvis) så finns det åtminstone 1 jag vill dela med mig av & som jag aldrig någonsin kommer glömma.

Det var när vi bodde i Gullringen, mamma lagade mat, & jag hjälpte till. Helt plötsligt från nowhere säger jag;
"Mamma... vad skulle du säga om jag var homosexuell?"
Mamma svarar med skrattet i beredskap;
"Lilla gumman... det har jag vetat om LÄNGE!" & så till frasen som aldrig någonsin kommer suddas ut från mitt minne; "Men det spelar ingen roll om det är en tjej eller kille du blir kär i, bara du är lycklig."
Det värmde så enormt. & det gör det fortfarande.

Tack för att du finns mamma & för att du är så fantastiskt underbar. Jag älskar dig!

Min pappa. Stefan. Vet inte riktigt vad jag ska skriva faktiskt, & det får mig att känna mig så elak.
Men samtidigt så är det inte mitt fel att allt blivit så fucked up mellan oss 3 barn & pappa.
Jag lägger faktiskt all skuld på honom, att det blivit såhär.
Det var inte jag som valde att bo ihop med en psykotisk idiot jävel.
Det var inte jag som valde att sätta på henne & sätta 2 barn till, till världen.
Det var inte jag som alla gånger lät kasta ut honom från lägenheten, & sitta mitt i vintern i en bil, för att jag inte hade någonstans att ta vägen.
Det var hon. & det var han.

& så vitt jag förstår det håller han kanske på att flytta tillbaka till svinet. & om så är fallet så menar jag det verkligen när jag säger det (hur mycket han nu än skulle "behöva" mig) så säger jag upp all kontakt överhuvudtaget med min pappa. För då har fan min bägare runnit över för mycket för att orka bry mig längre.
Sorgligt, men sant.
Men återigen är det aldrig någonsin jag som gjort något fel. Jag har snarare flera gånger bett på mina bara knän att han ska lämna henne. Gråtit framför min egen pappa miljontals gånger för att jag är så olycklig över att se hur olycklig han är med henne.

Men when it all comes down to it, så är han ta mig fan en vuxen människa & borde veta bättre för sitt eget bästa.
Men skenet bedrar, som så många gånger förr.

Han får helt enkelt bada i skiten om han nu trivs så bra med det, jag vägrar att plocka upp efter honom mer.
Men jag saknar honom. Jag saknar min pappa. Så som han en gång var.
Det känns sorgligt att säga det, men nu för tiden känns han mer som en väldigt avlägsen "vän". & det är egentligen inte den relationen jag vill ha med min egen pappa.

Sen vill jag faktiskt även om han inte är min biologiska pappa slänga upp en bild på honom.
Min mammas pojkvän.
Han är en av dem finaste änglarna gud sänt ner till våran familj.
Sättet han tar hand om min mamma, & den villkorslösa kärleken han ger henne, får mig att älska honom.

Han är inte bara en ängel som ger villkorslös kärlek till min egen mamma, han ger oss massvis av kärlek också.
& det är jag så evigt tacksam för. Min mamma har verkligen haft tur att träffa någon som honom.

& min fantastiska syskon Joacim & Sofie, som jag älskar av hela mitt hjärta & är tacksam över att jag har.
Vet inte vad jag skulle göra utan er heller. Finns alltid här för er. Jag älskar er!