Eftersom jag många gånger bara vill spy ut ord & långa noveller om den här kvinnan, så tänkte jag ta tillfället i akt & göra det i ett blogginlägg. Dels för att "bespara" alla andra mitt tjat om henne, & dels för att ge er som inte redan lyssnat på henne, en chans att faktiskt uppleva något fantastiskt i musik väg.
Jag minns dessvärre inte själv hur jag fick upp ögonen för den här kvinnan. Minns inte om det var någon som tipsade mig, eller om jag bara av ren slump kom in på ett klipp med henne på youtube.
Not such a big deal though.
Enligt mig så är den här kvinnan otroligt _underskattad_, & trots att hon ändå varit med sen början på 2008, så är det förvånansvärt några som faktiskt ens vet att hon existerar.
Det dröjde fram till förra året, innan jag som först hörde henne spelas på mix megapol för första gången.
Ana min lycka.
Jag blev så innerligt glad för hennes skull, att hon äntligen efter alla år, fick lysa upp radion med sin vackra stämma. En plats i ett helt nytt rampljus som hon utan några tvivel verkligen förtjänar.
Jag har sett henne live 5 gånger hitills tror jag. Varpå 2 av gångerna åkte jag ena gången till Gävle, & andra gången till Linköping. Utan sällskap. Spelar hon i närheten, så struntar jag fullständigt i om jag åker själv, eller med någon. Jag bara ska se henne, punkt & slut.
& liksom, nu kommer jag till delen när jag ska försöka att förklara _varför_ jag tycker att hon är så jävlans bra.
När hon står på scenen, svartklädd, från topp till tå, med sin gitarr oftast fastklistrad i handen i en mörk lokal med få lampor som belysning, & det enda man kan ana är en skymt av henne, & det man hör är hennes röst som sprider sig som ett lugnt eko över hela lokalen. Då lever jag.
När hon sjunger sina ändå ganska mörka, men på något konstigt sätt ändå ljusa låtar, växer värmen i magen på mig. När man ser henne fläta ihop sina händer, som inte kan sluta pilla på varandra, kan man riktigt känna hennes obehag, men behag på samma gång. Det lyser nästan sorg över henne. Det är antagligen inte så som det ser ut, eller verkar.. vad vet jag. Men det är iaf det intrycket man får.
Men som hon själv säger i "Live på cirkus" skivan på spotify, när hon spelade upp sin skiva för sina föräldrar.. varpå hennes pappa efter att hon spelat klart den kontrar med "Mår du verkligen så jävla dåligt som det låter?" Lite kul ändå, med tanke på att dem flesta av hennes fans antagligen ser det på samma sätt som honom.
Jag tror inte att det är så dock, jag tror inte att hon klär sig i svart från topp till tå för att hon mår dåligt, jag tror inte att hon fumlar med fingrarna av nervositet för att hon mår dåligt, jag tror inte att hon ser så "liten" ut på scenen för att hon mår dåligt. Jag tror att hon gör det för att beröra.
Kanske är det en blandning av båda. Men lyckas gör hon oavsett.
Det har aldrig hänt mig förut, att jag blivit så fullständigt maniskt fast i någon, så som jag är i Melissa.
Jag vet inte vad det beror på, men antagligen är det för att hennes texter träffar hjärteroten varje gång. Det träffar aldrig fel. Jag kan så väl känna igen mig i ALLT hon sjunger & skriver om.
Jag tror på fullaste allvar att det inte finns en enda låt som jag _inte_ kan relatera till på ett eller annat sätt.
& säg mig, hur ofta kommer man över någon som lyckas fånga varenda del av sig själv bara genom att sjunga?
Har aldrig hänt mig under 26 år iaf.
Jag bara väntar på dagen då hon faktiskt blir lika stor som dem riktigt stora.
& jag vet att den dagen inte är allt för långt bort.
Jag bara vet det.
Kommentera