"Jag hör ditt namn & det känns fortfarande, men inte lika tungt, inte lika mycket. Oroa dig inte, oroa dig inte för mig." ♥


Vad skulle jag göra utan denna kvinna? 
Jag skulle förmodligen vara bortom all räddning.

Även om hennes texter är väldigt "mörka", skänker dem mig ljus som inte är av denna värld. 
Det går inte en dag, utan att jag lyssnar på hennes album, minst (utan överdrift) 10 gånger om dagen. 

Hon ger mig så otroligt mycket. & jag kan verkligen känna igen mig i _allt hon sjunger_ & berättar. 
En stor anledning till att jag fullständigt avgudar den här kvinnan.

Jag har aldrig i mitt 26 åriga liv, träffat på en artist som berör mig så fruktansvärt mycket som hon gör.
Och då har jag ändå under dem här 26 åren hunnit beta av väldigt mycket artister. 
Ibland undrar jag hur fan hon bär sig åt. Lyckas gör hon iaf. Milt uttryckt. 

Som jag sagt förut, så skulle jag kunna babbla om den här kvinnan i all evighet.
& jag skulle utan tvekan kunna rada upp alla hennes låtar, & skriva en rad om varför jag känner igen mig i just den låten. Låt efter låt. No problema what so ever. 

När något berör så att man iprincip börjar gråta varje gång man lyssnar på det -
då vet man att man hittat hem.

Tack för allt du ger mig fina fina Melissa. <3
Jag vet verkligen inte varför jag fortsätter plåga mig själv. 

Dum som jag är, så klickade jag mig in på mitt ex facebook. Tittade på hennes bilder. Mindes. & det slutade med att jag grät som ett litet barn. Varför ska det vara så jävla svårt att släppa taget?

Det går inte en dag jävel utan att jag tänker på henne. Saknar henne så det på riktigt gör ont i mig.
Hon var hela jävla världen för mig.
& jag lämnade henne.
Mitt livs kärlek. På riktigt, hur jävla dum får man bli?

Ibland önskar jag att jag aldrig någonsin lämnade henne.
Jag är väl medveten om att jag inte var 100% lycklig i det förhållandet vi hade, men samtidigt tänker jag nu i efterhand - vem fan är 100% lycklig i ett förhållande egentligen?
Alltid finns det väl någon brist & något som inte stämmer.

Jag tänker typ "tänk om det hade blivit bra, om jag bara stannat lite till?" Tänk om.
Just den tanken dödar mig långsamt. 

Visst har jag gått vidare på ett sätt, men absolut inte helt & hållet. 

Det är många gånger jag önskar att jag faktiskt tryckte på "skicka" när jag förberett ett långt sms till henne. Det är många gånger jag önskar att jag tryckt på "ring upp" när jag haft hennes nummer framför mig på telefonen. Ändå har jag låtit bli. För min egen skull antagligen. 

Människor över lag sätter stora spår i min själ. Men det är långt ifrån alla som sätter spår i mitt hjärta, & det har hon gjort. Utan tvekan.

Jag älskade henne med varje andetag jag kipade efter. Jag älskade varenda del av henne. Jag avgudade varje ögonblick med oss. Up and downs.
& nu tampas jag med att klara av att andas _utan_ henne.
Hur länge ska jag klara av det?

& det är _många_ gånger jag önskar att det gick att vrida tillbaka tiden.
& bara tanken på att hon är ute ur mitt liv för alltid, gör att jag dör långsamt. 

Jag hade velat att du alltid skulle vara en del av mitt liv. På ett eller annat sätt.

Jag älskar dig. Jag saknar dig, förstår du inte det?
Helt plötsligt blev min dag en väldigt stor smula otroligt mycket bättre än innan

Finns inte ord som kan beskriva hur otroligt glad sånt här gör mig. & visst finns det väl ingen bättre känsla i världen än just känslan att som människa få känna sig så otroligt uppskattad? Tvek på det.

Jag läste världens finaste mail ikväll. Från min vackra vackra Zandra. Tänkte dela med mig av en liten snutt av det mailet, bara för att visa en liten skymt av vilken otrolig människa hon är. <3

"Vet inte ens varför jag säger allt detta, jag älskar dig för den person du är Malin, verkligen, jag vet inte hur mitt liv hade sätt ut om du inte hade räddat mig från alla ensamma och sömnlösa nätter av ren ångest. Jag har en sån himla ångest över att vi inte fått träffas än, och jag vågar själv knappt svara på de annat än att jag är rädd. Jag framstår som så mycket Malin, och jag vill vara som det antagligen kan framstå, men det är jag inte. Jag är så himla knepig och skör som person så det är läskigt. Jag säger aldrig som det är för dig, eller för någon annan heller för den delen om hur det faktiskt är, och det är inte bra med mig. Jag minns inte senast jag sov normalt, jag minns inte när jag åt regulära måltider, jag minns inte när jag senast kände mig klumpfri i magen. Träffas ska vi, och jag önskar och hoppas att du kommer kunna acceptera de beteenden som jag faktiskt bär på då bara.

Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att jag på något sätt kunde få dig på rätt bana med dina bekymmer, och påverka dig tillräckligt nog för att du inte ska stressa med saker. Jag lider när du lider. Jag är så himla dålig på att stötta och supporta, och det har antagligen bara och göra med att jag faktiskt inte vet. Skillnaden är att jag de senaste åren inte vågat träffa på folk och kära ner mig, för de har jag velat verkligen. Så tro aldrig att du gör fel, för det gör du inte, man kan inte alltid pricka rätt. Du är så oändligt vacker på precis alla punkter, man är bortskämd som känner dig, och det menar jag verkligen.

Är supertacksam för den support som du faktiskt ger mig. Jag kanske inte verkar som att jag tar åt mig allt för mycket, men de gör jag, varje fin sak du säger sätter ljus på mig, och de är ett ljus som kommer från ditt håll, mot mitt totala mörker. Så tragiskt det låter, men jag vet inte ens hur jag hade orkat hålla mig vid liv om det inte vore för personer som dig, min pappa och mina vänner, på riktigt. Jag är inte ett dugg rädd för att dö, och det är så töntigt sagt men så är det bara. Hade det inte varit för de möjligheter och den närhet som jag faktiskt har så hade mitt liv aldrig hållit samman. Genom att sikta mot det omöjliga, så når man den högsta graden av det möjliga, har jag alltid fått höra, jag hoppas bara att det stämmer.


Tack för att du finns, Z.

"Non e nel mio orecchio che bisbigliasti, ma dentro il mio cuore.""