En del av Malin

Idag har varit den värsta dagen i mitt liv på... jag vet inte hur länge. Tror aldrig jag gråtit så mycket i hela mitt liv, som jag gjorde idag. Tror aldrig jag känt mig så jävla värdelös & ouppskattad som jag gjorde idag.

 

För ett par månader sen valde jag (uppenbarligen jävligt dumt gjort) att skriva ett brev till mitt ex. 
För att helt enkelt få ur mig allt jag gick & tänkte på, eftersom jag inte kunnat släppa henne. 

Endast med det syftet att faktiskt visa för henne att jag finns här & lyssnar iochmed att hon mår dåligt.

Ingen annan baktanke överhuvudtaget. 

 

Det blev ett ganska långt brev, närmare bestämt 7 A4 sidor tror jag. Där jag helt enkelt skrev exakt vad jag kände, tänkte & tyckte om henne. Inte ett ont ord överhuvudtaget. Bara beundran över hur stolt jag är över henne, att hon klarar av att jobba nu för tiden, att hon verkar gå mot det bättre rent mående mässigt. Att jag fortfarande finns här, om hon vill lätta sitt hjärta. Skrev ner ett par minnen vi har tillsammans. Och skrev mer eller mindre att jag skulle kunna släppa allt för henne. För att jag bryr mig så ofantligt mycket om henne.

 

Trodde inte jag skulle få någon respons tillbaka överhuvudtaget. Men idag ringde telefonen när jag var på väg med Helene till Västervik. Jag kände hur nervös jag blev på en gång, & hjärtat slog i 1399 kilometer i timmen. Jag ringde upp... & det första hon säger är "Hej. Jag fick brevet idag. Jag tror redan du vet vad jag kommer säga". Ehm... nej?

Hur som helst, så fick jag en jävla utskällning.

Jag var egoistisk som hade skrivit brevet. Jag var mer eller mindre dum i huvudet som hade skrivit, för att jag så väl vet om att hon vill ha sitt space. Det kan jag tala om för er att jag respekterat till 100%. Jag har inte hört av mig till henne på flera månader, just av den anledningen. & också därför valde jag att pumpa ur mig allt genom ett brev, & inte på något annat sätt. 

 

Hon var svin irriterad & kommenterade mer eller mindre allt jag skrivit & lagt ner en jävla tid på, till det negativa. 

Allt det jag skrev om att jag finns här för henne, & att hon är så jävla stark som människa som klarat av så pass mycket, att hon numera klarar av att jobba, till att jag beundrar henne för hennes styrka.

Det förbisåg hon fullständigt, & fokuserade bara på det gamla. Det som varit. 

 

Jag har funnits för den kvinnan 24 timmar om dygnet, varit den famn hon kunnat gråta ut i, hållt hennes hand varje gång det varit jobbigt, varit den som alltid sagt att det kommer ordna sig, & att det kommer bli bättre.

Under 1,5 år var jag den som fanns där för henne, när många andra inte var så bra på det.

 

Och det HÄR är tacken för allt det.

 

Ett utdrag ur brevet; 
"Och du ska veta ....., att det glädjer mig något fruktansvärt att du verkar vara på bättringsvägen, kanske inte på alla plan, men på några. Och det är ju ändå dem små stegen som räknas, för det betyder ju ändå på något sätt att allt annat också är på väg åt rätt håll. I sin egen takt. Och det är jag så otroligt stolt över dig för. 

Under hela tiden vi var tillsammans har jag alltid trott på dig. Alltid vetat att du någon dag ska gå vinnande ur din sjukdom. Och det står jag fast vid än idag. Jag vet att du har den styrkan, och framför allt den viljan.

Och jag tror du vet att jag tror på dig."

 

Jag vet inte vad jag ska säga faktiskt.

Jag är så otroligt trött att bli omkringkastad som en påse med hundskit, för jag tycker verkligen på fullaste allvar att jag förtjänar bättre. 

Jag har aldrig någonsin gjort den kvinnan något ont. Inte ens efter att jag lämnade henne har jag sagt ett ont ord om henne.

 

Nu vet jag verkligen vart jag har henne dock. Så lite "tacksam" för det är jag väl. Nu kan jag släppa allt som har med henne att göra, & fokusera på annat. Nu vet jag att jag inte betyder ett skit för henne, & nu vet jag att min tid alla gånger jag fanns där inte var uppskattat. Nu vet jag att jag aldrig någonsin igen ska nämna hennes namn. Nu vet jag att jag aldrig någonsin igen ska ta kontakt med henne.

Nu vet jag att jag aldrig mer ska gråta tårar för henne.

Nu vet jag att hon absolut inte förtjänar att ha någon som mig i sitt liv.

 

Syftet med brevet var som sagt absolut INTE under några som helst omständigheter menat att jag vill ha tillbaka henne som flickvän. För det vill jag inte.

Jag ville bara vara en del av hennes liv. För att jag bryr mig. För att jag bryr mig. För att jag bryr mig.

Jag är absolut INTE fortfarande kär i henne överhuvudtaget. & jag känner absolut INTE kärlek på det sättet för henne längre. Vilket hon givetvis ville få det att framstå som. 

 

Hur som haver, tänker jag avrunda nu. & om det skulle vara så att DU av någon outgrundlig anledning läser det här blogg inlägget, kan du ju snälla för det första sluta läsa min blogg. Min blogg är till för människor att läsa som faktiskt bryr sig om mig. 

& om du funderar på att kommentera - låt bli. Kommentarerna du skriver tas bort pronto.
& kontakta mig aldrig någonsin igen, för jag vill aldrig mer ha någonting med dig att göra. 

 

Jag hoppas bara att du är jävligt nöjd med hur du behandlat mig. & tro inte att du någonsin igen kommer kunna komma krypandes, när du står där ensam. Jag finns inte kvar då. 

Det här var mitt absolut sista försök för att försöka få dig att förstå en så simpel sak som att jag bryr mig. 
Inget mer. Inget mindre.

Jag vet att vissa människor som läser det här kommer tycka att jag går väldigt mycket över gränsen genom att "hänga ut henne" såhär. Men det skiter jag blanka f-a-n i faktiskt. 
Jag är så JÄVLA trött på att folk tror att man kan behandla mig hur fan som helst.

Det får fan vara nog. Jag kan som alla andra inte ta hur mycket skit som helst. 

 

Hon försvann ur fönstret lika fort som jag slängde på luren i örat på henne. 

& där ute ska hon forsätta vara.