1
. Jag rös genom _hela_ klippet. Tror aldrig jag haft sån gåshud av något annat musik klipp i hela mitt liv.
2. Varje mening hon sjunger kan jag relatera till.
3. Jag kan känna hennes smärta & hennes sårbarhet. Hennes svarta klädval som hon _alltid_ så vitt jag vet av alla konserter jag varit på med henne - talar sitt tydliga språk.
4
. Hon gör svensk musik så otroligt mycket vackrare än den _någonsin_ tidigare varit.
5. Hon är så otroligt vacker att man får svårt att andas. & med texterna som grädden på det moset, gör att det blir oslagbart.

& att hon nu börjat spelas på dem större radio kanalerna, gör mig så lycklig på något sätt.
I stort sätt alla artister strävar ju någonstans efter att få synas & höras. & att hon nu då spelas på dem störra radio kanalerna, gör att jag blir så lycklig för hennes skull. 
Det är exakt i det rampljuset hon förtjänar att vara.

& jag kan säga det redan idag med handen på hjärtat, att jag kommer aldrig någonsin sluta lyssna på den här kvinnan. Kommer aldrig sluta hoppas på att det bara ska komma mer & mer & mer & mer med henne.

Det jag gillar i det här klippet, är att hon står helt utan sin gitarr i handen, & om man granskar hennes rörelser noggrant, kan iaf jag se att hon är väldigt.. osäker på något sätt i sig själv. Om man tittar på händerna, typiska rörelser för att känna sig obekväm. & att stå rakt upp & ner så naken, tycker jag är oerhört starkt. Vare sig det är Melissa Horn som gör det eller Bonjovi.

Nu ska jag kolla på klippet igen & rysa lite till.


Jag känner att jag är tvungen att skriva något i bloggen. För varje gång jag klickar in mig på min blogg, ser jag den där jävla... vill inte ens säga ordet. Så jag tänkte "Fan, om jag skriver ett inlägg så försvinner ju bilden ur åsynen när jag kollar in bloggen" Smart som fan. & sagt & gjort.

Hm. Jag ska krypa ner i mitt spindelfyllda rum & kolla några avsnitt av skilda världar.
Det är ju sjuk jävla nostalgi på den serien alltså. Jag satt som klistrad framför tvn när det gick!

Känns lite i magen att få uppleva ett barndoms minne i form av skilda världar faktiskt. & Tre kronor. & Vita lögner. & Björnes Magasin. Trasdockorna. Tippen. Listan kan göras hur lång som helst. Tur att det alltid är nära till hand när man känner för att förflyttas till barndomen en sväng. Youtube is your friend.

Vad har ni för barndoms minnen?


Jag ligger gömd under löven. Jag ligger gömd under snön. & jag har fastnat med händerna i marken, & i minnet från en mardröm.

Jag har nog sagt det förut, men jag är så gudars tacksam över Melissa Horn. Hennes musik. Hennes lugna stämma. Hennes oskyldiga ansikte, när hon sjunger sina hjärtgripande texter. Jag kan relatera till varenda liten fras. & det känns så bra att bara vara ett klick ifrån att få lyssna på hennes texter. Luta mig tillbaka, tänka, tänka & tänka lite till. Jag finner stöd i hennes musik. <3

Hur som haver, nu lämnar vi Melissa Horn. & fokuserar på dem senaste dagarnas samtalsämne.
Whitney Houstons död.

Visst, det är tragiskt som fan, att en stjärna trillat av pinn. Men samtidigt blir det inte lite _för mycket_ uppståndelse? Folk gråter ihjäl sig för att hon inte längre finns bland oss. Det står i varenda tidning, på varje framsida, & 948474 sidor inne i tidningen pryder med texter som baserar på sorg över våran förlust. Man kan inte ens gå ut på internet förrän man möts av texter som har något med henne att göra.
& vi slipper det inte förrän flera veckor, ibland _år_ efter att det hänt.

Jag menar, det dör folk varje dag av svält, misshandel, oälskade människor. & det står det nästintill _aldrig_ om. Det enda som står är att vi ska skänka pengar, för att dem ska få mat.
Men det är klart - dem flesta av dem människorna sjunger inte, eller har ingen stjärnstatus som snurrar över huvudet. Det kanske är det som avgör. Kanske det som avgör att det inte är värt att kladda ner en spalt om det i tidningen.

Nu menar jag inte att man ska skriva om det _varje gång_ det dör någon, för det dör någon as we speak.
Men jag menar bara själva principen, att det blir sån jävla uppståndelse & smärre panik för att någon famous superstar trillat ner & dött. Tragiskt som sagt, men det finns väl gränser? 

Dessutom grävde hon väl sin egna lilla väg till graven. Vem kunde inte se det komma?
Amy Winehouse, tackade nej till rehab, & det gjorde uppenbarligen Houston också.

Too bad. Dem borde öppnat den dörren.